prs yehet & kkaebsong

Joshua blick glider upp mot bjäkllrorna, för att sedan vända blicken mot nittonåringen.
"Klart jag kan vänta på dig Zihao," säger han och sträcker på sig, betraktar Mr Olivander som rör sig mot hyllorna. "Vill du att jag ska gå, så att du får testa ifred?"

”Nej, om du nu ändå inte har någonting emot att vänta, så får du gärna göra det. Men om du inte vill det, så är det helt okej om du går”, babblade han på tills trollstavsmakaren ännu en gång stod framför honom med en dammig, avlång låda. Den såg väldigt annorlunda ut från den som han tagit fram innan. Bara lådan alltså.
”Okej, det här kan antingen bli väldigt bra eller väldigt dåligt”, förklarade Mr Olivander och öppnade upp asken. ”Tolv tum, oböjlig, ek trä med en drakhjärtesträng”, fortsatte han och placerade ännu en gång en ny stav i handen på Zihao. Det var verkligen någonting skumt med den där trollstaven, alldeles grå och dammig..nästan på gränsen till torkad. Men men. Nittonåringen ryckte på axlarna och riktade den ännu en gång mot en av bjällrorna. Med ett litet knyck på det dammiga gamla träet, klingade mycket riktigt en av bjällrorna ovanför dörren. Fan.
”Jaha, då har vi hittat en match tror jag”, utbrast den gamle mannen glatt och slog ihop händerna. ”Har inte lyckats para ihop den där gamla saken med någon på flera decennier!” Inte undra på, den såg ju alldeles anskrämlig ut, tänkte Zihao bittert för sig själv och slängde upp sju galleoner på bänken.
”Nej, nej, den är så gammal och nött att du bara måste betala fem. Om du vill att jag ska återställa den till sitt ursprungliga skick blir det däremot åtta.” Gud vilket krångel.
”Då betalar jag hellre åtta, svänger förbi senare och ser om den är färdig”, sade nittonåringen och slängde upp ytterligare en galleon. Phew. Hellre betala tre galleoner extra än att gå och dras med en torkad pinne för resten av livet. Alldeles utmattad, vände Zihao sig om mot Joshua, samtidigt som Olivander försvann in bakom butiken.
”Ska vi gå? Allt det här jävla krånglet tar kål på mig.”

Jo, från Joshuas plats på pallen vid fönsterna kan tillochmed han se den gamla, dammiga trollstaven. Dock verkar det mycket riktigt vara den rätta, typiskt nog.
"Äsch, det kommer definitivt att vara värt det senare," tröstar artonåringen och skuttar upp från sin plats på stolen och slingrar sin arm om Zihaos. Som armkrok. "Vad vill du göra nu? Gå till Weasleys vassa varor, eller fixa lite hårfärg.. tvivlar på att du vill ha färgen som finns i deras affär."

Zihao skrattade till och himlade lite med ögonen. I just tillfällen som dessa förstod han verkligen varför han insett att Joshua var en av de mest perfekta människorna i hela universum. Den mest perfekta människan i hela universum.
”Jag tycker att vi drar till Weasley tvillingarna, så får du träffa dem”, sade han och log snett mot artonåringen. Han var defintivt värd att träffa sina kamrater från skoltiden, mer än vad den äldre var värd att få träffa sina. Nej, bort med alla negativa tankar. Fy skäms.

Joshua ser upp mot den äldre och nickar lätt, jo Fred och George vill han gärna träffa.
"Okej, jag tror nog du kan gilla det de säljer där," påpekar artonåringen och drar med Zihao mot den upplysande huset längre bort på gatan. Jo, hela gatan har blivit rätt deprimerande på sistone, förutom tvillingarnas trevliga och välkomnande butik. "Kanske du kan spela ett spratt på Samuel eller något, vad vet jag." Skämtar Joshua och öppnar dörren till butiken, det klingar till och genast fylls öronen med mer ljud, mer skratt.
"Joshi!" Hör han någon med ens utbrista glatt, och i nån han vet ordet av det blir han uppslängd över Freds axel. "Varför förvarnade du oss inte? Vi har väntat på att du ska besöka oss, din lilla förrädare. George! Bestraffningsdags!" Den identiska tvillingen dyker snabbt upp ståendes på en stege som åkt ner från en av de många hyllorna.
"Åh Gud vad jag saknat att kittla dig din lilla majskorv." Säger han med ett elakt skratt.

Samma sekund som dörren öppnades slog en våg av ljud och lukter emot den. Resten av Diagongränden som varit mörk och dyster kunde inte jämföras med atmosfären inne i affären, som sprudlade av liv. Joshua hade nog rätt om att han skulle kunna hitta ett och annat roligt inne i butiken, men för tillfället var lilla Zihao alldeles för upptagen med att smälta alla nya inslag. När artonåringen sedan blev kidnappad av Weasley tvillingarna, bestämde han sig för att inte störa dem. De var värda lite ensamtid tillsammans. Istället började den äldre långsamt vandra omkring bland myllret av hyllor, samtidigt som nittonåringen då och då plockade upp någon produkt för att ta sig en närmare titt. Hur länge måste tvillingarna ha jobbat med det här egentligen? År? Med tanke på hur mycket skit det fanns så var det inte otroligt.

Blicken följer efter Zihao när han går ett annat håll, kanske han vill låta dem vara ifred.. Joshua noterar att han bör göra likadant när den äldre träffar sina egna vänner. Artonåringarna umgås länge, hur länge vet Joshua inte. Går igenom olika händelser. Han blir inbjuden på ett bröllop, Bill och Fleur. Var det inte hon Ron hade en liten förälskelse på? Jo. Tillslut bestämmer de sig för att sätta ett datum då de ska ses, då artonåringen inte vill tvinga Zihao att vänta alldeles för mycket.. stackarn.

I slutändan fann Zihao sig själv sitta i den stökiga trappan i mitten av butiken, med armarna lindade om benen och kinden vilandes mot ett knä. Det här var nog bra för Joshua, att få träffa sina vänner och släppa loss. Trots att det kanske inte var så, så kunde nittonåringen inte undgå att känna sig lite som en börda hela tiden. Han hade ju faktiskt brakat in i den yngres liv och förstört precis allting, precis som han redan gjort en gång innan. Dumma, dumma Zihao, som alltid skulle ställa till med problem.

Joshua får strax syn på den äldre som sitter och väntar i trappen.
"Hej," säger han utmattad, nej att bli kittlad är inte roligt, särskilt inte av de två weasley tvillingarna. "Förlåt att det tog sån tid, men vi bestämde att vi skulle ses en annan dag."

”Är du säker på att du inte vill stanna? Har ingenting emot att stanna”, sade Zihao som kommit upp på fötter. Han slängde en arm om Joshuas axlar och flinade retsamt. ”Vad har hänt med dig egentligen? Du ser ju ut att vara alldeles slut.” Det var väl troligen Weasley tvillingarna som fått honom att bli så utmattad. Kanske det var rätt eller fel, det var mest ett antagande. Nittonåringen var också lätt utmattad, men inte pågrund av att han blivit attackerad av sina vänner precis. Där var det faktiskt ljudnivån som låg bakom.