Victoire Weasly
Elev
|
Jag är klar med första kapitlet i min "bok" och vill gärna ha respons. Någon frivillig? Vore jättekul 
~ MY TUMBLR~
6 jun, 2012 10:20
|
Lunah~
Elev
|
Om det är försent förstår jag, men jag lyckades slänga ihop något litet med sommarlovs-temat.. Jag förstår om det inte gills eftersom jag lämnar in försent.
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Lycklig?
Sommarlov. Det är det enda lovet på året som jag verkligen hatar. De andra loven står jag ut, men sommarlovet... det är så långt och plågsamt, och jag vet inte om jag står ut längre.
Michelle läste tyst för sig själv vad som stod i boken. Varför hade hennes bästa kompis skrivit detta i sin bok? undrade hon. Mådde hon dåligt? Saknade hon skolan?
Michelle blev plötsligt orolig, tänk om hennes bästa kompis inte har det bra hemma.
Hon vände sida för att se om det stod något mer på det nerklottrade pappret. Och det gjorde det.
Varför är det så svårt att förstå? De förstår inte att de skadar mig, det gör ont i hela mig.
Jag är en skam för de, det är därför. Och det är jag ju, jag vågar inte ens berätta för min bästa vän vad som händer hemma. Borde jag?
Nej, hon skulle nog inte förstå, vem skulle?
Michelle hörde att dörren öppnades och hon kollade förvånat bak för att se vem som kommit in.
Till hennes fasa var det hennes bästa vän, Keira Calting.
Michelle försökte desperat gömma pappret som hon höll i. Men det var försent, Keira hade redan sett att det var sitt papper Michelle höll i. Hon sprang fram till henne och ryckte ifrån henne pappret ur händerna.
- Vad håller du på med!? Hur hittade du det här!? utbrast Keira.
Hon lät stressad och frustrerad, inte alls så lugn som hon brukar vara. Michelle hade aldrig sett hennes så annorlunda.
Utan att hinna svara hade Keira sprungit ut ur rummet, och sedan hörde Michelle hur ytterdörren smällde igen. Michelle reste sig upp och sprang efter sin vän.
När hon kommit ut ur huset såg hon Keira stå framför henne. Hon stod och rev sönder pappret i massvis av bitar och lät dem flyga med vinden. Sedan brast hon ut i gråt.
- Keira... sade Michelle försiktigt. F-örlåt, jag visste inte... fortsatte hon.
Keira tittade upp på sin vän, förvånat, som om hon inte märkt att hon inte längre var ensam.
- Det är inte ditt fel Michelle, det är DERAS! hon skrek ut det sista ordet och Michelle hoppade upp av förvåning och rädsla.
- Keira, v-em är de?
Keira förblev tyst, och Michelle tog några steg fram så att hon stod öga mot öga med Keira.
- De... De är min familj, du förstår inte. Jag är en skam för familjen, det har jag alltid varit. De underskattar mig, och bryr sig inte om mig. Antagligen önskar de att jag inte fanns. Speciellt pappa, han är värst, han hatar mig.
Michelle stod tyst kvar och tänkte på det som Keira nyss sagt. Hennes familj hatar henne, varför då?
Vad hade hon gjort mot de? Keira var den mest omtänksamma person Michelle någonsin stött på.
- Keira, vad har de gjort mot dig?
Michelle försökte att lugnt fråga om vad som hänt. Hon ville inte såra Keira ytterligare.
Keira snörvlade till innan hon berättade.
- D-de har slagit mig, och ibland låter de mig stå med bara knäna mot ströbröd på golvet. En gång gjorde de så jag svi-mma-de.
Michelle spärrade upp ögonen. Hon visste att Keira hade det tufft hemma. Men var det på detta vis? Hon hade trott att det var på grund av att de hade flyttat ifrån hennes mamma, och nu bodde Keira tillsammans med sin pappa och sina två rätt så äldre bröder.
- Varför Keira, varför gör de såhär mot dig?
Keira andades tungt in, blundade, öppnade sedan ögonen och andades ut.
