"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

läste om några kapitel idag, herregud vad bra du är! hade du velat läsa min novell? vill gärna ha konstruktiv kritik av någon som är bra på att skriva så jag kan bli bättre!

Absolut!

haha oj glömde skriva att den är i min sån signatur, men det kanske du såg

Den lilla skärva av Gellert som klamrat sig fast inom honom bleknade nu allt mer och mer, allteftersom månaderna gick. Inspärrad i sitt eget fängelse Nurmengard hade han undsluppit dementorerna som vaktade Azkaban - men bristen på mänsklig beröring, ljudet av en röst - kunde vara minst lika förödande för själen.

Gellert hade haft något som de flesta fångar saknade. Han hade haft Albus, en länk till yttervärlden i och med en obrytbara ed han svurit. Men Albus var död nu, och Gellert var inte längre insnärjd i edens band. Gellert hade varit galen, till och med vansinnig - men det hade låtit honom förbli vid sina sinnen, och minnena av den där sommaren hade inte ens en dementor kunnat ta ifrån honom.

Nu var han helt utelämnad åt sina egna mörka tankar, sin långsamt förtvinande själ. När skräcken var som starkast, och väggarna lutade sig tätt inpå honom, då brukade Gellert greppa med sina magra fingrar och kloliknande naglar runt den lilla amuletten som satt på hans kedja, låta dess vassa kanter gnaga sig in i huden bara för att förvissa sig om att han faktiskt levde.

Hans bekantskap med Abus hade varit galen, det de haft hade varit ett tillfälligt litet vansinne - men det var allt Gellert hade. Efter åratal av ensamhet kom den plötsliga förvissningen om att någon just tagit sig in genom fönstret till Gellerts cell som en överraskning, om än inte en chock.

Gellert bemödade sig att rulla över på sidan på det skrovliga golvet, och öppnade långsamt ögonen som var ihopklibbade av tung sömn och var, för att fästa sin bleknande blå blick på besökaren. Gellert log, något som kändes så ovant att hans utmärglade ansiktsdrag tycktes gnissla. Han svepte med sin torra tunga över de få tänder han hade kvar.

”Jaså, du har kommit..... Jag trodde att du skulle göra det... En vacker dag.”

Tack vare de av trolldomsministeriet upprättade lagarna om mänskliga rättigheter så hade Gellert till viss mån hållit sig uppdaterad om vad som hände i världen genom tidningar och böcker, och redan innan han blev satt i Nurmengard hade han fått upplysningar om en viss Tom Dolder som fått varningsklockor att ringa. Därför kom åsynen av Mörkrets Herre inte som någon chock för Gellert.

”Men din färd har varit i onödan” fortsatte Gellert, plötsligt fast besluten att skydda det som han förmodade att Albus hållit kärt. ”Jag har aldrig haft den”.

Den före detta storartade mörke trollkarlen tänkte på fläderstaven, den som under några berusande år varit hans. Men allt det han visste om den skulle gå i graven med honom, för Albus och pojken Harrys skull. Han grep om den lilla berlocken, dödsrelikerna, Albus sista gåva.

”Du ljuger!”

Gellert kände ursinnet som sipprade genom porerna på den högreste, bleke Lord Voldemort, innan allt plötsligt försvann. Ingenting var smärta, ingenting var ånger, och allt var Albus. Och sedan - mörker.

-------------------------------------------------

Albus betraktade lugnt den unge man Harry blivit, hur han med vaksamhet men även medlidande närmade sig den ömkansvärda varelse som låg under ett av sätena på Harrys imaginära King’s Cross. Albus var samlad, oberörd av det faktum att han själv egentligen var död.

”Du kan inte hjälpa” sade Albus, och tänkte på alla de han själv inte lyckats hjälpa.

Den gamle mannen mötte Harrys intensiv gröna blick när denne hastigt vände sig om, och Albus närmade sig honom med spänst i stegen.

”Harry” sade Albus med rösten till bredden fylld av kärlek, och bredde ut sina armar med midnattsblått tyg som böljade runt honom. Båda hans händer var helt och hållet oskadda.

”Du fantastiska pojke. Du modiga, modiga människa. Kom så går vi en sväng”.

Albus ledde Harry över perrongen fram till ett par stolar, där han slog sig ned. Taket glimmade värdigt men samtidigt muntert ovanför dem. Harry satte sig matt bredvid honom. Albus tog pojkens stirrande med ro.

