prs eragon

Jag känner också att ett leende är på väg i mungipan men lyckas hålla minen och frågar istället om vi helt enkelt ska fortsätta vår resa.

Jag klättrar upp på Törne och sätter mig till rätta. Törne lyfter med Murtagh hängande på sitt ben.

Ett litet tag tror jag att Murtagh ska trilla av igen, men sedan förstår jag inte hur jag kunde tro något sånt. Murtagh har varit drakryttare mycket längre än jag och Törne skulle aldrig riskera något sånt.
Det känns bra att flyga igen. Alla bekymmer krymper och lämnas kvar på marken. Alting är fortfarande viktigt, men inte stort och övermäktigt, utan viktigt och lagom litet. Jag får nytt hopp och ny kraft.

"Behöver du hjälp upp?"

Jag märker att jag börjar flina mer och mer och tillslut skratta högt och lyckligt. Varför var jag så orolig. Vi kan klara allt och är mitt inne i ett underbart äventyr.

Jag drar upp honom.

"Hur ska vi göra nu då? Vart flyger vi?"
"Längre norrut. Sluta med det där galna skrattet, du gör mig nervös."
Jag biter ihop men flinar fortfarande.

Jag lutar mig tillbaka.

Vi flyger rätt länge över det tråkiga brända landskapet. Plötsligt ser Faor en rörelse.
"Jag tror det är ett... Barn eller något. "
Hon låter alla höra det.

Vi landar. Jag hoppar av Törne.