- På grund av henne, mor. De hatade, förlåt... hatar henne och de säger att jag är som henne, och att jag liknar henne. De tycker jag är för lik min mor som de hatar.
Michelle förstod inte vad hon just hörde. Misshandlade en familj den enda flicka i familjen för att hon såg ut som någon de hatade? Vad tänker de med?
- Kom, sade Michelle bestämt. Jag står inte ut något mer, du behöver hjälp, det kan inte hålla på såhär. Varför är det så att en fjortonårig flicka hatar sådant som hon borde älska på grund av miljön hemma. Det borde vara så att du älskar att vara ledig, och sommarlovet ska vara ditt favoritlov eftersom det är längst och varmast. Du ska kunna komma hem och finna den stöd du behöver när något jobbigt har hänt i skolan. Och så ska du kunna springa hem, bara för att berätta för din familj att du fick ett bra resultat i ett prov. Du ska vilja vara hemma, du ska bli älskad för vem du är, inte hatad för vem du liknar.
Hon tog tag i Keiras arm och tvingade med henne till busstationen. Därifrån åkte de till polisstationen. Michelle berättade för en polis de fick prata med vad hon hade hört. Keira berättade detaljerna.
Polisen sade att han skulle fixa hjälp, och det gjorde han. Han gjorde så att Keiras pappa och bröder fick sitt straff, och att Keira fick flytta in till en ny familj som glatt ville adoptera henne efter att de hört vad som hänt.
Keira var lycklig, för en gång skulle var hon otroligt lycklig. Och hon visste inte hur hon skulle tacka Michelle, den enda vän som trodde på henne.
Det var snart dags för sommarlov. Och för en gångs skulle var Keira inte rädd för vad som skulle ske hemma. Hon var nyfiken, skulle de resa utomlands?
- Michelle, sade Keira precis innan de skulle skiljas åt och gå motsatta håll hemåt. För en gångs skull längtar jag faktiskt till sommarlovet. Allt tack vare dig. Tack.
Sedan gick hon iväg till sin nya familj. Lycklig.
6 jun, 2012 10:32
|
Victoire Weasly
Elev
|
Skrivet av Lunah~: Om det är försent förstår jag, men jag lyckades slänga ihop något litet med sommarlovs-temat.. Jag förstår om det inte gills eftersom jag lämnar in försent.
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Lycklig?
Sommarlov. Det är det enda lovet på året som jag verkligen hatar. De andra loven står jag ut, men sommarlovet... det är så långt och plågsamt, och jag vet inte om jag står ut längre.
Michelle läste tyst för sig själv vad som stod i boken. Varför hade hennes bästa kompis skrivit detta i sin bok? undrade hon. Mådde hon dåligt? Saknade hon skolan?
Michelle blev plötsligt orolig, tänk om hennes bästa kompis inte har det bra hemma.
Hon vände sida för att se om det stod något mer på det nerklottrade pappret. Och det gjorde det.
Varför är det så svårt att förstå? De förstår inte att de skadar mig, det gör ont i hela mig.
Jag är en skam för de, det är därför. Och det är jag ju, jag vågar inte ens berätta för min bästa vän vad som händer hemma. Borde jag?
Nej, hon skulle nog inte förstå, vem skulle?
Michelle hörde att dörren öppnades och hon kollade förvånat bak för att se vem som kommit in.
Till hennes fasa var det hennes bästa vän, Keira Calting.
Michelle försökte desperat gömma pappret som hon höll i. Men det var försent, Keira hade redan sett att det var sitt papper Michelle höll i. Hon sprang fram till henne och ryckte ifrån henne pappret ur händerna.
- Vad håller du på med!? Hur hittade du det här!? utbrast Keira.
Hon lät stressad och frustrerad, inte alls så lugn som hon brukar vara. Michelle hade aldrig sett hennes så annorlunda.
Utan att hinna svara hade Keira sprungit ut ur rummet, och sedan hörde Michelle hur ytterdörren smällde igen. Michelle reste sig upp och sprang efter sin vän.
