PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

Kalaset börjar och alla är glada, äter tårta och skrattar. Tillslut kommer vi fram till paket överlämningen.

"Öppna det!" Ropade Nick och kastade ett popcorn på Hazel, som log smått och skakade på paketet hon hade i handen.
De satt i en cirkel på golvet, en hög med paket i mitten. Alla stirrade på Hazel, som långsamt läste kortet på det första, rektangulära paketet.
"'Från Nick till Haz'" Läste hon högt och mötte Nick's glada blick.
"Öppnaaaaaaaaa!" Ropade Klyde.
"Okej, okej!"
Hon slet av pappret för att hitta en klart rosa bok med gula blommor på.
"'Hur Att Bli Av Med Depressionen - 100 Enkla Steg Till Att Finna Glädjen Igen'?!" Läste Tom skeptiskt över Hazel's axel.
"Oh my gods." Pete stirrade på Nick med förebrående ögon. "Seriöst?! Det där är bara elakt. Haz är inte deprimerad!"
"Hazel, du behöver inte läsa-" Började Lex, men han stoppade när han såg att Hazel satt och läste boken med höjda ögonbryn.
"Intressant. Tack, Nick." Sa hon, hennes röst så genuin att alla blev förvirrade och rynkade pannan när de insåg att hon inte skämtade. Hazel skrattade inombords, och lade ifrån sig boken.
"Vem är den här från?" Frågade hon och pekade på en liten ask, halvt gömd bakom alla andra paket.
Pete rodnade.
"Den är från mig."
Nick visslade högt, och alla gav honom roade blickar. Hazel rynkade pannan lite, men sträckte sig efter asken.
"Åh." Hennes ögon vidgades medan hon stirrade på innehållet. "Åh."
"Vad? Vad är det?" Nick sträckte på halsen.
Hazel vände på asken och visade alla. För en sekund så stirrade alla på den öppna asken, men sedan så utbröt skratt. Klyde dunkade Pete i ryggen, Nick himlade med ögonen så mycket att det såg äckligt ut, Emmony skrattade högt. Hazel öppnade munnen för att fråga vad som hade hänt, men Lennox suckade och höll upp en hand som tydligt sa "säg ingenting". Hon ryckte på axlarna. Medan alla skrattade högt och larvade sig så böjde Hazel sig mot Pete, som såg hemskt generad ut, och viskade:
"Jag tyckte den var jättefin. Tack." Hon log. Han, om möjligt, blev rödare om kinderna, men han log tillbaka när hon tog ut halsbandet och hängde det runt sin hals. Hänget var kallt mot hennes bleka hud; en silvrig, tunn månskära. Hon fingrade på den tunna silvriga kedjan.
"Kom igen, allihop. Vilken är nästa present jag ska öppna?" Frågade hon högt.
"Öppna våran!" Skrek Tom och Klyde i kör och gav henne ett paket.
Hon sneglade misstänksamt på de innan hon öppnade det.
"Stinkbomber!" Utbrast Nick. "Awesome!"
"Um, tack, tror jag." Sa Hazel till Tom och Klyde.

"Okej... Vilken nu då?" säger Hazel.
"Min!" säger jag och pekar på en lila låda i mitten.
Haz öppnar den och ser ut att gilla det hon ser. "Åh, tack Em!" Hon tar upp de blåa skorna och viar upp dem.
"Ta vår nu," säger Lex och ler.
Hon öppnar den stora lådan och skiner upp av glädje när hon får syn på den kolfiberklädda pilbågen med tillhörande pilar. "Jag vet inte vad jag ska säga. Tack."
Lex ler. "Det är ingen fara."
"Nu är det bara en kvar!" säger Nick och tittar förväntasfullt på paketet på golvet.
Hazel tar upp paketet och öppnar det. "Ja! Tack Ceeth!" Hon visar upp boken och ler. Bokens omslag säger 'Liftarens guide till galaxen Den fulla serien'.
Sedan äter vi alla tårta.

((Nu, två veckor senare, va?))

