Je t'aime - We Will Forget (MD) - PG13

Ser ut som det. o.o

Kan inte jag också få göra så? XDDDDDDD ♥♥♥♥

Förövrigt skriv ett till kapitel snart?

Hah

Håller på, men fick en stund planera vad som ska hända till näst har många idéer, men de kommer först senare x)
Så be patient, något kommer senast ut på onsdagen!

WOHOO, läängtar! :'D ♥

Vi har problem med netet hemma, är nu också inne på telefonen och skriver det här. Har ett nytt kapitel på datorn, men p.g.a. Problem kan jag kanske inte lägga ur det idag

Aaw. D: Men du, hälsa nätet att om det inte skärper sig snart så kommer Anna med trollstav och skiftnyckel!

Don'' worry, jag kommer med mitt mobila bredband på posten

Menar inte att stressa eller så, bara undrar hur det går med internetproblemet, Tamburlaine?

Wippii! Nätet funkar igen, så här är ett nytt kapitel ^^ nu ska vi hoppas att det inte rasar någon mer gång så det inte blir så här långa pauser på nytt!
________________________________________

Kapitel 12. En dagbok

”Berätta nu! Var det om mig?” Frågade Anna för vad som kändes som femtioelfte gången.
”Jag kan inte berätta”, upprepade Leevi och gick litet fortare. Anna förlängde sina steg, men snörpte surt på munnen.
Enda sedan Leevi återvänt till sovsalen efter en sen quidditchträning föregående kväll hade hon konstant uppvaktats av en nyfiken Anna. Under veckans första lektion hade Snigelhorn flera gånger fått säga till åt henne att koncentrera sig på sin dryck. Anna hade struntat i professorn, vilket slutade med att hennes dryck avdunstat innan lektionen avslutats.
Nu började hon bli sur eftersom Leevi, som oftast gav med sig, inte sagt ett ord.
”Kan du inte...?”
”Nej, jag kan inte. Lämna mig ifred nu, okej?” svarade Leevi slutligen, mer irriterat än hon tänkt sig, och Annas blick mörknade.
”Om det är det du vill”, fräste hon till svar och stegade in genom dörren till Flitwicks klass.
”Jag ska tala med henne”, sade Lily med en suck och satte sig bredvid Anna på den enda lediga platsen längst fram i klassen. Leevi satte sig tungt intill ett av fönstren och plockade fram sina böcker.
”Får jag sitta här?” Leevi nickade förvånat, och Morgan satte sig på den lediga bänken. De hade aldrig talat mycket, för Morgan och Isabelle var jämt tillsammans, och trivdes så.
”Var är Isabelle?”
”Hon är ihop med Sirius igen”, svarade Morgan dystert. Leevi vände sig om så snabbt att hon nästan försträckte nacken. Längst bak i klassen satt Sirius, med en arm om Isabelles slanka midja, deras läppar tätt ihopklistrade.
”Vad menar du igen?” frågade Leevi och vände blicken bort. En konstig blandning av känslor trängdes innanför hennes bröstkorg, ihopträngda till en oidentifierbar klump.
”De var ihop några veckor förra året, hon lämnade honom då rykten om att han legat med en flicka från Ravenclaw började gå runt. Det är visst allt förlåtet”, tillade Isabelle något bittert. Leevi hade svårt att förstå hur Sirius kunde bete sig så, men nog hade hon sett blickarna som kastades efter honom. ”Jag är faktiskt förvånad att han inte försökt något med dig.”
”Hur så?” frågade Leevi förbryllat och kastade en blick mot paret längst bak i klassen.
”Du är ny och enkelt tillgänglig”, svarade Morgan sakligt.
”Har du varit med honom?” Leevi var inte säker på om hon ville höra svaret, men hon var tvungen att veta.
”En gång, under förra årets Allhelgonaafton.” Morgan log vid minnet och Leevi försökte vända sin uppmärksamhet till Flitwick, som demonstrerade en dupliceringsförtrollning. ”Kanske han inte bara tycker att du är söt.” Leevi rynkade på pannan och plockade fram en spegel hon hade i väskan. Visst var hennes näsa kanske litet för liten, och hennes läppar var inte lika fylliga som Isabelles, men nog var hon ändå söt?