När hon kommit ut ur huset såg hon Keira stå framför henne. Hon stod och rev sönder pappret i massvis av bitar och lät dem flyga med vinden. Sedan brast hon ut i gråt.
- Keira... sade Michelle försiktigt. F-örlåt, jag visste inte... fortsatte hon.
Keira tittade upp på sin vän, förvånat, som om hon inte märkt att hon inte längre var ensam.
- Det är inte ditt fel Michelle, det är DERAS! hon skrek ut det sista ordet och Michelle hoppade upp av förvåning och rädsla.
- Keira, v-em är de?
Keira förblev tyst, och Michelle tog några steg fram så att hon stod öga mot öga med Keira.
- De... De är min familj, du förstår inte. Jag är en skam för familjen, det har jag alltid varit. De underskattar mig, och bryr sig inte om mig. Antagligen önskar de att jag inte fanns. Speciellt pappa, han är värst, han hatar mig.
Michelle stod tyst kvar och tänkte på det som Keira nyss sagt. Hennes familj hatar henne, varför då?
Vad hade hon gjort mot de? Keira var den mest omtänksamma person Michelle någonsin stött på.
- Keira, vad har de gjort mot dig?
Michelle försökte att lugnt fråga om vad som hänt. Hon ville inte såra Keira ytterligare.
Keira snörvlade till innan hon berättade.
- D-de har slagit mig, och ibland låter de mig stå med bara knäna mot ströbröd på golvet. En gång gjorde de så jag svi-mma-de.
Michelle spärrade upp ögonen. Hon visste att Keira hade det tufft hemma. Men var det på detta vis? Hon hade trott att det var på grund av att de hade flyttat ifrån hennes mamma, och nu bodde Keira tillsammans med sin pappa och sina två rätt så äldre bröder.
- Varför Keira, varför gör de såhär mot dig?
Keira andades tungt in, blundade, öppnade sedan ögonen och andades ut.
- På grund av henne, mor. De hatade, förlåt... hatar henne och de säger att jag är som henne, och att jag liknar henne. De tycker jag är för lik min mor som de hatar.
Michelle förstod inte vad hon just hörde. Misshandlade en familj den enda flicka i familjen för att hon såg ut som någon de hatade? Vad tänker de med?
- Kom, sade Michelle bestämt. Jag står inte ut något mer, du behöver hjälp, det kan inte hålla på såhär. Varför är det så att en fjortonårig flicka hatar sådant som hon borde älska på grund av miljön hemma. Det borde vara så att du älskar att vara ledig, och sommarlovet ska vara ditt favoritlov eftersom det är längst och varmast. Du ska kunna komma hem och finna den stöd du behöver när något jobbigt har hänt i skolan. Och så ska du kunna springa hem, bara för att berätta för din familj att du fick ett bra resultat i ett prov. Du ska vilja vara hemma, du ska bli älskad för vem du är, inte hatad för vem du liknar.
Hon tog tag i Keiras arm och tvingade med henne till busstationen. Därifrån åkte de till polisstationen. Michelle berättade för en polis de fick prata med vad hon hade hört. Keira berättade detaljerna.
Polisen sade att han skulle fixa hjälp, och det gjorde han. Han gjorde så att Keiras pappa och bröder fick sitt straff, och att Keira fick flytta in till en ny familj som glatt ville adoptera henne efter att de hört vad som hänt.
Keira var lycklig, för en gång skulle var hon otroligt lycklig. Och hon visste inte hur hon skulle tacka Michelle, den enda vän som trodde på henne.
Det var snart dags för sommarlov. Och för en gångs skulle var Keira inte rädd för vad som skulle ske hemma. Hon var nyfiken, skulle de resa utomlands?
- Michelle, sade Keira precis innan de skulle skiljas åt och gå motsatta håll hemåt. För en gångs skull längtar jag faktiskt till sommarlovet. Allt tack vare dig. Tack.
Sedan gick hon iväg till sin nya familj. Lycklig.
