LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

"Härligt" sa Tamara glatt och satte av det håll Daeron pekade. Dock ordet by och stad fick henne åter modfälld, hon hatade att vistas i städer med människor mest dock som kvinna, hon hade bara tråkiga upplevelser av det.
Hennes hand drogs åter till ringen då ritten blev allt för enformig och vägen tycktes aldrig ta slut. De red under tystnad och Tamara kännde sig mer och mer borta i ringen. Vart kunde de andra vara? Skulle vara härligt med flera, tänker hon frånvarande.

Daeron tappade bort sig i tankar medan de red. Dagen var underbar, men som tur dämpades värmen något av träden och skuggorna. Fåglar sjöng runt dem, ett tydligt täcken på att ingen fara hotade i närheten.
Först då en av fåglarna flög lågt förbi, rakt framför Horus, som ryckte till, väcktes han ur sina tankar. Hans blick drogs till Tamara, som lekte med ringen som hängde runt hennes hals. Daeron rynkade på ögonbrynen, han undrade om hon ens var medveten om att hon gjorde det.
Han red upp bredvid henne och sträckte ut armen för att röra vid henens hand, den som lekte med ringen. Han log och försökte gömma oron ur blicken.
"Allt okej?"

Tamara märker inget om sig och märker inte ens Daeron försen han rör vid henne. Hon rycker till råkar slå till hans hand och den andra far automatiskt till dolken som hon alltid hade nära.
Men hon hinner stoppa sig i tid och stoppar in halskedjan med ringen undet tröjan så den gömdes, i tryggt förvar. Gömdes för Daaeron eller någon annan? Hon visste inte men hon ville skydda den.
"Förlåt" säger hon och ser skrämt på Daeron över vad hon gjort och över vad hon tänkt göra. "Jag visste inte......" men hon visste inte vad hon skulle säga så hon nickar och ler lite, "Jo, allt är okej." säger hon och försöker få rösten att låta normal.

Daeron rycker undan sin hand då Tamara slår till den. Han borde väl ha förväntat sig något liknande. Men hennes ursäkt tog inte bort hans oro eller misstankar.
"Vi är snart framme", sade han bara, och föll bakom henne igen utan att säga något mer.
Då det började skymma red de ut ur sogen. Nedanför bredde sig en oändlig slätt, och rakt framför dem fanns en by, högst en liten stad. Den hade ingen mur eller försvarsverk av något slag. Trähusen hade byggts på var sda av en bred väg, som fortsatte bortom byn och över slätten.
"Det är bäst att leta någonstans att sova i natt", sade Daeron med blicken på byn.

Tamara ser ner på byn och suckar inombords, hon avskydde städer, byar eller vad det än var. Hon var rädd att som kvinna vara i byn, att bli överfallen och inte få försvara sig. Därför var hon mest man, eller ja då yngling, som Temar, var hon han var hon säker och fick försvara sig själv. Mest av allt önska hon kunna rida in som hon var nu och folk skulle acceptera det och att hon skulle få bära sina vapen synligt som den riddare hon var.
Hon vände sig till Daeron med ett vemodigt leende, "Kvinna elle yngling?" sa hon frågande vad han tyckte.

Daeron mötte Tamaras blick och log kort.
"Helt hur du vill." Han kunde inte förklara irritationen han kände, men det hade något att göra med ringen. Hon visste vad den kunde göra, och redan höll den på att fånga hennes upmmärksamhet alldeles för mycket. Daeron oroade sg över slutet av resan. Hur skulle de lyckas bära med sig flera av ringarna, ifall de hittade dem?

Tamara rynkade på pannan och nickade "Okej, jag vill vara som jag är, som jag är nu alltså." sa hon men nästan längtan i rösten och ser på honom vad han tycker om saken. Nu kände hon inte av ringen inte nu när hon hade något att sysselsätta tankarna med. Men som när de red eller efter hon gråtit, som när hon var känslomässigt försvagad eller inte hade något för sig då var det som ringen fick makt över henne. Och trotts sin självsäkra attityd och sitt självsäkra beteende var det mycket inom Tamara som var trasigt och förstört, och inte alls så självsäkert. Som att se värde i sig själv att tycka om sig själv att tro att hon dög, ringen kände till alla hennes svagheter och utnyttja denna.
"Vad tror du om det, eller får vi förmycket uppmärksamhet då?" säger hon frågade till honom.

Daeron nickade och lättade på tyglarna. Horus började skritta framåt i lugn takt.
"Vad bryr vi oss om de här byborna blir litet omskakade?" svarade han endast på den andra frågan utan att se sig om. Den här byn var trots allt obetydlig, och de skulle antagligen inte hitta en ring här. Så de kunde lika väl vara litet mindre försktiga.

Då de red in på huvudvägen såg byborna något misstänksamt på dem, speciellt på Tamara. Men ingen steg fram för att hindra dem då de red upp till ett av de större husen. Över dörren fanns en skylt där det stod Den första sonen. Det tycktes vara det enda värdshuset i staden, så Daeron red in på gården och hoppade av Horus. Ingen kom ut för att ta hand om hästarna, så han ledde in hingsten i stallet och sadlade av honom själv.

Tamara nickade och log och då de red genom byn kände hon deras misstänksamma blickar mot sig men hon satte sig bara rakare upp i sadeln och log mot dem få som log mot henne och Daeron. De kom fram till värdshuset och vilket namn det hade sen. Och ingen service heller då de själv fick ställa in hästarna i stallet, sadla av och ge dem hö innan de kunde gå in i själva huset.
Huset som mer verkade vara en stor stuga verkade trots allt rent och de få gästerna som fanns där tystnade då de steg in och det var mest utländska köpmän i färggranna dräkter och ovanligt utal där och alla stirrade på dem.

Daeron ignorerade blickarna då han gick fram till den enda disken i rummet, som anagligen både fungerade som bar och välkomstplats. En rultig kvinna kom fram och log brett.
"Välkomna. Rum till natten?" undrade hon, och fick syn på Tamara. Hennes leende bleknade, men det var det enda tecknet av ogillande som hon uppvisade.
"Ja tack", svarade Daeron kort.
"Er fru?" frågade hon, och Daeron skakade på huvudet. Kvinnan gick till ett mindre skåp och kom tillbaka med två nycklar, med en missnöjd min. En ogift kvinna som reste med en man, och dessutom klädde sig så som Tamara nu gjorde, var tydligen något att se ner på.
"Här har ni." Daeron betalade och visade åt Tamara att gå före. Värdshuset hade bara en vånng, men en korridor ledde till stängda dörrar och privata rum.