It's okey.

ahhh jag dör!!!

Meer nu snälla

Jätte bra, meer!

meeer nu

Well nästa del är lite smått tråkig. (Det är inte mycket som händer) Men men det kommer mer ikväll ^^

mer

nästa del c:
Vill bara varna att det händer nästan inget i detta kapitel. Och det är ganska tungt. Eller jag tycker det för att jag har kompisar som har varit i denna situation. Men! Jag blev nästan nöjd med kapitlet.
Det är lite kortare men men c:

35 kapitlet: Vem är Nick?

Han hostade till och tittade ner i marken.
-Det kan ta lång tid att förklara.
-Jag har tid. Men vi kan gå och sätta oss i en soffa om du vill.
Alec nickade och följde efter Draco som gick ner till sofforna.
Draco slog sig ner och tittade på Alec som satte sig en en mörkgrön fåtölj mittemot Draco.
-Okej, förklara?
Alec harklade och började.
-Du vet att jag tappade minnet efter Mike dog och trodde att han fortfarande levde.
Draco nickade till svar.
-Allt oftare får jag flashbacks. Vilket får mig att komma ihåg innan han dog och undertiden jag sörjde honom. Innan Mike dog var jag helt ”normal” pojke. Men du vet. Gjorde som jag blev tillsagd och bröt inga regler. Men efter Mikes död började jag hänga ute på kvällarna. Ibland i mörka gränder, på hustak vart som helst, bara jag kunde få den här rushen som fick mig att känna mig levande. Efter ett tag stötte jag på en kille som hette Mukk Horchic. Han var snäll och såg efter mig några dagar. Senare tog han med mig till ett ställe där vi gick ner i en källare. Där fanns många tonåringar allt emellan 13 och 19. Det året hade jag fyllt 14 och jag var som sagt ganska liten. Eftersom man kunde få tag på sprit och knark där. Alec suckade djupt och hans ögon började fyllas med tårar.
-Jag började med spriten. Sen frågade Mukk om jag skulle testa något annat. Så jag började med att knarka. Varje kväll! Senare frågade några andra i samma ålder som mig om jag kunde slåss. Vid den tiden hade jag ingen aning om att jag kunde slåss. Så jag sa nej. Men då flinade den ena, som hette Daniel, och pekade på mig och sa: Jag utmanar dig. 10 dollar till den som vinner. Alec kunde se Dracos förundrade blick.
-Det här var i mugglarvärlden. Men i alla fall, jag var skräckslagen. Vadå slåss, tänkte jag. Men Mukk hade förklarat att man kan bli utmanad och man måste acceptera det eller betala dubbla priset man hade sagt i början. Så jag nickade och ställde mig upp ifrån soffan jag satt i. Det var inte så vanligt att 14-åringar skulle slåss. Men det hände ibland. Så vi gick in i ett rum, väldigt likt det som vi var i för ett tag sen. Folk började att komma in även Mukk. Jag trodde jag skulle dö. Jag hade ingen aning om hur man slogs. Men vi började. Även fast jag förlorade fick jag in många bra slag. Men det som fick mig att fortsätta med det var rushen man fick. Jag kände mig så levande. Men det där var bara när jag inte var hemma. När jag var hemma var jag en duktig pojke som tog hand om allt och log. Så du ser. Jag skapade en annan Alec. Hur ska jag förklara det här? Att jag skaffade en ”ond” och ”läskig” Alec som jag plockade fram när jag skulle slåss och när jag var i källaren. Men så fort jag kom hem var jag den snälla prydliga Alec. Efter några veckor hade jag slagit ner varje 14-åring som fanns där och även några av dom äldre. Spriten, knarket och slagsmålen fick mig att känna mig levande. Så min andra sida började visa sig oftare. Så jag döpte honom till Nick. Han fanns alltid där och så, men jag kunde prata med Nick och det kändes skönt. Tills han tog över mig helt och hållet. Det var då mina föräldrar skickade iväg mig till min fosterfamilj. Helgri min fortermor försökte i en vecka att ändra på mig men sen fick Fredrich slut på tålamod, med tanke på hur Nick har betätt sig var det inte konstigt att jag fick stryk och sånt. Efter allt stryk jag fick jobbade jag mig tillbaka. Men inte på egen hand. Det var då jag började se Mike. Jag behövde en vän, så han fanns där för mig.
Det var svårt att höra vad Alec sa eftersom att han hade begravt ansiktet i händerna och grät. Draco gjorde inget. Han satt bara där och lyssnade. Vad skulle han göra?
Men då reste han på sig och gick fram till vraket i stolen som skulle vara Alec. När han stod framför Alec föll han på knä och omfamnade honom. Gråtandet slutade men Alec hyperventilerade fortfarande.
-Shh. Det är över nu. Jag ska aldrig ta med dig dit igen.
-Tack. Viskade Alec.

meeer

Imorron ska plugga ^^

goodie goodie