Du vet att du skriver otroligt bra? Det gör du i alla fall 
~ MY TUMBLR~
6 jun, 2012 10:40
|
Lunah~
Elev
|
Skrivet av Victoire Weasly: Skrivet av Lunah~: Om det är försent förstår jag, men jag lyckades slänga ihop något litet med sommarlovs-temat.. Jag förstår om det inte gills eftersom jag lämnar in försent.
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Lycklig?
Sommarlov. Det är det enda lovet på året som jag verkligen hatar. De andra loven står jag ut, men sommarlovet... det är så långt och plågsamt, och jag vet inte om jag står ut längre.
Michelle läste tyst för sig själv vad som stod i boken. Varför hade hennes bästa kompis skrivit detta i sin bok? undrade hon. Mådde hon dåligt? Saknade hon skolan?
Michelle blev plötsligt orolig, tänk om hennes bästa kompis inte har det bra hemma.
Hon vände sida för att se om det stod något mer på det nerklottrade pappret. Och det gjorde det.
Varför är det så svårt att förstå? De förstår inte att de skadar mig, det gör ont i hela mig.
Jag är en skam för de, det är därför. Och det är jag ju, jag vågar inte ens berätta för min bästa vän vad som händer hemma. Borde jag?
Nej, hon skulle nog inte förstå, vem skulle?
Michelle hörde att dörren öppnades och hon kollade förvånat bak för att se vem som kommit in.
Till hennes fasa var det hennes bästa vän, Keira Calting.
Michelle försökte desperat gömma pappret som hon höll i. Men det var försent, Keira hade redan sett att det var sitt papper Michelle höll i. Hon sprang fram till henne och ryckte ifrån henne pappret ur händerna.
- Vad håller du på med!? Hur hittade du det här!? utbrast Keira.
Hon lät stressad och frustrerad, inte alls så lugn som hon brukar vara. Michelle hade aldrig sett hennes så annorlunda.
Utan att hinna svara hade Keira sprungit ut ur rummet, och sedan hörde Michelle hur ytterdörren smällde igen. Michelle reste sig upp och sprang efter sin vän.
När hon kommit ut ur huset såg hon Keira stå framför henne. Hon stod och rev sönder pappret i massvis av bitar och lät dem flyga med vinden. Sedan brast hon ut i gråt.
- Keira... sade Michelle försiktigt. F-örlåt, jag visste inte... fortsatte hon.
Keira tittade upp på sin vän, förvånat, som om hon inte märkt att hon inte längre var ensam.
- Det är inte ditt fel Michelle, det är DERAS! hon skrek ut det sista ordet och Michelle hoppade upp av förvåning och rädsla.
- Keira, v-em är de?
Keira förblev tyst, och Michelle tog några steg fram så att hon stod öga mot öga med Keira.
- De... De är min familj, du förstår inte. Jag är en skam för familjen, det har jag alltid varit. De underskattar mig, och bryr sig inte om mig. Antagligen önskar de att jag inte fanns. Speciellt pappa, han är värst, han hatar mig.
Michelle stod tyst kvar och tänkte på det som Keira nyss sagt. Hennes familj hatar henne, varför då?
Vad hade hon gjort mot de? Keira var den mest omtänksamma person Michelle någonsin stött på.
- Keira, vad har de gjort mot dig?
Michelle försökte att lugnt fråga om vad som hänt. Hon ville inte såra Keira ytterligare.
Keira snörvlade till innan hon berättade.
- D-de har slagit mig, och ibland låter de mig stå med bara knäna mot ströbröd på golvet. En gång gjorde de så jag svi-mma-de.
Michelle spärrade upp ögonen. Hon visste att Keira hade det tufft hemma. Men var det på detta vis? Hon hade trott att det var på grund av att de hade flyttat ifrån hennes mamma, och nu bodde Keira tillsammans med sin pappa och sina två rätt så äldre bröder.
- Varför Keira, varför gör de såhär mot dig?
Keira andades tungt in, blundade, öppnade sedan ögonen och andades ut.