”Men ni är ju död” sade han slutligen.
”Javisst” svarade Albus, utan att förneka detta obestridliga faktum.
”Då.... då är väl jag också död?”
”Aha” sade Albus och kunde inte låta bli att le åt Harrys tapperhet, åt aningen av besvikelse men samtidigt acceptans i hans röst. ”Det är det som är frågan, eller hur? På det stora hela tror jag inte det, min käre gosse”.
”Inte?” sade Harry förbryllat.
”Inte” svarade Albus bekräftande.
”Men....” Harry förde handen mot ärret i pannan som inte fanns där, denna välbekanta gest. ”Men jag borde ha dött... jag försvarade mig inte! Jag ville låta honom döda mig!”
”Och just det, bör ha gjort hela skillnaden”.
Albus var mycket tillfreds, och hans samvete tyngdes inte av någonting längre.
”Förklara” sade Harry.
”Men du vet redan”.

Albus underskattade inte Harrys intelligens. Även som död kunde han inte låta bli att finna nöje i konversationerna med Harry, och tillsammans diskuterade de varför Harry inte hade dött, kopplingen mellan honom och Voldemort, länken mellan deras stavar och Lilys skydd. Men ännu fanns det saker som kunde ge smolk i bägaren, som kunde få moln att svepa över Albus ögon.

”Dödsrelikerna”. I och med det ordet från Harry tvingades Albus medge det som fortfarande tyngde honom. Hans högmod, hans skuld och Arianas död. Det enda han inte sade rent ut var karaktären hos relationen mellan honom och Grindelwald.

Och Harry var underbar som alltid. Han förlät, han försvarade Albus, och de tårar Albus fällde och som Harry betraktade utan fördömande, var renande för hans själ.

”Jag sköt upp mötet med honom tills det slutligen skulle ha varit för lumpet att dröja längre”. Albus tänkte på hur det varit Gellert som sökte upp honom, men likväl hade han kunnat fly om han velat, som han hade gjort så länge. Hans rädsla för Gellert hade bestått av skräcken i att få reda sanningen på vem av dem som var skyldig till Arianas död, men också så mycket annat.
”Ja, du vet ju vad som hände sedan. Jag vann trollstaven. Jag vann duellen.”

Harry bröt den långa tystnad som följde därefter.

”Grindelwald försökte hindra Voldemort från att få tag i trollstaven. Han ljög, förstår ni, låtsades att han aldrig haft den”.
”Det sägs att han visade ånger de där sista åren, ensam i sin cell i Nurmengard. Jag hoppas att det är sant. Jag skulle gärna vilja tro att han kände fasan och skammen för vad han hade gjort. När han ljög för Voldemort var det kanske hans försök att bättra sig... att hindra Voldemort från att ta dödsreliken...” sade Albus.
”...eller kanske från att bryta sig in i er grav?”
Albus skämdes för hur de orden genljöd inom honom.

Samtalet fortfor, tills det närmade sig sitt slut.

”Tyck inte synd om de döda, Harry. Tyck synd om dem som lever, och framför allt de som lever utan kärlek. Genom att återvända kan du se till att färre själar blir stympade, färre familjer slits isär. Om du tycker att det är ett värdigt mål att sträva efter, då säger vi adjö för den här gången”.

De båda männen reste sig upp.

”Säg mig en sista sak. Är det här verkligt? Eller har det hänt i huvudet på mig?” sade Harry.
”Det är klart att det händer i huvudet på dig, Harry, men varför i all världen skulle det betyda att det inte är verkligt?”

Albus suckade när han såg Harry blekna bort för att fullfölja ett öde, rädda de han älskade och jaga sina drömmar. Men Albus var fri nu. Inget av det han gjort var något han kunde ändra på nu. Till och med Gellert lämnade han bakom sig nu. Gellert fanns inte mer för Albus, och äntligen kunde han dö på riktigt, i den bemärkelsen att han lät sin själ få frid.


--------------------------------------------------------------------------

”Harry?”

En klar stämma letade sig in genom den tunga ekdörren. Auror Potter lystrade till rösten och satte beslutsamt punkt med fjäderpennan. Han lutade sig bakåt i fåtöljen, sträckte på benen och gäspade.

