The Marauders - Always and forever [SV]

Det skulle ju bara vara jätte trevligt och kul och bra
Blir kul att återvända till Hogwarts i sådana fall!!!

Absolut! skulle vara mer än okej faktiskt

Super duger bra

När jag var sjuk förra gången smittade jag mamma, som smittade pappa, som smittade Lukas, som smittade Fabian, som smittade mig. Så jag är sjuk igen
Kan inte prata, äta eller svälja.
Eller jo jag kan men det gör så ont så ni kan knappt föreställa er.
Det som är bra är att man får äta hur mycket honung man vill.
Och att man kan skriva hela dagen.

När jag tänker ''nu ska jag skriva!'' och är hemma blir jag alltid distraherad av andra saker på internet.
På biblioteket finns det internet men jag har inte fått det att fungera på min dator än xD

Hursomhelst, igår trampade jag ner till stan, köpte en gigantisk chokladdoppad kolamaräng och skrev en stund på biblioteket.
(MEN EFTERSOM JAG FORTFARANDE ÄR FAST I DENHÄR SCENEN DÄR PETTIGREW SKA DÖ SÅ TAR DET LITE TID)

P.S Jag kom på en sak. Det finns ju massor av personer som är lite skyldiga till att Voldemort kom tillbaka.
Men Remus,
VARFÖR LÄT DU INTE BARA SIRIUS TA DÖD PÅ KRÄKET SÅ HADE HAN INTE KUNNAT ÅTERUPPLIVA VOLDEMORT!!!


Önskade att jag kunde ändra lite på berättelsen och ta död på Peter nu, eller göra så att han inte flyr... hehehe det kan jag ju men då måste jag ju ändra om lite eftersom Voldemort aldrig skulle komma tillbaka isåfall.

Hursomhelst kommer jag lägga in en länk mitt i kapitlet, det är en video. Min favorit-marodör-fan-video. Den utspelar sig faktiskt lite på samma ställe som i kapitlet, eller svårt att förklara, men det är ju klipp från filmen, den biten av filmen som baseras på kapitlet som min novell är baserat på...

ÄSCH jag kan inte förklara. Men det är iallafall klipp från filmen, i de scenerna i spökande stugan, som jag skriver om nu. Det är Sirius och Remus som ''minns''.
Titta på den många gånger så börjar ni gråta, hehehe.
Men allvarligt, se den bara. För din egen skull. Jag kräver det.
Den hör jättebra till novellen också.
Man kan säga att det är en 'en minut lång filmatisering' av det kapitel jag nyss skrev.
((Tänk på marodörnas tid på Hogwarts medan ni ser klippet ))


Kapitel 14
Löfte till James
juni 1995

-När alltsammans blev outhärdligt förvandlade jag mig till hund. Dementorerna kan inte se, förstår ni… de känner sig fram till folk genom att uppfånga deras känslor. De kunde märka att mina känslor var mindre…mindre mänskliga och mindre komplicerade när jag var en hund, men de trodde förstås att jag höll på att förlora förståndet som alla de andra fångarna, så de brydde sig inte om det. Men jag var svag, mycket svag, och jag hade inget hopp om att kunna hålla dem borta från mig utan en trollstav… Men sen fick jag se Peter på det där fotografiet i tidningen… och det gick upp för mig att han måste vara på Hogwarts tillsammans med Harry… i en perfekt position för att handla, ifall minsta antydan nådde hans öron om att den mörka sidan växte i styrka igen. Han var beredd att slå till i samma ögonblick han kunde vara säker på att ha starka bundsförvanter. Han skulle vara den som överlämnade den siste Potter till dem. Om han gav dem Harry, vem skulle då våga säga att han hade förrått Lord Voldemort? Han skulle hälsas välkommen tillbaka med hedersbetygelser. Så ni förstår nog att jag var tvungen att göra nånting. Jag var den ende som visste att Peter fortfarande var i livet…
Det var som om nån hade tänt en eld i mitt huvud, och dementorerna kunde inte förstöra den. Det var inte nån lycklig tanke, det var en besatthet, men den gav mig styrka, den skärpte min hjärna. En kväll när de öppnade celldörren för att ge mig mat, smög jag förbi dem i min hundskepnad. De är så mycket svårare för dem att förnimma ett djurs känslor att de blev förvirrade… Jag hade blivit så mager i fängelset att jag lätt kunde slinka ut mellan järnstängerna i min vanliga skepnad. Sedan simmade jag som hund tillbaka till fastlandet… Jag reste norrut och smög mig in på Hogwarts område i djurskepnad.
Han hörde plötsligt själv hur han lät, och först nu gick det upp för honom vad han hade gjort de senaste månaderna. Han fortsatte;
-Sen dess har jag levt i Den förbjudna skogen, utom när jag vågade mig fram för att se på quidditchmatchen förstås. Du flyger lika bra som din far gjorde, Harry…