- På grund av henne, mor. De hatade, förlåt... hatar henne och de säger att jag är som henne, och att jag liknar henne. De tycker jag är för lik min mor som de hatar.
Michelle förstod inte vad hon just hörde. Misshandlade en familj den enda flicka i familjen för att hon såg ut som någon de hatade? Vad tänker de med?
- Kom, sade Michelle bestämt. Jag står inte ut något mer, du behöver hjälp, det kan inte hålla på såhär. Varför är det så att en fjortonårig flicka hatar sådant som hon borde älska på grund av miljön hemma. Det borde vara så att du älskar att vara ledig, och sommarlovet ska vara ditt favoritlov eftersom det är längst och varmast. Du ska kunna komma hem och finna den stöd du behöver när något jobbigt har hänt i skolan. Och så ska du kunna springa hem, bara för att berätta för din familj att du fick ett bra resultat i ett prov. Du ska vilja vara hemma, du ska bli älskad för vem du är, inte hatad för vem du liknar.
Hon tog tag i Keiras arm och tvingade med henne till busstationen. Därifrån åkte de till polisstationen. Michelle berättade för en polis de fick prata med vad hon hade hört. Keira berättade detaljerna.
Polisen sade att han skulle fixa hjälp, och det gjorde han. Han gjorde så att Keiras pappa och bröder fick sitt straff, och att Keira fick flytta in till en ny familj som glatt ville adoptera henne efter att de hört vad som hänt.
Keira var lycklig, för en gång skulle var hon otroligt lycklig. Och hon visste inte hur hon skulle tacka Michelle, den enda vän som trodde på henne.
Det var snart dags för sommarlov. Och för en gångs skulle var Keira inte rädd för vad som skulle ske hemma. Hon var nyfiken, skulle de resa utomlands?
- Michelle, sade Keira precis innan de skulle skiljas åt och gå motsatta håll hemåt. För en gångs skull längtar jag faktiskt till sommarlovet. Allt tack vare dig. Tack.
Sedan gick hon iväg till sin nya familj. Lycklig.
Du vet att du skriver otroligt bra? Det gör du i alla fall
GDDGHSJSNDHJ Tack :'D (Detsamma btw!!)
6 jun, 2012 10:43
|
Victoire Weasly
Elev
|
Skrivet av Lunah~: Skrivet av Victoire Weasly: Skrivet av Lunah~: Om det är försent förstår jag, men jag lyckades slänga ihop något litet med sommarlovs-temat.. Jag förstår om det inte gills eftersom jag lämnar in försent.
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Lycklig?
Sommarlov. Det är det enda lovet på året som jag verkligen hatar. De andra loven står jag ut, men sommarlovet... det är så långt och plågsamt, och jag vet inte om jag står ut längre.
Michelle läste tyst för sig själv vad som stod i boken. Varför hade hennes bästa kompis skrivit detta i sin bok? undrade hon. Mådde hon dåligt? Saknade hon skolan?
Michelle blev plötsligt orolig, tänk om hennes bästa kompis inte har det bra hemma.
Hon vände sida för att se om det stod något mer på det nerklottrade pappret. Och det gjorde det.
Varför är det så svårt att förstå? De förstår inte att de skadar mig, det gör ont i hela mig.
Jag är en skam för de, det är därför. Och det är jag ju, jag vågar inte ens berätta för min bästa vän vad som händer hemma. Borde jag?
Nej, hon skulle nog inte förstå, vem skulle?
Michelle hörde att dörren öppnades och hon kollade förvånat bak för att se vem som kommit in.
Till hennes fasa var det hennes bästa vän, Keira Calting.
Michelle försökte desperat gömma pappret som hon höll i. Men det var försent, Keira hade redan sett att det var sitt papper Michelle höll i. Hon sprang fram till henne och ryckte ifrån henne pappret ur händerna.
- Vad håller du på med!? Hur hittade du det här!? utbrast Keira.
Hon lät stressad och frustrerad, inte alls så lugn som hon brukar vara. Michelle hade aldrig sett hennes så annorlunda.
