Privatroll med amanda1104

"Lisendy?" frågar Alex när han märker att hon vinglar till.

Jag tänker inte på något. Allt är bara Å fridfullt. Äntligen ska jag få dö.
Men inte då. Plötsligt så bränns det i hela kroppen. Jag kan knappt se och allt är suddigt.
När jag äntligen ser ordentligt lägger jag märke till att jag är på marken.
Jag ser mig förvirrat omkring mig, jag ser en man, kille eller hur man ny ser det.
Jag vet inte vem det är så jag kryper sakta ur hans grepp och backar sittandes ifrån honom

"Lisendy, vad hände?" frågar han och räcker fram en hjälpande hand.

Jag blikar några gånger och ser chokat på honom.
"vem är du?" stammar jag fram.
Min röst låter lite skrovlig och hes.
Jag tänker ett tag men kan inte tänka mig vem hán skulle kunna vara.

Alex ser förvånat på henne.
"Du skämtar väll!?"

Jag rycker till av hans ord och hårdhet i rösten.
Jag skakar sakta på huvudet.
"Nej, jag kommer inte ihåg nånting, men om du tänker döda mig så gör det fort" piper jag när jag tänker tanken att han kan ha slagit ned mig förut och nu släpat ut mig i skogen för att voldta eller döda mig eller något annat läbbigt.
Det enda jag kan komma ihåg är en kille. En kille vid namn Alex. Det värsta med att jag kommer ihåg det är att jag inte kommer ihåg hur jag var, var som person, människa mot honom.
Jag sätter ned handen mot marken men drar genast upp den från marken. Det var något vasst som gjorde så att jag börjar blöda.
Jag stönar för mig själv och tittar på det lilla såret i handflatan som får ur sig lite blod.

Alex ser chockat på henne och sätter sig på knä framför henne.
"Jag tänker verkligen inte döda dig!"

Jag ser frågande på honom medans jag försöker få blodet att sluta rinna.
Det slår mig plötsligt hur slående vacker han är. Jag har nog aldrig sätt någon så vacker förut.
"Men om inte det, vad tänker du göra då?" Frågar jag och försöker komma ihåg hur jag kom ut hit.

"Jag tänkte börja med att hjälpa dig upp" säger Alex och drar upp henne på fötter.

Jag slås av styrkan i hans händer, han lyfte precis upp 65kg motvilja från marken.
"Jag måste nog gå, någo letar säkert efter mig, mamma....." jag avbryter mig och tänker på mina föräldrra.
Men jag kan inte komma ihåg de.
Plötsligt kommer jag ihåg allt.
Jag var en vampyr, jag var odödlig typ i över 200 år. Inga föäldrar, döhäftig pojkvän, jag hade allt. Hur kunde jag önksa det här?
"Jag.... Var... en...." Stammar jag fram utan att säga hela meningen.