James Potter susade fram över planen som en blixt. Ravenclaws sökare, Elisa Hensington, såg sig förvirrat omkring, vad höll Potter på med egentligen?
-Gryffindors sökare flyger iväg över planen, har han fått tag på kvicken tro? Ekade Thomas Bowmans röst över läktarna. Spänningen var på högsta nivå – det var årets final. Sirius, Remus och Peter skakade av spänning och de skrek så högt de kunde, trots att James inte kunde höra dem…
-Kom igen då Tagghorn! HEJA JAMES POTTER! HEJA GRYFFINDOR!

Det var en ganska mulen dag i slutet på Maj 1976, och trots att det inte regnade en enda droppe var det fukt i luften och James kände att glasögonen blev våta och immiga. Han drog upp sin trollstav och mumlade några ord, som genast resulterade i att glasögonen blev vattenavstötande. Han såg sig omkring igen, och fick syn på något guldigt, nära Jonie Spinnets fot. Han ändrade snabbt riktning på kvasten och dök rakt mot marken.

-Ravenclaws jagare passar fram emot målringarna, men en lysande räddning av Gryffindors vaktare… men vänta lite nu, vad gör Potter?
Ett sus av röster och skrik hördes på läktarna. James Potter hade störtdykt med kvasten, 90 graders lutning, rakt neråt. Jonie Spinnet, Ravenclaws jagare, tittade förskräckt upp då hon såg något komma störtande rakt mot hennes huvud. Hon han inte tänka innan hon såg det mörkröda föremålat susa förbi bara några millimeter till höger om hennes axel.
-Tog han kvicken tro? Han tog den!! Gryffindor har vunnit pokalen!
Folket på läktarna hurrade. För femte året i rad hade James Potter fixat det annars rätt så sopiga laget en seger. Ravenclaw hade gjort fjorton mål och Gryffindor inte ett enda. Den slutliga poängställningen blev alltså 140 – 150…

Gryffindoreleverna strömmade ut på planen för att möta sina hjältar.
-Du fixade det i år igen, Taggis! sa Sirius glatt och dunkade sin vän i ryggen.
-Jag trodde verkligen att det var kört när Ravenclawarna gjorde sitt fjortonde mål… men du gjorde gryffindorarna stolta ännu en gång! Log Remus.
-D-du äger ut dem a-allihop Tagghorn! Pep Peter imponerat.