Utan att hinna svara hade Keira sprungit ut ur rummet, och sedan hörde Michelle hur ytterdörren smällde igen. Michelle reste sig upp och sprang efter sin vän.
När hon kommit ut ur huset såg hon Keira stå framför henne. Hon stod och rev sönder pappret i massvis av bitar och lät dem flyga med vinden. Sedan brast hon ut i gråt.
- Keira... sade Michelle försiktigt. F-örlåt, jag visste inte... fortsatte hon.
Keira tittade upp på sin vän, förvånat, som om hon inte märkt att hon inte längre var ensam.
- Det är inte ditt fel Michelle, det är DERAS! hon skrek ut det sista ordet och Michelle hoppade upp av förvåning och rädsla.
- Keira, v-em är de?
Keira förblev tyst, och Michelle tog några steg fram så att hon stod öga mot öga med Keira.
- De... De är min familj, du förstår inte. Jag är en skam för familjen, det har jag alltid varit. De underskattar mig, och bryr sig inte om mig. Antagligen önskar de att jag inte fanns. Speciellt pappa, han är värst, han hatar mig.
Michelle stod tyst kvar och tänkte på det som Keira nyss sagt. Hennes familj hatar henne, varför då?
Vad hade hon gjort mot de? Keira var den mest omtänksamma person Michelle någonsin stött på.
- Keira, vad har de gjort mot dig?
Michelle försökte att lugnt fråga om vad som hänt. Hon ville inte såra Keira ytterligare.
Keira snörvlade till innan hon berättade.
- D-de har slagit mig, och ibland låter de mig stå med bara knäna mot ströbröd på golvet. En gång gjorde de så jag svi-mma-de.
Michelle spärrade upp ögonen. Hon visste att Keira hade det tufft hemma. Men var det på detta vis? Hon hade trott att det var på grund av att de hade flyttat ifrån hennes mamma, och nu bodde Keira tillsammans med sin pappa och sina två rätt så äldre bröder.
- Varför Keira, varför gör de såhär mot dig?
Keira andades tungt in, blundade, öppnade sedan ögonen och andades ut.
- På grund av henne, mor. De hatade, förlåt... hatar henne och de säger att jag är som henne, och att jag liknar henne. De tycker jag är för lik min mor som de hatar.
Michelle förstod inte vad hon just hörde. Misshandlade en familj den enda flicka i familjen för att hon såg ut som någon de hatade? Vad tänker de med?
- Kom, sade Michelle bestämt. Jag står inte ut något mer, du behöver hjälp, det kan inte hålla på såhär. Varför är det så att en fjortonårig flicka hatar sådant som hon borde älska på grund av miljön hemma. Det borde vara så att du älskar att vara ledig, och sommarlovet ska vara ditt favoritlov eftersom det är längst och varmast. Du ska kunna komma hem och finna den stöd du behöver när något jobbigt har hänt i skolan. Och så ska du kunna springa hem, bara för att berätta för din familj att du fick ett bra resultat i ett prov. Du ska vilja vara hemma, du ska bli älskad för vem du är, inte hatad för vem du liknar.
Hon tog tag i Keiras arm och tvingade med henne till busstationen. Därifrån åkte de till polisstationen. Michelle berättade för en polis de fick prata med vad hon hade hört. Keira berättade detaljerna.
Polisen sade att han skulle fixa hjälp, och det gjorde han. Han gjorde så att Keiras pappa och bröder fick sitt straff, och att Keira fick flytta in till en ny familj som glatt ville adoptera henne efter att de hört vad som hänt.
Keira var lycklig, för en gång skulle var hon otroligt lycklig. Och hon visste inte hur hon skulle tacka Michelle, den enda vän som trodde på henne.
Det var snart dags för sommarlov. Och för en gångs skulle var Keira inte rädd för vad som skulle ske hemma. Hon var nyfiken, skulle de resa utomlands?
- Michelle, sade Keira precis innan de skulle skiljas åt och gå motsatta håll hemåt. För en gångs skull längtar jag faktiskt till sommarlovet. Allt tack vare dig. Tack.