"Jag visste inte att du gillade fiction så mycket." Sa Klyde och höjde på ett ögonbryn.
"Ja, jag skulle nog ta dig mer för en... Fakta-och-annat-tråkigt-tjej." Instämde Tom.
"Håll tyst, hon läser bara den för att vara schysst mot Ceeth." Sa Em och log retsamt.
Hazel tittade upp från boken.
"Det är inte sant." Hon tittade på Ceeth och sa genuint: "Den är riktigt bra."
Just då kom Peet till bordet och satte ner sin bricka med mat.
"Vad händer?"
"Haz läser fiction." Sa Klyde och tittade kritiskt på Hazel.
"Liftarens Guide Till Galaxen?" Frågade Peet. "Men den är ju bra."
"Nörd." Muttrade Tom.
Hazel suckade och stängde igen boken. Hon tittade runt i matsalen, som myllrade med soldater. Det var en helt vanlig tisdag, och alla hade lunch i den enorma salen, pratandes om allt mellan himmel och jord. Som vanligt delade Haz och hennes vänner bord sen Tom, Klyde, Ceeth och Em hade hittat henne läsandes med en sked soppa halvvägs till munnen.
"Var är Nick?" Frågade hon och tittade på Em, som klunkade i sig ett glas Cola. "Jag trodde han var med dig?"
"Nä, han är med Lex, tror jag." Svarade Klyde.
Tom rynkade pannan.
"Jag var ju med Lex nyss, och han var inte där..."
"Han kanske är ute på hinderbanan?" Föreslog Ceeth.
"I alla fall, han borde komma när som helst nu." Sa Peet.


((Är det ok att jag använde Em? Att Nick är otrogen kan väl börja lite med att de märker att han försvinner ibland och så? Now's your turn, stuff's gonna go down in the Nickony ship ))

((Det är oki! AWESOME!!!))

Jag jag riktar mitt eget och Toms svärd mot Tom och ler triumferande. "Du är ute!" säger jag.
Han tar av sig hjälmen. "Okej, okej... Du vinner." Han lutar sig fram och spottar på marken.
"Hawk! Kom hit!"
Jag vänder mig om och ser att Gymbert Radons vinkar åt mig att komma. Gymbert, eller sir Radons som han föredrar att bli kallad, är mannen som tar hand om de nya rekryterna som kommer hit.
Jag vänder mig mot Tom igen. "Du kan ta en paus."
Han tittar upp. "Nej det är okej."
Jag skakar på huvudet, ger tillbaks hans svärd och går fram till Gymbert.
"Hej, Gymbert," säger jag och lutar mig mot svärdet. Jag ler.
Några av rekryterna skrattar och Gymbert vänder sig snabt mot dem. "TYSTNAD! OCH STÅ RAKT I LEDET!!" Alla tystnar genast. Gymbert vänder sig mot mig igen. "Hawk. Detta är våra nya rekryter. Rekryter. Detta är Emmony Hawk."
Jag granskar de nya soldaterna. Det är en grupp på kanske tjugo män i åldrarna 18-25,snaggade och välbyggda. Ja... Alla förutom en.
En utav dem, som jag antar är yngst, är ganska spinkig och ser allvarligt talat rädd ut.
Han tittar nervöst på mig, och när han inser att jag också tittar på honom blir han ännu mer nervös.
"DALLAS! Är det någe du vill?" vrålar Gymbert.
Dallas tittar på Gymbert. "J-jo, s-si-sir... J-ja-jag s-sku..."
"Fram med språket nu!"
Dallas sväljer. "Sir. Jag undrar varför en ung dam som... Sir Hawk... här har et brutalt svärd som... det där."
Gymbert öppnar munnen för att skälla ut Dallas, men jag hindrar honom. "Vad heter du, soldat?"
Han rycker till. "Dallas, sir. Ryan Dallas."
"Ryan. Ser du killen där borta?" Jag pekar på Tom som sitter på marken och vilar. Ryan nickar. "Det är anledningen till mitt svärd."
Ryan rynkar pannan. "Och vem är den andra snubben?"
Jag vänder mig om och får syn på att Nick står bredvid Tom. Jag skiner upp.
"Gå du," säger Gymbert.
Jag ler. "Tack!" Jag skyndar iväg mot Nick. När jag kommer fram slår jag armarna om halsen på honom och kysser honom.
"Hej sötnos," säger han och pussar mig på näsan.
"Usch!!" säger Tom. "Skaffa ett rum!"
Nick skrattar. "Du är bara avundsjuk, Thomas."
Tom reser sig upp. "Vad kallade du mig?"
"Thomas!" Nick lipar.
Tom kastar sig emot honom. "Du din lilla jävel!"
Jag tittar på dem när de börjar jaga varandra över gården.