Sirius såg in i Lil… nej, han såg in i Harrys ögon, men han vände sig bort.
-Tro mig, bad Sirius åt honom. Tro mig. Jag förrådde inte James och Lily. Jag skulle hellre ha dött än att förråda dem.
Någonting i Harrys ansikte mjuknade, och han nickade äntligen.
-Nej! Skrek plötsligt Pettigrew och kastade sig ner på knä med knäppta händer. Sirius, det är ju jag! Det är Peter… din vän… Du skulle väl inte…
Harrys nick hade varit hans dödsdom.
Han sträckte sig mot Sirius, som hotfullt riktade en spark mot Pettigrew.
-Det är tillräckligt med smuts på min klädnad utan din beröring! Sa Sirius kallt.
Pettigrew skakade som en galning och vände sig istället till Remus.
-Remus! Pep han. Du tror väl inte på det här? Skulle inte Sirius ha talat om för dig, om de hade ändrat sin plan?
-Inte om han trodde att jag var en spion, Peter. Jag antar att det var därför som du inte talade om det för mig, Sirius? Sa Remus och kastade en obesvärad blick mot Sirius.
-Förlåt mig, Remus, sa Sirius. Han ångrade sig verkligen – om de bara hade berättat… om de bara hade berättat för Remus hade allt varit annorlunda. För det första hade Peter antagligen inte ens vågat förråda Lily och James om det fanns någon mer än Sirius som visste vem som var hemlighetsväktaren. För det andra hade inte Sirius hamnat i Azkaban. För det tredje hade Remus sluppit gå igenom alla åren då han kände sig så ensam. Och för det fjärde hade det räddat tolv människor som inte ens visste vad det hela handlade om.
-Inget att tala om, Tramptass, gamle vän, sa Remus och rullade upp ärmarna på sin klädnad. Och kan du i din tur förlåta mig för att jag misstänkte dig för att vara spionen?
-Självfallet, sa Sirius och log. Nå, ska vi döda honom tillsammans?
-Ja, jag tror det är bäst, sa Remus. Men Peter gav sig dock inte.
-Ni tänker väl inte… ni kan inte…
Han kravlade bort mot Ron.
-Ron, har jag inte varit en god vän, en snällt keldjur? Du låter dem väl inte döda mig, Ron? Det gör du väl inte? Visst står du på min sida?
-Jag lät dig sova i min säng! Sa Ron istället. Han såg panikslagen ut – självklart, hur hade man själv reagerat om ens husdjur plötsligt förvandlats till en man som dödat ens bästa väns föräldrar? Ehehehem.
-Snälla pojke… kära husse… du låter dem väl inte göra det? Jag var din råtta, jag var ett snällt keldjur…
Sirius kunde inte dölja ett skratt. Patetiskt. Kravla sig fast vid en stackars trettonårig pojke istället för att möta ödet man förtjänat i mer än tolv år?
-Om du var bättre som råtta än som människa har du inte mycket att skryta över, Peter, sa han med hård röst. Men Peter gav sig inte än. Han vände sig till Hermione, dum som han var. Idiotisk nog att vägra inse att han levt sitt liv nu… en tredjedel av det som råtta, istället för att skippa den delen och därmed rädda livet på fjorton personer? Var tolv år som råtta verkligen värt fjorton liv? Plus alla liv som han förstört. Harry, som var föräldralös, Sirius som var Azkabanfånge, och Remus som varit förkrossad alla dessa år…
-Söta flicka… kloka flicka…du…du låter dem säkert inte göra nåt… hjälp mig…
Hermione backade skräckslaget mot vägen.
Nu såg Peter sin allra sista chans… sin allra sista utväg…
-Harry… Harry… du liknar precis din far… ser precis ut som han…
Nu släppte Sirius tålamod. Att se Peter stå där… se honom stå där och prata med Harry, James son, som om den vidrige råttan någonsin brytt sig om honom…
-HUR VÅGAR DU TALA TILL HARRY? Vrålade Sirius. HUR VÅGAR DU ÖVER HUVUD TAGET SE PÅ HONOM? HUR VÅGAR DU TALA OM JAMES INFÖR HONOM?
-Harry… viskade Pettigrew och kravlade mot honom med armarna utsträckta. Harry, James skulle inte ha önskat se mig död…
’Nej, det skulle han inte’, tänkte Remus morrande. ’Han kanske tillochmed hade dött istället för att förråda dig. Men om han visste vad du hade gjort, däremot… gjort mot dig, gjort mot Lily, gjort mot Harry, mot Sirius, mot mig… ja då hade han nog stått här, bredvid Sirius och mig, och dödat dig på fläcken.’
-James hade förstått, Harry. Han skulle ha visat mig barmhärtighet…
Slut på tålamod, hos både Remus och Sirius. De grep Pettigrew i vardera axeln och kastade honom omilt bakåt. Han skakade av skräck, och stirrade upp på dem.
-Du sålde Lily och James till Voldemort, sa Sirius, och kunde inte hjälpa att han själv skakade minst lika mycket som Peter. All ilska, all sorg, kom äntligen ut nu…
-Förnekar du det? Sa Remus.
Pettigrew kastade en skräckslagen blick på de båda, innan han brast i gråt.
Det var en rent av äcklande syn. Den kortvuxne, råttliknande mannen kurade ihop sig som ett litet spädbarn, tårarna forsade ner för hans bleka kinder…
-Sirius, vad skulle jag ha gjort? Mörkrets herre… du har ingen aning… han har vapen du inte kan föreställa dig… Jag var rädd, Sirius. Jag har aldrig varit modig som du och Remus och James. Det var inte min mening att det skulle ske… Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn tvingade mig…
-LJUG INTE! Vrålade Sirius. Om idioten hade orsakat all denna röra och sorg kunde han väl i alla fall så för det. DU ÖVERLÄMNADE INFORMARION TILL HONOM I ETT HELT ÅR INNAN LILY OCH JAMES DOG! DU VAR HANS SPION!
-H-han trängde sig in överallt! Snyftade Pettigrew. Vad hade jag vunnit på att vägra lyda honom?
-Du hade räddat oskyldiga liv, Peter! Lily och James… de skulle levt nu om det inte var för dig!
-Du förstår inte! Han skulle ha dödat mig, Sirius!
-DÅ BORDE DU HA LÅTIT DIG DÖDAS! HELLRE
DÖ ÄN FÖRRÅDA SINA VÄNNER – VI SKULLE GJORT SAMMA SAK FÖR DIG!
Sirius höjde sin stav och Remus gjorde likadant.
-Du borde ha insett det, sa Remus, och hans ton lugnade ner stämningen i rummet efter Sirius raseriutbrott. Om inte Voldemort dödade dig, skulle vi göra det, för ditt förräderi. Farväl, Peter.
Hermione täckte ansiktet med händerna. ’Inte så lämpligt för tre stackars trettonåringar att se dethär kanske, men vi kan inte bry oss om det just nu’, tänkte Remus. Han och Sirius öppnade munnen, och skulle precis ta död på Pettigrew när…
-NEJ! Skrek Harry. Han sprang och ställde sig framför Pettigrew.
Sirius och Remus stod lamslagna och såg på honom. Hade inte hans nick betytt att han förstått? Eller ville han i alla fall skydda Pettigrew? Hade det där ’’James – skulle – ha – visat – mig – barmhärtighet’’ – snacket faktiskt bitit på Harry?

