Rolla. Nu. Spenc. >:3

Jag tvekade. "Hon kanske inte litar
tillräckligt mycket på dig, men jag
ska försöka", svarade jag Eaton.
"Shina", började jag och tittade ned
på henne. "Eaton vet vad han gör.
Utan honom kan du inte hjälpa Miranda".
Jag hoppades att hon skulle lita på
mig och förstå att jag talade sanning.

Jag såg upp på Wounded då hon talade och sedan på Eaton. Jag visste inte om jag kunde lita på honom, men vad hade jag egentligen för val? Jag var nästan säker på att jag inte kunde bota blinda.
Miranda kved till.
"Lugn", sa Eaton hastigt på mitt språk och kastade en blick på mig. Jag ryckte till av den väldiga brytningen, men nickade sakta till svar.

Jag pustade lättat ut när Shina
nickade och satte mig tungt i
gräset på marken för att
observera dem. "Eaton...", sade
jag plötsligt på hans språk.
"Varför skulle du dödas?"

Eaton riktade uppmärksamheten till Wounded när han hörde sitt namn, men följande fråga ville han helst undvika. Han drog på munnen.
"Jag förrådde mina vänner, min familj. Jag förrådde min stad och dess invånare...", sa han, men det blev allt mer mummel ju längre in på meningen han kom.

[Hjälp mig komma på vad det var han gjorde, vet inte själv! xD]

(Hm... Kanske han försökte hjälpa oss att fly från arenan men fängslades och sedan rymde han utan ett ord för att följa efter oss?)

"Hur då?" sade jag envist utan
att bry mig om Eatons tydliga protester.

[Kom på en annan idé annars. ^^]

Eaton drog en suck och stirrade på Wounded.
"Vill du verkligen veta?" muttrade han. "Det finns en röd sten som får min ras att hålla sig vid liv. Den är gömd högt, högt upp i bergen och det är ingen levande varelse som någonsin hittat den. Stenen är inte tillverkad av levande ting, utan av de högre makterna själva. Om stenen klyvs dör vår ras ut. Vi blir svårt sjuka och det finns ingen läkekraft i hela världen som kan bota oss.
Jag är född med en liten bit av stenens kraft inuti mig. Fråga inte varför eller hur, för det kommer jag aldrig berätta. På grund av stenen inuti mig vet jag exakt vart den andra biten av stenen är. Jag har aldrig varit där, men kan lätt ta mig dit om jag vill. Grejen är den...", han gjorde en paus och kliade sig lite i håret, "... att jag råkade berätta det för människornas kung. Och borgmästaren förtrollade honom med sina svartkonster-häxor och lirkade ur honom svaret på vart stenen befinner sig.
Jag vet inte hur mycket ni vet om min ras, men vi är skickliga krigare och är intelligenta. Borgmästaren kan hitta stenen och tvinga oss att dela hennes sida som krigsmaskiner för att hon inte ska klyva stenen och vi dör..."
Jag hade inte förstått ett enda ord av det Eaton sagt, och jag väntade spänt på det Wounded hade att säga.

Jag stirrade förfärat på Eaton
och svalde besvärat. "Vad...
Vad menar du med din ras?
Vad är du?" Jag tittade
Eaton djupt i ögonen med mina egna röda.

"Jag är varken människa eller trollkarl", sa Eaton och drog ut på orden, "Men magi kan jag..."
"Vad är det han säger?" frågade jag plötsligt och stirrade på Wounded. Hon såg förfärad ut.

Jag viftade bort Shinas fråga
och stirrade bortåt klipporna ett
tag. Sedan skakade jag på huvudet
som om en envis mygga flög runt
det. "Vi stannar tills Miranda blir bättre.
Så länge vi kan iallafall. Sedan flyger
vi vidare", bestämde jag med en röst
som inte skulle godta några invändningar
och gick bort till skogskanten där jag
lade mig ned.

Jag följde Wounded med blicken men när hon lade sig ner gled den över till Eaton, som envist håll handen kvar för Mirandas ögon.
Jag märkte att hon hade hamnat i en dvala, eftersom hennes andning var tung.
Eaton lyfte försiktigt bort handen och mycket riktigt sov hon djupt.