prs yehet & kkaebsong

Visserligen förstår Joshua vart det är den äldre kommer ifrån, men ändå sjunker hjärtat när han hör orden.
"Skulle du hellre vilja vara i vargform?" frågar han viskandes med rynkade ögonbryn. De senaste dagarna har alla i princip krävt alldeles för mycket av Zihao, trott att han velat komma tillbaka. Men kanske den äldre helt ärligt inte vill stanna kvar, kanske han trivs i den andra världen? Vad vet han. "Förlåt, jag har inte frågat dig det än. Vi har bara slängt massa ny information över dig och trott att du ska stanna.."

Samtidigt som han skakade på huvudet, kupade Zihao händerna omkring Joshuas ansikte och böjde sig framåt så att de kunde se varandra ordentligt i ögonen.
”Det sa jag aldrig, påpekade bara att jag är bra mycket bättre på det än att springa omkring som jag gör nu”, förklarade han och strök tummarna utmed den mjuka huden. ”Och jag har en känsla att jag kan leva i båda världarna på något sätt, vill aldrig lämna dig igen. Förstår du det? Aldrig”, sade han sedan, betydligt tystare och skarpare än innan. Det skulle artonåringen defintivt ha klart för sig att han inte tänkte göra. I alla fall inte om han själv kunde hindra det.

Som många gånger innan bubblar kroppen upp med värme av den äldres ord, Joshua behövde verkligen höra det.
"Okej," viskar han med ett leende, lägger sina händer över den andres som vilar mot hans kinder. Kanske de kan ge deras förhållande en till chans? Men inte nu. "Jag tänker hålla fast vid de orden Zihao, bara så att du vet."

”Gör det du, tänker inte bryta det där löftet i första taget ska du veta”, knotade han och blåste upp kinderna, så att han såg tvärlöjlig ut. ”Ska vi börja med trollstaven? Snodde aningen för många galleoner av Weimin, de väger jävligt mycket..” sade Zihao och krävde ner händerna i byxfickorna för att sedan hålla upp en hel hög med guldmynt mot Joshua. Xie bröderna hade alldeles för mycket pengar för sitt eget bästa. Speciellt eftersom ingen av dem, förutom Yaosu, jobbat för dem ens en sekund.

Joshua ser stumt ner på bunten med pengar. Det verkar som att Xie familjen aldrig haft en riktigt rutten ekonomi, särskilt inte när bröderna går runt med så mycket pengar. Artonåringen kan inte hindra sig själv från att känna sig aningen avundsjuk på detta, då hans mor fått jobba både dag och natt de första åren i England för att kunna försörja sina barn. De hade bott på ett litet motell i början, innan hon tillslut samlat till sig tillräckligt, fått ett fast jobb och tillgång till lån. Fadern var inte direkt mycket hjälp, bara drack, låg med massvis med kvinnor och slogs. Joshua har alltid tyckt synd om sin mamma.
"Det är väldigt mycket, en trollstav kostar sju galleoner." påpekar Joshua och rör på fötterna mot Olivanders. "Du kan lägga dem i väskan efteråt, om du inte orkar bära."

Zihao stoppade tillbaka pengarna i fickan, där de låg och skramlade hela vägen in i butiken. Att en trollstav bara kostade sju galleoner var någonting han redan visste, då han själv handlat en med Yaosu för åtta år sedan. Allting hade varit så bra på den tiden, innan han hunnit göra sina föräldrar besvikna, innan han blivit biten..däremot hade han under fem av dessa åtta år varit riktigt, jävla elak mot Joshua, ett faktum som genast lade sig som en svart dimma över minnena. Nej, det var faktiskt bättre nu om man såg det på det sättet.
”Om du bär dem så får du dem, har inte direkt någon användning av dem ändå”, mumlade nittonåringen och drog händerna genom håret av ren nervositet. Samma nervositet fick honom sedan att kasta sig in bakom Joshua, när Mr Olivander i egen hög person trädde in i det lilla rummet, som var alldeles belamrat med trollstavar från golv till tak. Ja, Zihao var mycket riktigt rädd för allt och alla.

Med rynkade ögonbryn ser Joshua upp mot den äldre, nej det förslaget tänker han inte godkänna.
"Zihao, pengarna kommer inte väga någonting i väskan. Det är fortfarande dina," påpekar artonåringen och skakar på huvudet. Dock flyttar han sin uppmärksamhet till Mr Olivander som står och borstar hyllorna. Mannen ser upp mot det bekanta ansiktet.
"Åh, Mr Lewis, vad ger mig äran för er ankomst?" hälsar den gamla mannen, som inte märkt nittonåringen bakom honom. Han sträcker lätt på sig och ett leende spricker dyker upp. "Mr Xie."
"Zihao skulle behöva en ny trollstav," svarar Joshua vänligt och drar Zihao framför sig, han kommer ju trots allt behöva testa trollstavarna.

När Joshua började skjuta fram Zihao, gömde denne ansiktet bakom händerna och spjälade emot. Han behövde verkligen en ny trollstav, men ändå. Människor var ju läskiga varelser, på samma sätt som alla nya lukter och urk. Kanske han kunde skylla på transfereringen och gå och spy i någon gränd?
”Hej, Mr Olivander, det var längesen”, mumlade nittonåringen, utan att ta ner händerna. Gud, vilken liten barnunge han var. Trollstavsmakaren skulle säkert tro att ungdomen framför honom tappat förståndet helt. Vilket han, alla skämt åsido, på sätt och vis hade.
”Vänta här ett slag”, sade den gamle mannen efter att ha skrockat lätt och försvann upp på en stege i butiken, där han sedan började stöka omkring uppe bland trollstavarna i bokhyllan. Detta kunde Zihao intyga att han gjorde, då nittonåringen vågat sig på att kika mellan fingrarna.
”Våga inte skratta åt mig”, väste han varnande till Joshua och sneglade bak mot den yngre. ”Då kommer jag ge igen.”

Bara faktumet att Zihao behövt påminna honom att inte skratta, får Joshua att skratta.
"Vad tror du om mig egentligen, klart jag inte ska." skämtar artonåringen och drar handen för munnen, låser och slänger nyckeln i luften som täcken på att han ska hålla käft. Joshua sätter sig därefter ner på en bekväm stol vid fönstrena bredvid ingången.

Med en bitter min skriven över ansiktet fortsatte Zihao att blänga på Joshua tills Mr Olivander kom tillbaka med en dammig, avlång låda.
”Elva tum, lätt böjlig, körsbär med en kärna av enhörnings hår”, sade han och öppnade lådan framför nittonåringen. ”Det här är en mycket fin stav Mr Xie, liknande den som din yngre bror har”, förklarade han och räckte över den vackert karvade staven till Zihao. Nej, han var inte värd att ha en så fin stav, absolut inte. Osäkert lät han den avlånga pinnen lägga sig till rätta i handen, innan han slöt fingrarna om träet och gav den en liten knyck mot en av bjällrorna som hängde ovanför dörren. Dessvärre började inte bara en av dem klinga, utan alla sju.
”Tror inte att den här gillar mig”, konstaterade ungdomen och placerade tillbaka staven i lådan. ”Om du inte orkar vänta på mig kan du ju gå till Weasley tvillingarna”, sade han därefter och sneglade bak mot Joshua. ”Det är helt okej för min del.”