-Ni får inte döda honom! Flämtade Harry. Ni får inte!
Remus var mållös, men Sirius började morra;
-Harry, det här motbjudande kräket är skuld till att du är föräldralös. Den här krypande dynghögen skulle lugnt ha sett dig dö, utan att lyfta ett finger för att hjälpa dig. Du hörde honom ju. Hans eget usla skinn betyder mer för honom än hela din familj.
-Jag vet, sa Harry. Men vi tar med honom upp till slottet. Vi överlämnar honom till dementorerna. Han kan skickas till dementorerna. Han kan skickas till Azkaban… döda honom bara inte.
Pettigrew var den första som sa någonting.
-Harry! Tack, tack. Det är mer än jag förtjänar. Tack!
Han slog armarna om Harrys knän, men Harry slet sig med avsky ut ur greppet.
-Släpp mig! Fräste Harry. Jag gör inte det här för din skull. Jag gör det för att jag inte tror att min pappa skulle ha önskat se sina bästa vänner som mördare – bara för din skull.
Äntligen förstod Remus och Sirius vad han tänkte på. Han hade rätt. James hade inte velat att de mördade någon, inte ens om det var för att hämnas hans egen död.
Remus hade på fullast allvar trott att Sirius skulle hoppa på Harry, men de sänkte sina stavar samtidigt och Sirius sa:
-Du är den ende som har rätt att besluta det, Harry. Men tänk… tänk på vad han gjorde…
-Han kan skickas till Azkaban, sa Harry bestämt. Om nån förtjänar att spärras in där så är det han.
-Nå, då så, sa Remus. Flytta lite på dig, Harry.
Harry såg ut att tveka.
-Jag ska bara binda honom, sa Remus. Det är allt, det svär jag på.
Harry steg åt sidan.
Rep, likadana som de han nyss haft runt sig, sköt ut ut spetsen på Remus trollstav och band fast Pettigrew.
-Men om du förvandlar dig till en råtta, Peter, då dödade vi dig. Är du med på det, Harry?
Harry nickade.
-Ja, då så, sa Remus. Ron, jag kan inte reparera ett brustet ben hälften så bra som madam Pomfrey. Jag tror det blir bäst om vi bara försöker spjäla ditt ben nu och sen tar med dig till sjukhusflygeln.
Han gick fram till Ron och mumlade ’’Ferula’’. Långa bandage slingrade sig upp för Rons brutna ben.
-Det känns bättre nu, sa Ron. Tack.
-Två av oss borde vara fastkedjade vid dehär kräket, sa Sirius och puffade på Pettigrew med tån.
-Jag kan vara det, sa Remus.
-Jag med, sa Ron och haltade fram.
Sirius trollade fram tunga handbojor och kedjade fast Pettigrew mellan Remus och Ron.
Den rödgula katten hoppade ner från sängen och de tågade allesammans ut ur rummet med Krumben i täten.






