This feeling I have...Could it be... love?

Skriv mer, snälla!

Förlåt alla för att jag är så seg på att uppdatera!! D: Asdfgh vilket dåligt kapitel... Men å andra sidan är det bara första delen Enjoiii~

---

Kapitel 32 - För tredje gången
Del 1

Scorp

Jag sneglade ur ögonvrån på henne, där hon satt med det röda håret i en tjock fläta över axeln. Hon läste, som vanligt, och jag gjorde detsamma. Vi var i ett bibliotek trots allt. Fast egentligen försökte jag bara läsa – Zeus, Simone, Olivier och Micaela satt vid och på bordet där jag satt och pratade lite för högljutt. Bibliotekarien, Madam Pince, sköt ilskna blickar mot dem. Mina vänner ignorerade henne. Hon skulle snart komma fram till dem och köra ut dem, och egentligen hoppades jag på det. Jag behövde faktiskt studera. McGonnagall hade talat om för mig att om jag inte skärpte till mig och gjorde läxorna skulle jag förmodligen inte klara GET-examen. Det var faktiskt bara fem veckor kvar… Vart hade all tid tagit vägen? Jag suckade och sneglade mörkt på mina vänner under sänkta ögonbryn. Mitt silverblonda hår föll ner över ögonen på mig, och jag skakade den ur ansiktet med en irriterad knyck på huvudet. Zeus flinade åt mig och härmade min rörelse. Micaela skrattade och jag knöt händerna under bordet. Den senaste tiden hade Zeus varit en riktig idiot – ända sedan han hade blivit ihop med Micaela hade hans attityd blivit mer bortvänd från mig. Micaela följde och efter honom som en hund, kaxade mot de andra tjejerna och var allmänt jobbig. Tursamt nog var det inte bara jag som tyckte det. Simone och Olivier rynkade också på näsan åt Zeus och Micaelas uppförande – trots att de själva för inte alltför länge sedan råhånglade nästan varje gång man såg dem. Det hade inte heller varit så trevligt.

Jag slog igen boken och reste mig upp. Simone gav mig ett hastigt ögonkast med sina kattlika ögon och log sedan snabbt innan hon fortsatte prata om Trollformelläran med Olivier. Jag smet ut från biblioteket utan att ens säga ursäkta till Madam Pince. Jag småsprang genom korridorerna och stannade först då jag kom fram till den lilla planen i mitten av slottet. Det var täckt av snö förstås, men vad kunde man vänta sig i januari? Jag skrapade rent en av bänkarna från snö och satte mig ner. Det var kallt, men inte kallare än den bitande kyla som omslöt mina bara händer. De började redan blåna. Jag ville dock inte gå därifrån. Stillheten var vacker på något vis, fridfull… Så plötsligt bröts den av ett skrik.

Åh, mer!!!!!!!!!!

Vem skrek?

Tvingar dig att skriva mer nu!

Awesome!

meeraaa

Skriv... ♥

Hej hej ^^ Här kommer lite till :3 Och en länk till en bild på Daisy... Vet inte om jag har lagt upp den förut men who cares :3

Bild: http://browse.deviantart.com/?qh=§ion=&q=daisy+freedom+hakanlover#/d4vkw7v

Ja, det är min account 8D

Återigen, tack för alla fina kommentarer! ♥

---

Kapitel 32 - För tredje gången
Del 2

Daisy

Knappt hade ljudet lämnat mina läppar innan det tvärt avbröts. Jag såg hur golvet kom rusande mot mig och jag flämtade till då min bröstkorg mötte den våta marmoren. Smärtan sköt som blixtar genom revbenen och jag hostade till. Jag hade i alla fall inte tappat andan. Då kom jag att tänka på det som hade skrämt mig och reste mig stapplande upp på fötter igen. Men för sent.

Flickan var framme vid mig, alldeles framför mig. Vattnet plaskade under hennes skor då hon långsamt gick över det vita, rödfläckade golvet. Håret var rött, stripigt, och hängde ända ner till midjan på henne. Det var färgen på hennes lockar som hade skrämt mig – jag hade trott att det var Rose som stod där borta vid handfatet. Eller det som hade varit ett handfat rättare sagt. Hennes ögon var tomma, och även de omåttligt skrämmande. De var helt vita, förutom pupillerna, så att det såg ut som om hon endast hade en svart kula i mitten av henens öga. Hennes hy var helt vit, förutom några skära fläckar precis under ögonen, formade som ögon de med. Hon var yngre än jag, det såg jag, verkade vara ung nog för en förstaårselev. Hon hade inte fått några tydliga kurvor än heller, men det kändes som om hon tornade upp sig över mig där hon stod, såg ner på mig med de där underliga och förskräckliga ögonen.

Jag var helt förstenad, helt paralyserad av hennes ögon och hennes kroppspråk. Hennes huvud var lätt på sned, så där otäckt och zombie-likt. Jag kände hur min rygg föll mot den kalla väggen då hon såg rakt in i mina ögon. Jag kunde inte röra mig. Det enda som jag kunde röra var mina ögon, och de flyttade sig nästan automatiskt mot en punkt bakom flickan – den öppna gången ner till Hemligheternas Kammare.

Scorp

Jag reste mig upp från bänken, vettskrämd. Den blotta intensiteten och rädslan i det gälla skriket hade fyllt mig med en otrolig fruktan, som om det var jag som hade skrikit. Jag försökte förtränga känslan, men det var omöjligt. Utan att tänka rusade jag i riktning mot skriket innan jag visste ordet av. Jag tänkte vagt att det kom från flicktoaletten, men det brydde jag mig inte om – jag bara sprang. På vägen dit såg jag James, som stod och såg förvirrad ut i en korridor med en ljuslockig flicka klängande vid sig, även hon med konfunderad min. Jag brydde mig inte om dem heller. Jag rundade ett hörn och kom fram till flicktoaletterna som jag aldrig hade sett någon använda. Det ryktades om att det spökade där inne. Sådant skrock gick jag inte på, dock. Snabbt slet jag upp dörren – och tvärstannade vid synen som mötte mig.

En flicka med mörkbrunt hår i en tofs på ena sidan, på den andra sidan utsläppt, stod som förstenad intill väggen. Hon var helt stel, den enda rörelsen som kunde urskiljas var hennes ögons ryckningar. Hennes mun var lätt öppen och glasögonen hade hamnat på sned. Det ena glaset hade en spricka invid kanten. Och framför henne stod en ung tjej, kortare än den andra flickan, med ett fasansfullt utseende. Hennes ögon var värst – helt vita med endast pupiller. Håret var skrämmande likt Roses, fast det var lite mörkare och en aning mer åt det orangea hållet. Hon stod där och log på ett så tomt och skrämmande sätt att jag automatiskt tog ett steg tillbaka. Jag tittade snabbt bort från hennes ögon – något sa mig att jag borde akta mig för dem. Jag kände mig yr. Plötsligt hörde jag det första ljudet på vad som kändes som en evighet. Rösten var alltför välbekant, och den rädda och misstroande tonen i den fick mig att klarna.

”Lily?” sa Rose Weasleys röst bakom mig.

NEJJ!!!! Jag vill läsa mer! Jättebra

Awsome kapitel