Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Trodde jag." flinar Thalia och kliver in i hissen med Johanna. Hon trycker på hissen och den börjar åka ner, ner till markplan så de kan komma ut.

Johanna skakar på huvudet. Sedan griper en panikkänsla tag i henne. Det här känns precis som innan spelen. Som den där hissen man var tvungen att åka i varje gång man skulle till träningar och sådant.

"Hur är det?" säger Thalia och tar Johannas hand och ser oroligt på henne då hissen tillslut stannar och dörrarna öppnas.

"Upptäckte nyss att jag ogillar hissar" säger Johanna snabbt och går ytterst snabbt ut ur hissen, så hon nästan drar med Thalia ut ur hissen. Sedan går de ut ur byggnaden och Johanna andas in luften. Det var inte som hemma, så hon var knappast lättad över det.

Thalia ser på Johanna men kommenterar det inte. Hon skulle få veta tids nog om nu Johanna ville förklara för henne. Thalia ser sig o och ser på bilen som tydligen är avsedda för dem. "Vi kan väll gå? Jag vill röra på mig, få luft." säger hon till Johanna.

Johanna bara nickar. Hon visste ju ändå inte vart de skulle, så vad skulle det göra för nytta att åka bil?
"Visst" säger hon och börjar gå bort därifrån.

"Plus att jag ändå inte kan köra, det fanns inga bilar i 11an." flinar Thalia och det var visserligen sant, även om hon provat på i 14. Hon börjar gå och kommer jämnsides med Johanna, folk stirrar på dem, tjoar och skriker.

Johanna skrattar.
"Jag kan inte heller köra, men jag trodde faktiskt vi hade fått en privatchaufför" sa Johanna och ler. Hon ignorerar galningarna som gapar och stirrar på dem.

"Förmodligen, men jag vill klara saker själv." flinar Thalia och totalignorerar allt omkring dem. Och snart kommer de in på ett stort vitt öppet torg omgärdat av konstgjorda träd och massa affärer.

Johanna ler. När de kommer in på torget är det nästan som om alla stannar upp och stirrar på dem. Det är som om alla inte har kvar förmågan att röra sig. Tills en man kommer fram till dem, vill säga. Johanna ignorerar honom, eftersom hon känner igen honom. En hemsk, men patetisk, människa var vad han var.