”Vad är det?” frågade han och masserade otåligt näsroten. En vacker kvinna med flammande rött hår och bruna ögon som gnistrade i skenet från stearinljusen lutade sig mot dörrkarmen och log.

”Vadå vad är det? Du har suttit där i timmar nu, medan jag och barnen hälsat på i snäckstugan, badat, besökt Dobbys grav och därefter mött upp Ted för att besöka Remus, Tonks och Freds gravar. Allt det har vi gjort, medan du suttit här. Det är redan kväll nu ju” sade Ginny och mot fönstret och den mörknande himmelen.

”Ojdå....” svarade Harry som varit ovetandes om hur fort tiden passerat. ”Nåväl, jag har i alla fall skrivit färdigt vårt manifest nu. ‘Varför mugglare är en viktig del av trollkarlssamhället’” sade han och nickade mot det fullskrivna pergamentet på skrivbordet.

Ginny log men såg Harry rakt i ögonen. Harry vek undan med blicken och började bläddra förstrött i en bok.

”Harry, vad är det?” sade Ginny uppfordrande, och hajade till när hon plötsligt fick syn på boken i Harrys hand.

”Dumbledore - livet och lögnerna” av Rita Skeeter.

”Inte det där nu igen. Jag trodde att du för länge sedan hade lagt det där bakom dig, att vi kom fram till vilken storartat trollkarl han trots allt var?” sade Ginny.
”Jo....” svarade Harry tveksamt. ” Det är inte det, det var något Hermione sade nyligen bara.”
”Jaså?” Ginny höjde förbryllat på ena ögonbrynet.
”Hon sade något om.... All den där litteraturen och efterforskningarna hon gjort om Albus.....” Först nu i vuxen ålder kunde Harry förmå sig att tala om Dumbledore med hans förnamn ”Hon hade någon misstanke om att Albus och Grindelwald....”

Harry lät armarna bli hängande längs med sidorna.

Ginny tog Harrys hand och kysste hans knoge innan hon mötte hans blick.
”Ja, Harry det tror jag faktiskt. Som vanligt tror jag att Hermione har rätt. Men vad gör det för skillnad? Kände du det inte på dig?”
”Jo” svarade Harry. ”Jag visste nog, egentligen”.

Ginny plockade upp manifestet från skrivbordet och ögnade snabbt igenom det.

”Jag förmodar att du gjort ett strålande jobb som vanligt, Harry. Men vad sägs om ett midnattsdopp? Midsommarafton sägs ju dessutom vara den mest magiska kvällen på hela året...”

Harry log tillbaka, med ett leende som enligt hans mening omöjligt kunde mäta sig med Ginnys. Det var något med henne som fick honom att känna sig som 16 år gammal igen. Han tog hennes ansikte mellan sina händer och kysste henne lätt.

”Tänk inte på det mer, Harry” viskade Ginny. ”Alla har vi varit unga, alla har vi råkat ut för ett litet vansinne.”





Och dääääääär, mina damer och herrar, ärade mugglisar - så är det faktiskt slut! Ja, ni läste rätt. Fanficen är färdig. Jag har inga ursäkter för varför jag dröjt så länge med slutet, dels så har jag inte mått så bra och dels så var jag kanske lite rädd för att sätta punkt för något som glatt mig mycket. Men nu är det faktiskt oåterkalleligen slut! Jag vill bara tacka er alla så oändligt mycket för att ni läst och uppmuntrat, ni är ovärderliga allihop. Jag tror att jag tänker skapa en ny tråd för den här fanficen där jag kan ha hela i första inlägget, jag kan ju inte redigera första inlägget här eftersom jag bytt användare. Men på så sätt blir det ju lättare om man skulle vilja läsa om den här någon gång, och så kan jag passa på att rätta lite i texten.

Underbar fanficton! Början, slutet, allt var otroligt bra skrivet

BRA!!!

Alltså jag blir helt sentimental här, den bästa fanficen jag läst, slut? Nej det är inte sant, det kan det inte vara... eller?

Jag är rädd för det..... Det känns inte direkt som att jag kan fortsätta när både Albus och Gellert är döda...... :'( Men det kan ju bli andra fanfics i framtiden!

Ja det måste du göra! Fortsätt med att välja pairings som inte är så vanlig inom fanfics-världen, det gör det mycket mer intressant!

Ja, det håller jag med om! Har du några önskemål?