"Ferret." Sa Hazel kort när hon anlände till bågskytte-lektionen.
"Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att du hälsade på mig, Grace." Svarade Ferret med ett snett leende.
Hazel kastade honom en irriterad blick och vände sig sedan till klassen. Det var lektionen för de yngsta soldaterna på Pentagon - man kunde se vilka som var helt nya: de var inte lika muskulösa som resten, deras ögon trötta och nervösa, och vissa av de stirrade konstigt på Hazel. Hennes blick fastnade på en av eleverna - han var i för bra form för att vara helt ny, och han såg väldigt självsäker ut, vilket var ovanligt - men Hazel var säker på att hon aldrig sett honom förr. Hans hår var svart och lockigt, hans ögon mörka och mystiska. Han kunde inte varit äldre än 20.
Under hela lektionen så hade hon ett vakande öga på honom.
"Vem är killen med svart lockigt hår?" Frågade hon Ferret en gång.
"Louis Gladiére. Fransk, ny soldat. 19 år gammal." Svarade Ferret. "Varför?"
"Har inte med dig att göra." Sa hon kort och gick iväg för att hjälpa att rätta till en elevs grepp runt bågen.
-
I slutet av lektionen så ropade Louis Gladiére Hazel's namn.
"Mademoiselle Grace!" Sa han med kraftig fransk brytning.
"Kalla mig Miss Grace." Rättade hon honom.
"Självklart." Han sträckte ut sin hand och tog Hazel's, höjde den till sitt ansikte och pressade sina läppar mot hennes hand. Hazel ryckte snabbt bort handen, hennes ansikte lika hårt som sten. Killen verkade inte förvånad eller något, men bara log på ett sätt som skulle föreställa smickrande.
"Jag är Louis Gladiére, men du kan kalla mig Louis." Sa han flörtigt.
"Det är upp till mig." Svarade Hazel kort. "Hazel Grace. Kalla mig Miss Grace."
"Ett vackert namn, Hazel. Det matchar dina vackra ögon."
Hazel hatade den här killen.
"Kalla mig Miss Grace." Upprepade hon kyligt. "Nu får du ursäkta mig, jag är upptagen."

((WTF!! DUDE! AWESOME!!))

Nick har på senaste tiden försvunnit mer och mer och han blir mer och mer tystlåten och sjunker in i sig själv. Och det är inte bara jag som är orolig, Peet är också fundersam på vad som är fel.
"Du kan väl prata med honom," säger han en natt på taket. "Jag har redan försökt, men han svarar inte."
Jag tar Peets hand och pillar med hans fingrar. "Jag är orolig, Peet. Han har varit så konstig på sistone. Försvunnit då och då och varit så tyst."
Peet tittar upp på natthimlen och suckar.
"Vad tänker du på?"
"Amanda. Nick." Han är tyst en stund. "Haz..."
Jag ler. "Hon är ganska blind som inte ser hur mycket du gillar henne. Men jag är glad att du fortfarande försöker. Hon börjar känna sig mer hemma nu."
Han nickar. "Jag ska nog säga det snart. Eller... iallafall bjuda ut henne."
Jag skrattar. "Till skjutbanan eller?"
Han ler. "Jag vet inte. Det kanske är en dum ide..."
"Nä, det tror jag inte, men hon värkar inte riktigt som den typen. Kanske en film. Eller! Jag vet! En bok affär!!"
Peet knuffar till mig. "Sluta. Jag kommer på något, okej?"
"Okej."

((THAT WAS THE CUTEST THING EVER I LOVE PEET/EMMONY FRIENDSHIP NOW))

Vart än Hazel gick, så verkade hon stöta på Louis Gladiére.
Hon hade aldrig känt sig mer irriterad. Han var överallt, hela tiden. Hans sliskigt "charmiga" röst förföljde henne, hans överdrivet självsäkra leende var på henne hela tiden.
"Jag kommer bli galen." Sa hon och högg gaffeln i sin köttbulle. Hon blängde på tallriken som om den förolämpat henne. "Varför gör han så här?"
De satt i matsalen allihop igen, middag.

Jag tittar på Haz. "Jag vet inte... Han gillar väl dig antar jag." Jag snörper på munnen. "Om du vill så kan jag slå upp honom, men bara om du vill."

"Kanske." Hazel tänkte efter. "Ja, gör det, förresten. Hårt. Säg att jag hälsar."