I en förändrad värld (Roll för alla)

Jenna hörde Sonias rop och lät sin blick vandra över träden runtomkring dem bara för ett litet ögonblick. Ett av dem kunde fungera. Hon stod stilla en stund till men kunde inte urskilja något mer än ljudet som liknade åska. Med bågen fortfarande i handen rusade hon emot trädet och kastade sig upp. Det var i rättantid då strax därefter brakade den första hästen fram genom snåret. Bakom den kom det ett tjugotal andra. Alla i olika storlekar, färger och form. Det som de alla hade gemensamt var deras panikslagna ögon, sönderrivna kroppar och fradgan som kom ur deras munnar.

((Hästar var det bästa/enda jag kom att tänka på. ))

Sonia stirrade storögt på havet av hästar som for fram ut ur buskaget. Hon hade aldrig sett så många hästar på en gång, särskilt inte så olika. Vakternas hästar var likadana allihop, konstigt när man tänker på det egentligen. Sonia vände blicken och såg lättat att Jenna var i det andra trädet. Hon log mot henne och satte sig sedan tillrätta på grenen. Hon drog tillbaka vapnet och lade ner det i ryggsäcken igen. Sen klättrade hon in till stammen och lutade ryggen mot den. Det skulle dröja några minuter innan hjorden hade rusat förbi och det fanns inget vaken hon eller Jenna kunde göra. Hon började fundera på vad det var som drev hästarna åt det hållet, norrut. Mot berget. För hon hade aldrig sett hästar bete sig på det här sättet förut.
"Jenna, vi kanske ska gå i samma riktning som hästarna? De flyr väl från något och dessutom har de gjort en fin stig åt oss!"

((Det blir jättebra!))

Jenna besvarade Sonias leende men innerst var hon orolig. De var ju flyktdjur och väldigt lättskrämda men hon hade aldrig förr sett hästar så. Jenna stötte på dem lite då och då i skogarna. Det var kanske var tack vare deras försiktighet som de klarat sig så bra ute i det vilda. Många hade dött men de lite mindre, tjockare ponnyerna verkade klara sig bäst då man sällan såg de större och smäckrare.
”Visst.” Sade Jenna ganska stelt medan hon klättrade ned från trädet. ”Kom igen, så skyndar vi oss.”
Ryggsäcken var söndertrampad men trotts det så sprang Jenna fram till den. Hon hittade sitt eldstål med ett leende fortfarande helt. Resten lämnade hon när de satte efter hästarna som troligtvis redan var kilometer framför dem.

Sonia höll ett högt tempo, hon var orolig för att något följde hästarnas spår mer än dem, soldater eller nåt, men hon hade en pistol och Jenna var nog bra med bågen så det skulle säkert lösa sig. Det enda problem hon kunde se var egentligen hur de skulle ta sig över berget. Men hon hade en idé om att hon skulle klättra upp med något slags rep och fästa det längre upp, om hon trillade, så var nog Jenna tillräckligt stark för att fånga henne, förhoppningsvis, men det fick bli ett senare problem. Nu skulle de bara gå så långt de kunde.

De höll ett högt men jämt tempo och det tog inte lång tid för Jenna att komma in i andra andningen. Hon hade alltid varit vältränad. Marken var ojämn och förrädisk trotts att de hade ett klart spår att följa. Med sin tyngd hade hästarnas hovar tryckt ned den mjuka marken i hålor och om de inte var försiktiga kunde de fastna i håligheterna.
”Se var du sätter dina fötter.” Varnade Jenna.
En stukad fot eller ett brutet ben hade saktat ned dem rejält och även om det verkade lugn förtillfället så kunde det vara någon eller något efter dem. Kanske borde de inte följa hästarna men sedan var det oftast så att djurens sinnen var mer pålitliga. Vad sade att de inte skulle springa rakt på faran om de vek från hästarnas upptrampade stig.

Sonia hade varit helt tyst ett långt tag när hon tog till orda.
"Efter vad jag kommer ihåg från när jag tittade och med hänsyn till ungefär hur långt vi gått borde det vara ungefär tre kilometer kvar till bergets fot." Sade Sonia och redogjorde sina tankar. "Jag föreslår att vi går lite snabbare, skymningen kommer." Och med dessa ord ökade hon takten och rättade till sin ryggsäck. Hon plockade de växter man kunde äta och även lite nötter och bär, och samlade på så sätt på sig ett litet förråd av mat. Allteftersom de gick flög tankarna vilt i hennes huvud. Hade hon inte hört något om det fria norr? Något on att det fanns en fristad från terrorn långt uppe i snön. Hon var ganska säker på att det var en barnsaga, men man kunde ju aldrig veta.

Sonia hade rätt och det var tvungna att hitta något slags skydd emot regnet som var på väg. Jenna följde Sonias exempel men istället för att spara maten stoppade hon den i munnen, vrålhungrig som hon var. När de gått ett tag tyckte Jenna sig skymta det som hon nu fruktat ett bra tag. Framför dem låg en stor mörkbrun kropp. Jenna sprang fram till stoet som knappt var vid liv. Hon var så utmattad att hon inte ens registrerade Jenna. Det handlade nu bara om några minuter och det fanns inget de kunde göra. Hon smekte stoets hals och drog fram kniven. Men så ångrade hon sig och plockade fram bågen för andra gången den dagen. Siktade och sköt rakt in i hästens öga som ryckte till för att sedan aldrig mer röra sig. Inte fören stoet var dött hade Jenna modet till att kasta en blick emot Sonia. Nu väntade bara jobbet med att tömma och stycka av de delar de ville äta. De skulle aldrig orka bära med sig allt kött eller hinna äta upp det innan det blev dåligt. Ikväll skulle dem och något vilddjur äta gott.

Först förstod Sonia ingenting av vad Jenna höll på med. Sedan kände hon hungern morra i magen.
"Kan jag hjälpa till med något?" Frågade hon samtidigt som hon längtansfullt tittade på hästen. Förut hade hon rynkat på näsan vid åsynen av detta blodiga kadaver, men nu fanns inget utrymme för att vara petig och hästkött var gott. Hon plockade fram sitt matförråd och sorterade det i olika högar, nötterna som skulle rostad hamnade i en hög, bären hamnade i en och växterna i en. Då hon väntade på Jennas svar började hon tillreda en sorts smörja som luktade mycket gott av en speciell växt. Det hon hade nytta av från lägret var att hon visste hur man gjorde saker utan rätt verktyg.

Ross kunde höra hur Jessi ropade hans namn och sedan hur någon ramlade efter honom, det var inte precis säkert att befinna sig i skogen heller..
"Jodå det gick bra..."svarade han efter ett tag och rättar till mössan på huvudet innan han stiger upp och putsar av sig smutset.
"Hur gick det för dig då?"frågade han sedan medan han började plocka upp pilarna som Jessi tappat.

"Det gick bra" svarar Jessi och ställer sig upp. Hon rätar till jackan och ryggsäcken, plockar upp kogret och hänger tillbaka pilbågen på axeln så den också hade glidigt av. Hon drar ur en kvist hon fått i håret och hjälper sedan Ross med att plocka upp hennes pilar. De är snart klara och Jessi lägger tillbaka dem i kogret.