Uppdraget! (Rollspel Privat)

Lea hoppar ner från trädet. Nästan ljudlöst. Hon gör en liten gest åt Torccie som visar att hon kan komma.

Jag hoppar efter Lea och ser mig sakta omkring. Något var fel. Det var tyst, för tyst. Det var vindstilla, stjärnorna lyste särskilt klart inatt desutom.

Lea andas in och springer fram mot ett till synes övergivet skjul. Hon satte sig intill väggen och inväntade Torccie. Så tyst det var, tänkte hon. Nästan läskigt tyst. Något var fel och det kände de båda. Därför måste man själv alltså vara tyst för att smälta in i tystnade runtomkring. Så att man inte blev upptäckt.

Jag följer Lea mot sjulet. Jag känner att något är helt fel. Det var liksom...Tomt på något sätt. Allt var bara fel.

Lea ser Torccie komma. Hon andas tyst och försöker smälta in i mörkret.

Jag ser knapt Lea längre, bara hennes siluett. Då bryter tystnaden av något brak. Skjulet hade brakat ihop och ut ur det hostandes och fräsande kom minst 5 fredsväcktare.

Lea gör en kullerbytta och ställer sig upp. Fredsväktarna riktar deras vapen mot dem.
Lea tar tag i Torccie och springer iväg. Gata efter gata, utan att slänga en ända blick bakåt. Hon svänger och hoppar med Torccies handled i ett fast grepp. Sedan slänger hon sig ner i en gränd så att de landar på några soppsäckar.

Jag hinner knappt reagera medans Lea var jätte snabb och slet mig därifrån. Jag kunnde knappt springa så snabbt. Men soppsäckarna var däremot inte så jätte mjuka så jag ger ifrån mig ett lityet skri men sätter genast händerna för munnen. Jah ser framför oss, där står det två fredsväcktare med vapen och högt flåsandes. Dem kommer emot oss. Jag tar upp bågen men innan jag hinner göra något så tar dem av sig hjälmarna. Jag blir helt paff då jag ser att det är..... James och Mikaela, min syster och Leas kille elle vad dem nu var. Jag kännde tårarna rinna ner för kinderna.

"James!" Lea fattar inget. Hon blundar och en ensam tår rinner ner för hennes kind. Hon torkar bort den med tröjärmen och ställer sig upp.
"Lea" viskar James. Och inom loppet av några sekunder har Lea kastat sig i hans armar.
"Lea, Adrease..." börjar James.
"Vad!? Vad är det med Andrease!?"
"Han lever fortfarande. Men inte hans syster, hon blev dödad av en karriärist i blodbadet"
Lea håller kvar tårarna inom sig. Stakars Andrease. Hans syster, död...
Men djupt inne känner både hon och James att Andrease kommer göra allt för att komma hem.

Jag blundar då Mikaela kommer rusandes fram till mig. "Mi-ikaela" stammar jag ömt och slårt armarna om henne. Jag hör inte vad Lea och James pratar om. "Du Lea tack för försvaret på slottern" säger Mikaela till Lea och ser sedan på mig. "allt är bra. Det är typn som ett upplopp hemma. James tog med mig när han fick reda på vart ni var och att jag inte var död för att allt bara var ett rollspel för att få dig på anndra tankar" säger Mikaela. Jag nickar förstummat och visste att Mikaela bettede sig mera vuxet en vad jag gjort på hela resan. Hon var 12 och jag var 14.