-Måntand, för guds skull, oroa dig inte, det är bara en skråma…
-En skråma? Tagghorn, du kan ju inte ens stå på benet! Det är säkert brutet.
-Jaha, okej, men spela roll? Madam Pomfrey fixar det på ett klick…
James stödde sig mot Remus och Sirius, och Peter sprang och tryckte på knölen. De hoppade ut ur gången. Peter bytte plats med Remus, som kastade osynlighetsmanteln över sina tre vänner.
-Förlåt, Tagghorn…
-Men SNÄLLA Måntand, kan du ta och hålla käften!? Du kunde inte hjälpa det, eller hur? Det känns knappt. Det blir bra igen. Så, nu koncentrerar vi oss på att komma tillbaka till slottet innan solen går upp.




http://www.youtube.com/watch?v=lSEkuubeQ1Y&feature=related



-Vet du vad det här innebär? Att du överlämnar Pettigrew till myndigheterna, menar jag? Sa plötsligt Sirius till Harry medan den besynnerliga gruppen tog sig fram i gången mellan Det piskande pilträdet och Spökande stugan.
-Att du är fri, sa Harry.
-Ja, just det. Men det är en annan sak också. Jag vet inte om nån har talat om det för dig… jag är din gudfar.
-Ja, det visste jag redan, sa Harry.
Sirius lät bli och fråga hur han kunde veta det.
-Och… dina föräldrar utsåg mig till din förmyndare, sa Sirius stelt. Ifall nånting skulle hända dem… Jag förstår naturligtvis om du hellre vill stanna hos din moster och morbror. Men… du kan väl tänka över det. När mitt namn väl är rentvått kan du ju… ifall du skulle vilja ha ett annat hem…
-Vad menar du… kan jag få bo hos dig? Sa Harry ivrigt, innan han slog huvudet i ett utåtstående klippstycke och mumlade ’’Aj!’’
-Jag trodde förstås inte att du skulle vilja det, sa Sirius hastigt. Jag förstår det. Jag tyckte bara att jag borde…
-Är du galen! Utbrast Harry. Det är klart att jag hellre bor hos dig! Har du ett hus? När jag kan flytta in?
Trots att Sirius hade träffat Harrys moster och morbror blev han förvånad. Sen log han lite. ’’Hellre en efterlyst mördare än Petunia Evans.’’ Eller Dursley, som hon tydligen hette nu.
Sirius vände sig tvärt om.
-Vill du verkligen det? Sa han. Menar du det?
-Ja det kan du tro att jag gör! Sa Harry.
Sirius sprack upp i ett leende och det var tredje gången på tolv år han fick den glada känslan. De andra två hade varit när han såg Harry på quidditchplanen, och när Remus hade fått veta sanningen.
Harry såg ut som om han först nu kände igen Sirius. Som om han kom ihåg alla de gånger de träffats när Harry var en liten beb… nej, det kunde han omöjligen komma ihåg. Kanske han hade sett Sirius på ett foto eller något.

Till slut var allihop ute på gräsplätten vid det piskande pilträdet.
-En enda felaktig rörelse, Peter, varnade Remus hotande och pekade på honom med sin trollstav.
Plötsligt hände det som inte fick hända. Molnen delade på sig – Sirius stelnade till och Remus hann inte tänka förrän han kände den stickande smärtan i ansiktet. Månen hade visat sig.
Hela gruppen stannade, och Sirius sträckte ut en arm för att hindra Harry och Hermione.
-Å nej! Flämtade Hermione. Han tog ju inte sitt elixir nu ikväll! Han är farlig!
Hur många gånger hade inte Sirius drömt om en till fullmånenatt… bara en till…
Självklart, men inte såhär! Det skulle vara som alla gånger förut, de skulle vara unga tonåringar, inte i trettioårsåldern, det skulle vara noga genomtänkt, inte ett misstag…
Peter skulle vara oskyldig, det skulle vara James här istället för Harry…
Harry borde inte vara här, Harry, Ron och Hermione kunde inte vara här nu! De var på skolans område och de kunde inte transferera sig, det var långt ifrån slottet så Remus skulle kunna springa ifatt de… det fanns ingenstans att gömma sig…
-Spring, viskade Sirius till de. Spring! Nu!
De skulle kanske kunna få lite försprång innan Remus förvandlats helt, och kanske Sirius skulle kunna uppehålla vargen lite till.
Men Ron… han satt fastkedjad med Pettigrew och Remus. Vargen fick gärna slita Pettigrew i bitar, det skulle Sirius bara bli glad för, men Ron med sitt skadade ben skulle inte kunna springa sin väg även om han var fri från handbojorna. Uppenbarligen tänkte Harry också på det, för han tog ett steg framåt och sträckte sig mot Ron.
Sirius grep tag runt honom och tvingade honom tillbaka.
-Lämna det åt mig, spring!
Om Harry skulle dö eller bli en varulv det första som hände när Sirius äntligen fått chansen att lära känna honom och utföra sin plikt som gudfar... nej, det fick inte hända. Det fick aldrig hända för den delen heller. Harry skulle skyddas sålänge Sirius var i livet. Det var hans löfte till James.

