(PM) En mugglare på Hogwarts

Orden klingar i mina öron!
(När jag läser tyst i mitt huvud...He, he...)
Jag bara älskar den här berättelsen helt enkelt!

Jättebra!

Jättebra!
Victoire Weasly, du snodde min replik!

Det var snarare du som snodde min

Åååh, MegaAwesome!

AWESOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag måste bara säga tack för alla kommentarer! Det känns verkligen mycket bättre om jag haft en dålig dag i skolan och så går jag in på internet och så ser jag alla positiva kommentarer. Då är det verkligen som om jag haft världens bästa dag!

Kapitel 34
Den natten sov jag inte. Nej. Jag var uppe och vankade av och an i den spökande stugan på fyra tassar. Professor Lupin hade slutat tidigare den här dagen. Jag hade helst velat fråga honom hur man bäst spenderade tiden man var harmlös varulv. Jag hade fantastiskt tråkigt. Jag hade till och med glömt att äta middag så jag var hungrig också. Jag hade otroliga skuldkänslor också. Jag mindes vad jag hade tänkt och velat den förra natten. Det hade jag inte tidigare. Jag hade velat döda Hermione. Inte bara det, jag hade velat döda en pojke också. Han hade haft otrolig tur. Om inte de där äldre killarna kommit… jag ryste på tanken. Då hade jag haft värre samvete än Lupin. Jag hade nämligen velat döda, inte försvaga.
Stormhatts-elexiret hade varit hemskt äckligt och jag ville spotta ut det, men ville inte visa hur äckligt det var för de andra så jag drack det villigt. Men en grimas gick inte att dölja. Hermione hade frågat om hon fick följa med och hålla mig sällskap, men det var det inte att bli tal om, hade McGonagall sagt. Hermione behövde sin natt till att sova. Ha. Som om Hermione skulle kunna somna efter att två varulvar slagits om henne för att äta. Skuldkänslan blev så stor att jag gnällde högt. Jag hade inte ens tänkt på att hon skulle få mardrömmar. Harry och Ron hade inte haft en riktigt lika hemsk upplevelse och de som hade hänt var inte riktigt mitt fel på samma sätt som med Hermione.
Jag hörde en råtta på nära håll. Jag rörde mig inte. Förut hade jag hoppat till, men nu hade jag vant mig. Magen knorrade och jag kände att jag måste äta något. Plötsligt hörde jag något. Inte någon råtta. Steg. Jag luktade i luften. Mycket riktigt var det någon här. Jag stod alldeles stilla och väntade. Efter vad som verkade vara en evighet kom någon in i rummet jag var i. Det var en äldre elev som jag inte kände igen. Jag morrade dovt. Vad gjorde han här? Han fick knappast vara ute så här sent på natten. Han frös till is när han såg mig och ropade.
”Spring!” först då märkte jag en annan person bakom honom. En flicka. Hon stod som förstenad av skräck. Jag suckade och la mig ner. Jag orkade inte bry mig. De hade väl kommit hit och tänkt att de skulle få lite tid tillsammans. De hade nog inte tänkt försöka hitta mig.
”Den-den-den verkar inte farlig…” sa flickan gällt. Hon verkade inte tro på sina egna ord.
”Det är en varulv Lucy! Det är klart den är farlig!” jag kröp ihop ännu mer. Plötsligt höjde han trollstaven.
”Våga inte röra oss! Vi kan lätt lamslå dig!” jag glodde på honom. Jag hade inte rört honom och tänkte inte göra det. Varför skulle jag det?
”Robert, snälla! Reta inte upp den!” Jag hade blivit trött på att bli kallad den, men om jag försökte skrämma i väg dem skulle väl han försöka döda mig. Det var bättre att vänta.
”Robert vi går!” sa flickan, Lucy hette hon tydligen.
”Och vända den ryggen till? Aldrig.” Nu blev jag arg. Kunde de inte lämna mig ifred? Om jag hade varit en varulv utan kontroll hade jag hoppat på dem nu. Inte sant? Jag morrade dovt åt honom.
”Robert kom!” sa flickan och det verkade som om hennes röst inte kunde bli gällare. Hon gick fram till honom och tog tag i hans axel men han skakade av henne. ”Robert! Sluta! Kom nu!” försökte flickan. tillslut puttade han undan henne så att hon åkte in i väggen med en smäll. Då hoppade jag upp! Jag slog trollstaven ur handen på Robert och morrade åt honom. Det räckte. Han sprang mot sin trollstav och stack iväg. Han lämnade till och med Lucy. Jag smög fram till Lucy och böjde huvudet till hennes nacke och fnös på henne. Hon rörde på sig. Jag nuddade henne på kinden med min nos och den här gången öppnade hon ögonen. När hon såg mig fylldes de av skräck.
”Snälla låt mig gå… låt mig bara gå…” flämtade hon. Jag la huvudet på sned och gnydde. Hon litade inte på mig. Hon trodde att jag skulle döda henne lika lätt som om hon varit en fluga. Jag backade undan. Hon kröp bakåt mot dörren, men när hon försökte ställa sig upp vacklade hon till och föll baklänges. Det var då jag kände lukten av blodet, hon blödde från hennes panna. Jag gick fram till henne och la mitt hus under hennes arm. Hon fnissade till.
”Du är inte särskilt farlig, eller hur? Du har säkert druckit det där elexiret, vad det nu är?” hon var otroligt virrig. Hon hade slagit i huvudet väldigt hårt. Den där Robert var en idiot. Jag la mig ner. Jag vågade inte ta henne till slottet, då skulle väl folk bli som tokiga när de såg en varulv bära på en till synes livlös flicka. Hon la sig ner bredvid mig och somnade snart med huvudet lutande mot min mage.

Såååååååååååååååååååååå Bra!

jättebra

AWESOME!!!