De utvalda

Läkaren sydde så bra han kunde, stygnen var tätt intill varandra och noggrant gjorda. Tillslut var det klart. Han tvättade bort allt blod och smörjde över en läkande salva över innan han band om bandage om hennes ansikte.
"Nu behöver de bara vila...hon kommer bli bra, men jag är mer orolig för honom...". Läkaren vände sig mot Ethan som var likblek.

Eletha vaknade inte långt om länge. De låg båda avsvimmade på sina britsar som om kroppen skulle ta igen sig.
Slutligen vaknade Eletha upp mitt i natten och stönade till av smärtan. Men kvävde genast ljudet då hon som vanligt inte ville visa sig svag och satte sig försiktigt upp. Rummet gungade omkring henne vid den enda rörelsen, men hon vile se hur det var med Ethan.

Läkaren, och allt folk hade lämnat dem ensamma för att de skulle kunna vila sig.
Ethan hade vaknat till, och hörde Eletha. "Eletha?" frågade han med svag röst men kunde inte förmå sig att vrida på huvudet eller ens röra sig. Det gjorde så ont...Och han kände sig så svag...

"Mmm, jag är här." sa Eletha och försökte få yrseln att lugna sig och fokusera med det ena ögat då det andra var överbandagerat.
"Jag kommer, vänta." sa hon med ansträngd röst, som att han kunde göra något annat. Ärligt talat såg hon inte så mycket, det var mörkt och hon hade sitt enda öga.

Plötsligt öppnades dörren med ett gnisslande och läkaren kom in med ett stearinljus i handen. "Så ni är vakna" sa han tyst och gick runt och tände lite ljus.
"Ni borde vila båda två". Han gick fram till Eletha och sa i tystare ton "Men han måste vila extra mycket, han förlorade mycket blod och om han överanstränger sig...". Han tystnade till.

Eletha nickade, men slutade då yrseln övermannade henne igen. Men hon förstod, och hon ville självklart att han skulle överleva.
Så småningom kom Eletha upp på fötter och stödd av läkaren den korta biten tog hon sig över till Ethan.
"Hur är det?" sa hon med oro, men orkade inte säga något mer, att prata smärtade i ansiktet. Hon avskydde detta, den enda del av henne som var ärrfri var just ansiktet, men inte nu längre.....

Ethan orkade knappt öppna sina ögonlock. Med allt blod som försvunnit kunde han knappt göra något. "Jag kan inte göra något...allt gör ont och jag är så svag..." mumlade han tyst.
Läkaren virade försiktigt undan bandaget från hans bröstkorg för att studera såren. Det hade varit djupa sår utav klorna, de var ihopsydda nu men såg inte så fina ut.

"Du kommer bli bättre, det tar lång tid att återfå allt blod." sa Eletha tröstande och kröp ner vid honom på den sida han inte var skadad. Det var ändå natt och hon ville om isåfall sova vid honom, vid sin älskade.

Läkaren gick tyst iväg igen för att lämna dem ifred. "Om något händer så ropa på mig" mumlade han bara.
Ethan ville så gärna hålla om henne, men han hade inte ens krafter till att göra det. "Vart är Simon?".

Eletha såg på läkaren, men det skulle hon göra. Han släckte ljusen innan han gick vilket var skönt då hon fick huvudvärk av ljuset. Hon la sig försiktigt på hans arm och la den om sig, hon visste att han inte orkade men hon ville att han om än med hjälp skulle hålla om henne.
"Hos din mor." sa hon tyst så hon slapp röra på ansiktet så mycket av att prata.