Sedan gick hon iväg till sin nya familj. Lycklig.
Du vet att du skriver otroligt bra? Det gör du i alla fall
GDDGHSJSNDHJ Tack :'D (Detsamma btw!!)
Tack ♥
fast den här gången är jag missnöjd då jag inte fick ihop någon text även fast jag hade en idé... 
~ MY TUMBLR~
6 jun, 2012 10:45
|
Lunah~
Elev
|
Skrivet av Victoire Weasly: Skrivet av Lunah~: Skrivet av Victoire Weasly: Skrivet av Lunah~: Om det är försent förstår jag, men jag lyckades slänga ihop något litet med sommarlovs-temat.. Jag förstår om det inte gills eftersom jag lämnar in försent.
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Lycklig?
Sommarlov. Det är det enda lovet på året som jag verkligen hatar. De andra loven står jag ut, men sommarlovet... det är så långt och plågsamt, och jag vet inte om jag står ut längre.
Michelle läste tyst för sig själv vad som stod i boken. Varför hade hennes bästa kompis skrivit detta i sin bok? undrade hon. Mådde hon dåligt? Saknade hon skolan?
Michelle blev plötsligt orolig, tänk om hennes bästa kompis inte har det bra hemma.
Hon vände sida för att se om det stod något mer på det nerklottrade pappret. Och det gjorde det.
Varför är det så svårt att förstå? De förstår inte att de skadar mig, det gör ont i hela mig.
Jag är en skam för de, det är därför. Och det är jag ju, jag vågar inte ens berätta för min bästa vän vad som händer hemma. Borde jag?
Nej, hon skulle nog inte förstå, vem skulle?
Michelle hörde att dörren öppnades och hon kollade förvånat bak för att se vem som kommit in.
Till hennes fasa var det hennes bästa vän, Keira Calting.
Michelle försökte desperat gömma pappret som hon höll i. Men det var försent, Keira hade redan sett att det var sitt papper Michelle höll i. Hon sprang fram till henne och ryckte ifrån henne pappret ur händerna.
- Vad håller du på med!? Hur hittade du det här!? utbrast Keira.
Hon lät stressad och frustrerad, inte alls så lugn som hon brukar vara. Michelle hade aldrig sett hennes så annorlunda.
Utan att hinna svara hade Keira sprungit ut ur rummet, och sedan hörde Michelle hur ytterdörren smällde igen. Michelle reste sig upp och sprang efter sin vän.
När hon kommit ut ur huset såg hon Keira stå framför henne. Hon stod och rev sönder pappret i massvis av bitar och lät dem flyga med vinden. Sedan brast hon ut i gråt.
- Keira... sade Michelle försiktigt. F-örlåt, jag visste inte... fortsatte hon.
Keira tittade upp på sin vän, förvånat, som om hon inte märkt att hon inte längre var ensam.
- Det är inte ditt fel Michelle, det är DERAS! hon skrek ut det sista ordet och Michelle hoppade upp av förvåning och rädsla.
- Keira, v-em är de?
Keira förblev tyst, och Michelle tog några steg fram så att hon stod öga mot öga med Keira.
- De... De är min familj, du förstår inte. Jag är en skam för familjen, det har jag alltid varit. De underskattar mig, och bryr sig inte om mig. Antagligen önskar de att jag inte fanns. Speciellt pappa, han är värst, han hatar mig.
Michelle stod tyst kvar och tänkte på det som Keira nyss sagt. Hennes familj hatar henne, varför då?
Vad hade hon gjort mot de? Keira var den mest omtänksamma person Michelle någonsin stött på.
- Keira, vad har de gjort mot dig?
Michelle försökte att lugnt fråga om vad som hänt. Hon ville inte såra Keira ytterligare.
Keira snörvlade till innan hon berättade.
- D-de har slagit mig, och ibland låter de mig stå med bara knäna mot ströbröd på golvet. En gång gjorde de så jag svi-mma-de.