Då klassen var över hade Leevi lyckats trolla fram en exakt kopia på sin bok och flera mindre saker Flitwick delat ut. De fick till läxa att skriva om principerna i duplicering och hur man känner igen en, med fokus på människoduplikanter.
Då Leevi steg ut ur klassen stod Lily och en surmulen Anna utanför.
”Jag tänker inte ge upp”, sade hon kort, och Leevi nickade. Hon hade inte förväntat sig något annat. De började gå mot lektionen i försvar mot svartkonst, men stannade upp då Justin gick förbi och hälsade med ett snabbt leende.
”Var har han varit?” De hade trollformler tillsammans med Hufflepuff, men prefekten hade inte varit på plats. Leevi hade dock varit för upptagen i sina egna tankar för att lägga märke till det. De följde honom med blicken då han gick fram till Flitwick.
”Varför var du inte på lektionen?” frågade Anna surt då Justin kom tillbaka ut ur klassrummet. Justin lyfte vagt på ögonbrynen åt hennes ton.
”Jag var uppe hos madam Pomfrey och hämtade något som kunde hjälpa mot huvudvärken”, svarade han och började gå tillsammans med dem. ”Vad är det?”, hörde Leevi honom fråga av Anna lågmält. Anna var inte lika diskret.
”Vad talade du om med Leevi i går?” frågade hon bestämt. Justin kastade en snabb blick på Leevi och log sedan brett.
”Jag bad henne att inte berätta något, jag vill inte förstöra överraskningen.” Anna såg misstroget på honom, men hennes mungipor drogs ofrivilligt uppåt.
”Vilken överraskning?”
”Kom med mig till Hogsmeade nästa utflykt så får du se”, svarade Justin och drog Anna intill sig. Hon fnittrade på ett väldigt oannaktigt sätt och nickade. Leevi vände bort blicken då de kysste varandra adjö och kände sig plötsligt omgiven av lyckliga par.
Leevi satt åter bredvid Anna på lektionen i försvar mot svartkonster. Morgan och Lily satt bakom dem och jämförde sina uppsatser om troll och sätt att bekämpa dem. Annas humör hade gjort en total omvändning, och hon log drömmande då man inte talade åt henne.
I ett försök att undvika Sirius och Isabelle föll Leevis blick på en pojke från Slytherin, som oförskämt granskade henne. Han hade kopparfärgat hår och gröna ögon, och om det inte hade varit för det nedlåtande uttrycket som kännetecknade en Slytherinelev hade han varit väldigt stilig. På hans bröst glänste ett prefektmärke. Han hette Rawlings i efternamn, men Leevi hade nog aldrig hört hans förnamn.
”Vad stirrar du på Skandar?” frågade Anna killen utmanande då hon märkte hans blick.
”Det är inget, vi har bara en gemensam bekant.” Leevi lyfte förvånat på ögonbrynen. Rawlings blick återvände till henne. ”Vi känner båda Anne Ripley”, förklarade han kort och vände sig mot professorn, som just ställt sig bakom katedern.
”Vem är Anne Ripley? Hon går väl inte på Hogwarts, va?” frågade Anna fundersamt.
”Nej, inte längre”, svarade Leevi frånvarande och granskade Slytherinaren då Morrigan började sin föreläsning.

Vid middagen lyckades Justin ge dagboken obemärkt åt Leevi då han kom över till deras bord för att tala med Anna. Först på kvällen, efter att hon fått sina läxor lagade fick Leevi en chans att ta fram dagboken.
Anna och Lily hade gått upp för att lägga sig, så Leevi kröp ihop på en av fåtöljerna och strök förväntansfullt den slitna läderpärmen. Sidorna hade gulnat och handstilen var väldigt gammalmodig, men prydlig. På första sidan stod det Anne Ripley, 1483. På följande sida var datumet 31.8, och efter det dagbokens första inlägg.

I morgon börjar skolan. Mitt sista år och jag kan knappt hålla mig. Det kommer att vara underbart att träffa mina vänner igen, och professore Grenouille. Han har rest hela sommaren, jag hoppas vi kommer närmare en lösning.
Anne

De följande inläggen hade inget med alkemi eller Den gyllene beröringen att göra, men Leevi läste trots det fängslat varje ord. Det var fascinerande att läsa om livet på Hogwarts nästan fem hundra år tidigare. Anne, som varit en Ravenclawelev, hade skrivit mycket om sina vänner och rykten som flugit runt, om lektionerna och då speciellt om alkemin. Hon, Assheton och Norton hade blivit nära vänner på grund av alkemilektionerna och Anne skrev stolt om berömmet de fått av professorn.

13.11
Vi kom så nära igår! Professore Grenouille sade att vi skulle bli enastående alkemister. Jag tror det var mitt fel att vi inte lyckades framställa en perfekt Touché d'or. Att jobba med Assheton och Norton är svårare än jag trodde. Det är min frälsning att de inte vet om varandra!
Anne

Det verkade som om Anne hade lindat de två männen runt sitt lillfinger. En vecka efter att hon berättat om sitt nattliga äventyr med Norton, återgav hon natten hon spenderat med Assheton. Och inläggen fortsatte.
Det var först en timme senare, då uppehållsrummet nästans tömts, som Anne äntligen skrivit ”vi lyckades”. Leevi läste upphetsat orden, som hon inte längre hade några problem att tyda.

25.3
Vi lyckades! Mina händer skakar även när jag skriver detta. Assheton gömde stenen, vi har inte berättat ens åt professore än. Om vi visar stenen på vår FUTT-examen kommer vi att få bästa betyg. Mitt namn kommer att leva kvar i historien och jag kommer aldrig att sakna guld! Jag måste försöka sova, men det blir omöjligt efter vad vi lyckats skapa.
Anne

Leevi kunde knappt tygla sin upphetsning då hon fortsatte läsa. Den fanns! En sten som gjorde allt den rörde vid till guld... Även Annes iver strålade ur hennes ord, men sakta blev inläggen allt mörkare, fyllda av tvivel och avundsjuka.

8.4
Norton hittade mig med Assheton idag. De vägrar att tala med varandra, och jag undrar om det bara är frågan om deras känslor mot mig. Stenen har ändrat allt. Professore förstår inte varför vi gett upp försöket att framställa Touché d'or, om han bara visste att vi redan gjort det.
Jag tvivlar dagbok. Borde vi förstöra den medan vi har chansen, innan någon annan får veta om den?

Leevi kastade en blick på klockan och slog förfärat ihop dagboken. Trots att hon hade en håltimme genast på morgonen måste hon vakna i tid för att kunna laga läxorna till Binns lektion, och klockan var redan halv tre.
Då hon lade sig i sängen gömde hon dagboken under sin kudde, och det var som Annes ord ekade i Leevis huvud. Hennes hjärta dunkade efter spurten uppför trapporna, men också på grund av spänningen. Det kändes som om hon höll på att leta efter Touché d'or. Om hon bara läste boken till slut, uttalade besvärjelsen, så skulle hon ha mer makt i handen än hon någonsin drömt om.

Like it, like it, like it =)

Underbart skrivet som alltid ^^ och härligt att de på verkas utav stenen....som de gör, alltså när man frammställer guld C:

Aja, gillart. Särskilt när det är så välkrivet, fortsätt =D