Power (Ett rollspel för alla)

((Kan inte rolla mer ikväll. See yah))

Jackson fnös, vände sig om och lämnade rektorn bakom sig med raska steg.
"Hatar förändringar skulle vem som helst göra efter att ha blivit kastad mellan olika fosterfamiljer i flera år i rad." Tänkte han och man kunde se på honom att han inte riktigt var på humör. Han knäckte knogarna som smått och svingade sig ned för en trappa. Om Jordan så mycket som sa ett enda ord när han öppnade dörren skulle han få se på annat. Jackson öppnade dörren.
"Ey! Jackson, äre nåt fel?" Frågade Jordan.
"Du ska hålla klaffen." Svarade Jackson hårt.

Nik hade inte rört på sig under den tid som gubben hade talat och då han bemötts av de isblåa ögonen så hade han inte gjort något annat än lugnt tittat tillbaka. Så han visste om vad Nik hade gjort, vad bra, ville han ha en ballong för sin prestation? Nik brydde sig inte, det där med gåvor var endast skitsnack, gubben var virrig i huvudet och hade förmodligen rymt från ett dårhus. Det var i alla fall en av de femtio logiska förklaringarna som Nik kom och tänka på då han gick tillbaka upp till rummet. Då han väl var där inne small han igen dörren efter sig och öppnade fönstret innan han satte sig på fönsterkarmen och tittade ut. Han skulle kunna rymma, men då skulle Mikael komma efter honom direkt och den här gången inte vara så barmhärtig.

Efter rektorns andra tal visste inte Will vart han skulle gå när alla andra lämnade rummet.
Han kände inte för att gå upp på rummet, eller vara social alls. Tillslut bestämde han sig för att gå på en promenad, för att rensa tankarna och även titta på omgivningarna. Kan vara bra att lägga dem på minnet, resonerade han.
Ute var det varmt och fuktigt, och solen sken.

((Vid ettiden kommer vi att åka, så jag tar vad som händer i nästa inlägg))

När rektorn sa åt alla att gå, blev Annabeth ännu argare. Vad fan hade han snackat om?! Ändå så vände hon på klacken, och gick ut med bestämda steg.
Väl ute ur aulan, så blev hon förvirrad. Vad hade tagit åt henne? Annabeth brukade bli arg ofta, men hon tryckte alltid ner ilskan. Nu...
Hon skakade på huvudet, och bestämde sig för att ta en promenad igen.
Annabeth gick ut på området, fram till en liten, gammal fontän. Vattnet som sprutade ut ur den var inte ens rent, men på något konstigt sätt tyckte hon ändå det var vackert. Hon stirrade på vattnet, och efter en stund av intensivt stirrande kände hon ett konstigt pirr vid halsgropen. Hon fortsatte stirra, och något otroligt hände. Medan hon stirrade, blev vattnet rent. All smuts i det försvann, och det blev kristallklart.
Hennes blick hade renat vattnet.
Annabeth tog ett skrämt steg bak, kastade en sista blick på fontänen, och sprang.


((Ganska långt...)

Francesca hade suttit och pillat på en färgflaga på väggen under hela talet. Det var så tröttsamt. Här hade hon kommit till en helt ny skola, och första dagen hamnade hon i samma rum som en jävligt störig person och någon knäppgök sa att hon hade en "gåva". Den enda gåvan hon ville ha var den att inte förstöra sitt liv hela tiden. Och den där Anna trodde hon hade problem.
I alla fall bestämde hon sig för att gå ut en stund, och möjligtvis försöka hitta ett ställe att kunna röka ifred på.

Liz upptäckte att Mia var rädd för mörker, för hon pep hela tiden i det mörka rummet. Liz kunde inte hitta alls på internatskolan så de fick väl sitta här tills elen kom tillbaka i rummet.

Det enda Liz ville var att börja studera så att hon blir av med sin oro.

Annabeth slutade inte springa förrän hon kom fram till sitt rum. Hon stack nyckeln i låset och stormade in.
Francesca var inte där, och det gjorde Annabeth väldigt glad. Hon visste inte vad som hade hänt, hur det hade hänt, och hon var skrämd. Hon ville inte att Francesca skulle hitta henne såhär.
Annabeth tog fram sin mobil och ringde sin pappa. Hon ville höra en välbekant, normal röst efter allt konstigt som hade hänt.
"Luke Grace här."
"Pappa, det är jag."
"Åh, hej Annie. Hur går det? Det är andra gången du ringer idag." Han lät frågande.
"Det går..öh.. bra."
"Varför ringde du då?" frågade pappa.
"Jag ville bara..." Hon tvekade. "... se hur du har det."
"Åh, bara bra! Jag försöker fortfarande övertala den där kunden..."
Hon lät honom babbla på. Efter en stund, när han var klar, så sa de sina "Hejdå" och lade på.

När talet var slut började Zeya gå tillbaka mot sitt rum. Vad vad det där för en konstig människa? Var han kristen eller något, för han pratade om någon välsignelse?
Då stannade Zeya till. Skulle hon få gå i specialklass!? För att få extra hjälp eller något? Nej, hon ville inte! Hon började springa tillbaka. Längst bort i korridoren såg hon dörren till aulan sakta stängas, hon skulle inte hinna! Då, helt plötsligt var hon framme vid dörren och han ta tag i den innan den stängdes. Hon klev chockat in. Men "Dominus" var inte kvar.

Det var ganska fridfullt på skolområdet, för många av eleverna hade väl redan börjar gå på lunch.
Francesca tänkte inte följa med, hon orkade inte sitta i matsalen idag. Sitta tillsammans med alla de vanlig internatskoleeleverna med lyckliga familjer och inte ett problem i världen.
Hon gick bort från skolan, mot de äldsta lönnarna, som stod tillsammans, nästan som för att skydda varandra. Francesca hade aldrig haft någon som gjort så med henne.
Men vad tänkte hon på, hon hade väl aldrig behövt någon som skulle "beskydda" henne? Hon hade sig själv och det räckte precis, andra människor var inte värda att bry sig om.