Sirius förvandlade sig snabbt till en hund då Remus blev mer och mer vargliknande.
Varulven slet sig fri från kedjorna som höll fast den, och Sirius tog ett språng framåt, greppade tag runt den enorma besten och drog den baklänges, bort från Ron och Pettigrew.
Peter kastade sig efter trollstaven Remus tappat, det hördes en knall och Ron låg orörlig på marken. Ännu en knall – och den rödgula katten flög upp i luften och landade på marken helt stilla.
-Expelliarmus! Ropade Harry och pekade på Pettigrew. Remus trollstav flög upp i luften och försvann ur sikte.
-Stanna där du är! Hördes Harrys röst igen.

Varulven höll på att gå till anfall mot Ron, men Sirius kämpade för att hålla honom tillbaka. Han fick en tass med vässade klor över nosen och axeln, men till sist vände sig vargen om och flydde.
-Sirius, han är borta. Pettigrew förvandlade sig! Skrek Harry.
Sirius tittade upp. Han hade ont, men ilskan mot Pettigrew tog över. Han reste sig upp igen och satte av över skolområdet efter råttan. Som givetvis var omöjligt, det var svårare än att hitta en nål i en höstack. Sirius försökte desperat använda sitt skarpa luktsinne, men blodet hade runnit ner, in i nosen, och det var svårt att känna något annat än den varma röda vätskan. Hans rygg värkte och han lade sig ner.
Han hörde plötsligt en röst mumla en bit ifrån honom.
-Sirius?
Sirius förvandlade sig tillbaka till sin vanliga skepnad och kände plötsligt känslan av att en hink iskallt vatten släpptes över hans huvud.
Några bilder flimrade förbi hans huvud. Han såg James framför sig… stilla… död, på golvet… han hörde röster…
-Lily och James, Sirius! Hur kunde du!?
Harrys röst hördes, men Sirius kunde inte registrera orden han sa.
-Expecto Patronum! Expecto Patronum! Hermione, hjälp mig! Expeecto Patronum.
-Expecto… expecto… expecto… hördes Hermiones röst.
-EXPECTO PATRONUM! Ropade Harry igen. Han stod precis bredvid Sirius, men orden hördes bara som en suddig dimma i Sirius öron. En mörk kyla strök över hans ansikte. Dementorn drog plötsligt upp sin huva, och Sirius kände hur allt försvann. Ingenting fanns längre… ingenting…
Orden suddades ut ur hans huvud, när plötsligt Harrys röst hördes igen, längre bort men mycket högre och säkrare. Hur var det möjligt? Harry låg ju precis bredvid honom.
Sirius öppnade ögonen lite grann. Området hade lysts upp av ett vitt ljus. Harry låg fortfarande bredvid honom, men någon stod längre bort… bakom ljuset. Det kunde inte vara Harry… var det… James?
Siluetten av en kronhjort flimrade över Sirius näthinna, innan kylan försvann. Han slöt ögonen igen.

Supermegaduperbästawsome kapitel i love it

AWESOME!!

Super mega bra som vanligt

Såg ni klippet? ^^ Om inte GÖR DET

klippet var ju awsome

Oh.

Ni kanske kan förlåta mig för att ha tagit fel år IGEN?

ERM

Det är 1994, inte 1995.

((I första delen skrev jag ju att det var 1977 fast det var 1978...))