Narnia

Sam vaknar upp timmar senare, förmodligen något som fick henne att sova igen. Men hon kände sig bättre nu, och fru bäver ser lättnat på henne. "Tror det värsta är över nu lilla vän." sa hon och räckte Sam en skål med soppa. "Tack" sa hon och satte sig försiktigt upp. Hon kände sig matt, men febertoppen verkade ha lämnat hennes kropp.

När Sam hade somnat om hade fru bäver föst ut Andrew ur tältet. För att ge Sam lugn och ro. Andrew hade protesterat först men sedan hade han gått ut därifrån. Nästan direkt när han kom ut ur tältet, lite stelt då han fortfarande hade lite ont, hörde han hur narnianerna började ropa efter honom. Men det var inte det som var det konstiga. Utan ordet framför hans namn. Kung Andrew var det de ropade.

Sam undrade vart Andrew var, hur länge hade hon sovit och var var alla? Hon sväljer den sista soppan men får inte röra sig försen en faun sett till hennes revben, bara hon höll sig lugn så skulle det nog gå.

Andrew satt ute och fingrade på sin båge i brist på saker att göra. Efter några timmar kom fru bäver ut och sa att Sam hade vaknat, vilket fick Andrew att ställa sig upp och snabbt gå in i tältet igen. När han kom in såg han att en faun kollade hennes revben.

Sam såg upp då hon hörde någon komma in och insåg att det var Andrew. Då faunen var klar gav fru bäver henne en ren vit skjorta att ha över bandagen. Sam drog på sig skjortan och såg sedan glädjestrålande på Andrew "Du kan gå." ler hon och ställer sig försiktig upp.

Andrew ler när han kommer fram till henne då hon ställer sig upp.
"Såklart. Men det känns lite som om jag fått ett helt nytt ben" säger han och hänvisar till att han fortfarande gick lite stelt. Som om benet inte riktigt ville lyda. Men det skulle väl gå över snart, antog han.

"Det går säkert över." ler hon tröstande och känner för att gå ut, att se något annat än tältet och dess väggar. Då hon kommer ut skriker de och applåderar även åt henne. Drottning? Vad mena de med det, de var hon ju inte..inte ännu iaf.

Andrew, som på de timmarna han varit ute medan Sam sov, hade vant sig vid att de numera tilltalade honom som 'Kung Andrew'. Trots att han inte var kung ännu. De skulle väl vänta med ceremonin eller vad det nu var tills de båda hade tillfrisknat, antog han.

"Drottning Samantha, kommer aldrig vänja mig." mumlar hon smått roat mot Andrew då de gick genom lägret. Det verkade som att folk packade, de skulle till Parawell gick de höra, slottet med de två tronerna.

Andrew log emot Sam. Att de sa drottning Samantha var nästan komiskt, då han alltid fått säga Sam till henne under den tiden han känt henne.
"Det kommer alltid kännas konstigt att bli kallad kung Andrew. Det känns lite som att jag är alldeles för ung för det" säger han och ler. För de flesta kungar han visste regerade hade ju fått sätta sig på tronen vid 30 eller till och med 50 års åldern. Och så var han själv bara 16 år.