Hunger Games (Rollspel)

Jag vaknar upp av ett kanonskott. Snabbt springer jag ur grottan. Jag tittar mig omkring. "SAGA! SAGA!" jag springer långt in i skogen. Vänder och vrider mig mot olika håll innan jag sätter mig ner på knä på marken.
Varför skulle jag fortsätta? Saga var död, borta. Jag kunde ändå inte vinna. Det var omöjligt. Jag tårkar bort en ¨tår utan att jag ens märkt att jag gråter. Sedan en till. Det var inte tårar, det var blod...

Jag vännder om och springer från den döda spelaren. Men efter ett tag så såg jag honom, eller var det också en synvilla. " Spencer?" kvider jag och går sakta fram till honom och hoppas att han inte ska hota mig med kniv.

Jag tittar upp där blodet kom ifrån. Där ligger en spelare. Jag ser inte vem. Jag flyttar mig lite åt höger. När jag ser henne ser jag i syne. Det är jag säker på. Hon går mot mig. Jag sitter stilla, tittar inte ens åt hennes håll. Jag var säker. Hon var död.

Jag går närmre, men jag var säker på att det var en synvilla. " Spencer!" gråter jag och satsar på att det inte är det. Jag kastar mig om honom och kramar honom hårt. " S-Spencer är det verkligen du!?" gråter jag av lycka och förtvivlan. " jag älskar dig snälla säg något!" viskar jag och kysser hans läppar.

Jag sitter stilla. Allt var bara en dröm. Det var inte möjligt. Jag sluter ögonen och blundar hårt. Jag öppnar dom och hon är borta. Faktiskt så är hela arenan borta. Allt är vitt. Jag bländas av ljuset. Jag skriker. Jag skriker så högt jag kan. Jag sitter i skräddarställning och skriker rakt ut. Kankse var det såhär det kändes. Att vara död.

Jag smutt inte att krama honom även fast han snriler. " Spencer!" skriker jag. Sluta.....sluta.....sluta! Tänker min järna. "kom igen Saga!, du vet att du vill döda honom! Han är ändå för svag!" säger en röst i huvudet. Omser var så här att veta att någon man älskar försvinner igen så är det inte värt det. Jag ställer mig upp. Laddar bågen, och skjuter. Den träffar bredvid honom, den Kramer inte ens ett hårstrå men när han om han kommer tillbaka så vet han att jag vr där. Jag vännder om och springer. Springer så fort jag kan åt ett annat hål. Då det börjar bli mörkt klättrar jag upp i ett träd och tittar mot himlen. Då spelas nationalsången och dem som är döda visas På himlen. Amy, Gaius och inga flera. Det slutas att spela och jag somnar.

Jag vaknar till liv. Såret har börjat blöda igen av allt. Jag ser pilen. Höll jag på att bli dödad? Av vem? Varför? Jag hör nationalsongen och kollar automatiskt upp. Amy visas. Amy försvinner. Killen från distrikt 2 visas. Han försvinner. Vapenmärket syns. Sedan blir allt svart. Men killen som jag dödade? Han från distrikt 10? Kanske var han inte död. Han kunde faktiskt överlevt mad allt hornet har att erbjuda. Jag ställer mig upp och springer. Länge springer jag innan jag ser det mörka hornet i natten. Jag springer runt det och kollar in bland kropparna. Där bland alla döda ligger han. Hostandes blod och handen tryckt mot magen. Jag tar ett spjut från vapenhögen, höjer det och en sekund senare är han död. Jag sluter hans ögon, för de tre mellersta fingrarna mot munnen och sträcker ut de mot honom. En sekund senare hörs ett kanonskott.

Jag hör ett kanonskott till och tänker ' nu är han borta'. Jag vill gråta men inga tårar kommer. Jag tänker på honom länge, vad, vem, var, när och varför var frågan. Jag hade alltså inga svar. Jag sluter ögonen och känner att jag domnar. Det blir svart och jag ser honom. Han har en pilbåge och ett koger. Jag springer mot honom och när jag bara är tre meter ifrån honom skjuer han. Den träffar mitt i hjärtat, det konstiga är att jag inte vaknar. Jag backar några steg och känner eng igen att jag är tillbaka i verkligheten. Nu var det slut på allt jemer, jag hoppar ned från trädet och börjar springa. Jag springer tills des att jag ser hornet. Jag går närmre och ser en gestalt. Spencer. det här var på riktigt det visste jag. Jag går närmre. Håller upp hännderna, jag årkar inget mera nu så jag kramar honom inte ens. Utan jag här in, tar en svärd och en tor kniv. Jag backar sakta ut och börjar springa.

"Saga!" ropar jag när jag ser henne men det ser ut som hon inte hör. Jag tittar länge när hon försvunnit innan jag tar tag i en ryggsäck, ett spjut och en pilbåge. Sedan springer jag åt samma håll som saga. Jag springer länge, väldigt länge. Tröjan är blöt av blod och såret värker. Jag ramlar flera gånger men överväger varje gång att fortsätta springa. "SAGA!!? SAGA!?" ropar jag helt förskräckt. "Saga... Sa-saga... sag.. saga!" säger jag lungnare. Tårarna kommer. Jag stoppar dom inte. Jag ler. Jag har tusen andledningar att inte le, ändå så gör jag det. Jag dunstar ner på marken när jag fortsätter att upprepa: "Saga" tyst. Om och om igen.

[är det ok om jag är handledare för Saga och Lizzie ist? Ni är lite mera aktiva ]