Michelle spärrade upp ögonen. Hon visste att Keira hade det tufft hemma. Men var det på detta vis? Hon hade trott att det var på grund av att de hade flyttat ifrån hennes mamma, och nu bodde Keira tillsammans med sin pappa och sina två rätt så äldre bröder.
- Varför Keira, varför gör de såhär mot dig?
Keira andades tungt in, blundade, öppnade sedan ögonen och andades ut.
- På grund av henne, mor. De hatade, förlåt... hatar henne och de säger att jag är som henne, och att jag liknar henne. De tycker jag är för lik min mor som de hatar.
Michelle förstod inte vad hon just hörde. Misshandlade en familj den enda flicka i familjen för att hon såg ut som någon de hatade? Vad tänker de med?
- Kom, sade Michelle bestämt. Jag står inte ut något mer, du behöver hjälp, det kan inte hålla på såhär. Varför är det så att en fjortonårig flicka hatar sådant som hon borde älska på grund av miljön hemma. Det borde vara så att du älskar att vara ledig, och sommarlovet ska vara ditt favoritlov eftersom det är längst och varmast. Du ska kunna komma hem och finna den stöd du behöver när något jobbigt har hänt i skolan. Och så ska du kunna springa hem, bara för att berätta för din familj att du fick ett bra resultat i ett prov. Du ska vilja vara hemma, du ska bli älskad för vem du är, inte hatad för vem du liknar.
Hon tog tag i Keiras arm och tvingade med henne till busstationen. Därifrån åkte de till polisstationen. Michelle berättade för en polis de fick prata med vad hon hade hört. Keira berättade detaljerna.
Polisen sade att han skulle fixa hjälp, och det gjorde han. Han gjorde så att Keiras pappa och bröder fick sitt straff, och att Keira fick flytta in till en ny familj som glatt ville adoptera henne efter att de hört vad som hänt.
Keira var lycklig, för en gång skulle var hon otroligt lycklig. Och hon visste inte hur hon skulle tacka Michelle, den enda vän som trodde på henne.
Det var snart dags för sommarlov. Och för en gångs skulle var Keira inte rädd för vad som skulle ske hemma. Hon var nyfiken, skulle de resa utomlands?
- Michelle, sade Keira precis innan de skulle skiljas åt och gå motsatta håll hemåt. För en gångs skull längtar jag faktiskt till sommarlovet. Allt tack vare dig. Tack.
Sedan gick hon iväg till sin nya familj. Lycklig.
Du vet att du skriver otroligt bra? Det gör du i alla fall
GDDGHSJSNDHJ Tack :'D (Detsamma btw!!)
Tack ♥
fast den här gången är jag missnöjd då jag inte fick ihop någon text även fast jag hade en idé...
Mhm! Jag fick skriva om hela min text, snabbt, men den är väl bättre än inget c:
Din förra novell i Framtida Författare var JÄTTE, eller vänta, supermegafoxyawesome* bra!! c:
6 jun, 2012 10:47
|
|
Borttagen
|
Lunah~: Det är okej. =) Nu blir det allt ändrade planer!
Jossan: Eftersom att Lunah~ lämnade in sitt bidrag nu kan detta lite längre tid, men det är det värt! Jag och pardus är väldigt noggranna och kollar in själva handlingen, stavningen, och själva storyn. Det här kommer bli ett svårt val!
6 jun, 2012 12:16
|
|
Borttagen
|
Jag var ju inte med i denna tävlingen.  Nästa kanske. xD
6 jun, 2012 20:23
|
PerfectFreak
Elev
|
Asså vad hände med den här tråden då?
Inte så mycket värkar det som 
2 jul, 2012 20:27
|
pardus
Elev
|
Förlåt! Klargjorde inte vinnaren innan jag åkte, och sen har jag inte varit inne speciellt mycket! Förlåt, förlåt, förlåt!
Men här kommer det nu.
Stunden ni alla har väntat på!
Vinnaren är Minidjuret!
Ett stort grattis till dig!
Som pris får du välja tema för nästa tävling!
We fight, we score, we are the House of Gryffindor.
2 jul, 2012 20:35
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen