In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon hajade till och såg på henne och nickade och såg sedan mot Léon.
"Kan du ta henne till matsalen? Eller be någon göra det?" Hon vände sig om och log.
"Jag kommer vilja prata med dig mer. Men du verkar så utsvulten så jag tror du behöver mat." Hon log mjukt och nickade.
"Det låter som vi har en del att prata om." sa hon.

Valentina svalde och såg ut som om hon var nära att gråta. Ögonen tårades. "Javisst, ers höghet, men snälla, låt mig inte stanna allt för länge. Jag vill tillbaka till min familj." Valentina svalde igen och förde de mörka slingorna bakom öronen för att visa sitt ansikte. "Jag är bara budbäraren.", sa hon igen lite lägre som om hon övertalade sig själv om det.

"Om ni säger vart er familj bor kan vi hämta dem och hålla dem säkra. Det är nga problem för oss." Hon log mjukt bakom masken.
"Sen får ni gärna äta hur mycket ni vill." Hon nickade.
"Det låter bra tycker jag."

"Vi bor under Sir Giuseppe Di Vittorios skydd. Han skulle inte gilla att ni tog min familj därifrån." Hon pausade och klamrade sina händer om vardera armbåge samtidigt som hon såg upp mot Alice. "Han är en väldigt mäktig man.", tillade hon. Hon tvekade först men fortsatte sedan. "Vi bor nära torget, gamla bibliotekets byggnad.", sa hon sedan och bad en tyst bön att sir Giuseppe Di Vittorio inte skulle förbanna hennes familj för att överge deras sir.
"Jag står till din tjänst, ers höghet.", sa Valentina sedan och sänkte huvudet för att niga.

Hon nickade och log.
"Men ta dig en bit mat och kom sedan när alla gott så kan vi prata mer." Hon log mot henne och nickade mjukt.

Valentina nickade försiktigt och neg igen för att hålla i kjoltyget medan hon lämnade rummet. Hon gick iväg för att göra som hennes prästinna bett om. En vakt eskorterade henne bort när hon lämnat tronsalen. Vakten tog med henne till matsalen.

Léon kom fram med en bägare med vatten och Alice tog av sig masken och drack några klunkar innan hon lutade sig tillbaka och slöt ögonen.
"Mår ni bra?" Léon såg oroad ut men Alice nickade.
"Jag mår bra. Det är ingen fara." Hon satte på sig masken igen.
"Nästa på tur är Lupe Lerici"

"Lupé! Jag svär, ni får aldrig till mitt namn..! Dårar..", muttrade en man medan han med hjälp av sin käpp stapplade in i tronsalen. Han hade två vakter efter sig, beredd att fånga honom ifall han skulle falla. Så skröplig verkade mannen vara. Han var gammal. Dels märktes det på den skrynkliga hyn och dels på det vita, lilla hår som fanns kvar på hjässan, och det vita skägg som hängde långt över hans hals och bröst.
"Ers höghet." han harklade sig och upprepade sig igen. "Ers höghet. Som ni vet..", började han och Rion blev nyfiken hur han skulle fortsätta meningen, mannen verkade bekväm nog att tilltalade Alice som en vän, som om de delade något. Vad skulle han säga? "..Så har jag också regerat i ett rike en gång i tiden." Rion tyckte sig höra hur flera från rådet höll tillbaka sitt skratt. De kände alltså till denna man. Men Lupé verkade inte höra på.
"..Jag har kommit idag, ers höghet, för att be om det som en gång var mitt, men nu ditt- herrgården förbi skogen mot det förbjudna vattnet. Det är det minsta jag kan få efter allt jag offrat för mitt rike." Lupé såg på Alice med en beslutsam, suddig blick.

Hon satte handen för maskens mun men hon kunde hindra fnittret som kom men blev genast lugn och lyssnad. är mannen pratat klart skakade hon på huvudet.
"Detta rika har aldrig varit tilldelat en människa. Det har alltid varit tilldelat vampyrerna samt den utvalda. Den utvalda är alltid en kvinna och det är vart 500 år." Hon såg på honom.
"Så jag vet inte vad ni har fått det ifrån." Hon lade huvudet på sned.

"Du vet inte vem du har att göra med..kvinna!" Han hytte med handen. Tydligt irriterad över Alices svar. Istället för att vakterna räddade mannen från hans fall tog de tag i honom för att ta med honom ut från tronsalen där han tydligt inte hade något mer kvar att göra. Alice skulle inte göra det mannen bett henne om. "Du kommer att ångra det här! Jag har många kontakter, de kommer inte bli glada att Du har sagt emot mig..!" Vakterna stängde porten efter mannen och därmed syntes han inte längre till.