Army, War and hard friendship. (Rollspel)

Kol kommer fram till platsen där kriget är i full gång, hans hjärta sjunker med ens.
"Jag hatar krig", sade han bistert och knuffar undan Olivia då ett skott kommer riktat mot dem. Snabbt tar han fram sin pistol och skjuter personen som skjutit på dem.
"J-jag dödade..."stammade han och stirrade tomt framför sig.

"Det går över." Säger Olivia tröstande. "Ducka!" Säger hon sedan då ännu ett skott kommer farande och hon skjuter personen i benet.
"Sikta på benen, armarna och axlarna om du inte vill döda. Så sa Officer Kike." Säger Olivia när en annan skjuter soldaten i huvudet.

"Fan!"muttrar Kol och lägger sig på rygg på marken bakom en sten. Han tänker ligga där och vänta ifall någon kommer förbi, då kunde han skjuta den, men inte att han bara skulle skjuta för att döda. Christal lägger sig bredvid honom och ser upp mot honom med sina blåa ögon.
"Det finns ett sätt", sade hon i hans huvud.
"Vad?"frågade han i huvudet.
"Det finns ett sätt att bli av med kriget", svarade tigern och lade huvudet på sned.
"hur kan du tala med mig?"frågade han skräckslaget.
"Vi tar det senare, kom!"svarade Christal och började springa tillbaka mot lägret. Kol såg på Olivia.
"Jag..."började han och hoppade undan då en handgranat kom föygande mot honom. Han hann inte prata mer med Olivia, i stället sprang han efter Christal det snabbaste han kunde.

Granaten detonerar och Olivia hoppar bakom närmaste skydd. Hon hatar det här. Trädet hon gömmer sig bakom blir plötslgt skjutet i sidan och rakt igenom Olivias axel far ett skot. Olivia tar upp ena pistolen eftersom den andra armen är oduglig och skjuter personen i sidan. Han sjunker ned mot marken och Olivias förut knivskurna axel har nu ett skott rakt igenom.

"Vad gör du här?"ryter den muskulöse som stått i tältöppningen. "Tillbaka ut i kriget med dig!" han grabbar tag om Kols axel, men Kol knuffar bara undan honom och rusar in i tältet där övermannarna finns. Han kunde se Jack där, eftersom hans far var en av övermannarna.
"Kol!"utbrast Jack glatt och ställer sig upp. "Vad gör du här?"
Kol struntar i Jacks fråga och vänder sig mot mannen som han tror att är den högste befälhavaren.
"Vi måste sluta", sade han andfått och mannen ser på honom som om han vore en idiot. Christal går fram till Jack och han ser bara på henne.
"Pojk, ut med dig", sade mannen och gjorde en gest mot tältets öppning.
"Vi ligger i underläge, vi alla kommer att dö!"utbrast han och struntade i att någon grabbade tag i honom bakifrån och kastade ut honom med Christal efter sig.
"Vad gör vi nu?"frågade han av henne.
"Vi fortsätter kämpa för fred", svarade hon tappert.

Jacob siktade på en kille i hans ålder som just skulle skjuta en annan tjej som hade ryggen emot honom. Skottet träffade honom rakt i ryggen och en stund verkade han ha stelnat till. Men så föll han ner på marken. Någon sköt ett skott mot trädet han gömde sig bakom och det blev genast ett stort hål. Han bestämde sig för att byta gömställe och sprang allt vad han kunde till ett större träd som gav bättre skydd. Men plötsligt kände han en skarp smärta i benet, någon hade skjutit honom. Jacob stönade. Han haltade fram till trädet och missade nätt och jämt att bli skjuten igen. Han tittade på såret. Blodet hade börjat forsa och det bildade en mörk fläck på marken. Jacob slet fram ett förband och band slarvigt om såret och hoppade upp igen. Han sköt en fiende rakt i huvudet och en annan i foten.

"Du blöder rätt hårt, gumman." Säger en mjuk röst och Olivia vänder sig genast om för att se en fiende, ännu värre en fiende som är vampyr.
"Rikta inte pistolen mot mig. Det hjälper inte dig speciellt mycket." Säger han och petar bort pistolen med ena handen. Olivia riktar den, igen mot honom.
"Det kanske hjälper med än du tror." Svarar hon och darrar smått på rösten, aldrig trodde hon att hon skulle stöta på en vampyr! Vampyren slår den ur hennes grepp.

Kol ser hur Christal springar iväg med hård fart.
"Christal!"ropar han efter henne och springer snabbt efter. Han ser att Christal kommit fram till Olivia, där en vampyr står. Kol stirrar på Christal då tigern hoppar på vampyren bakifrån och biter den i huvudet så att vampyren faller ner på marken.
Han springer fram till Olivia.
"Är du okej?"frågar han och ser på vampyrens livlösa kropp och sedan på Christal.

"Räknas livrädd?" Frågar Olivia som håller hårt om axeln. Hon tar upp pistolen. "T-Tack." Säger Olivia och försöker ignorera axeln. "Akta!" Skriker hon i nästa stund och åtminstone hon undviket med nöd och näppe att bli träffad av ett snabbt skott. Hon kommer fram ur sitt gömställe och skjuter, tjejen som sköt en gång i axeln och två gånger i benen. Hon får syn på Jacob inte långt borta.
"Titta!" Säger Olivia och pekar med pistolen.

Christal ser på Kol då han lägger sig bakom stenen igen.
"Kan du berätta varför vi kan tala med varandra nu?"frågade han med pistolen i händerna.
"I din släkt så har alltid djur varit fast med alver, så jag var vald att följa dig. Om det inte skulle ha varit för kriget, så skulle jag inte ha blivit så här stor direkt."svarade Christal och Kol förstod fortfarande inte allting, men det behövde han väl inte.
"Olivia!"ropade han för att överrösta skotten. "Vi måste få ett stopp på det här kriget, vi ligger i underläge! Vi kommer att dö allihop om vi inte kapitulerar!"
"Kom vi går efter Jacob!"sade han sedan.