De utvalda

Ethan stönade till då Eletha drog upp honom. Han lutade sig mot henne och blodet droppade ner på golvet.
"Eletha...snälla...gå till läkaren,,,ta med Simon" han började prata sluddrigt som om han när som helst skulle svimma. Det började svartna för hans ögon och han blev slapp i kroppen.

Eletha tog upp honom i sin famn som att han inte vägt mer än en katt. Hon bar honom ut ur grottan fram till trädet och la honom försiktigt ner på marken. Först hämtade hon ner en gråtande Simon som hon försökte trösta mednas hon fick på sig selen. Sedan bar hon åter upp Ethan, ner till byn och till läkaren.
Hon mer eller mindre stapplade fram, blodet försämrade hennes syn och allt tog på hennes krafter. Då hon kom fram till byn var hon nära att vackla till.

Ethan var helt tyst under resan. Han blev blekare och blekare för varje stund och ju mer blod som försvann från honom. Men när de närmade sig byn stönade han till och började röra på sig. Det brann som eld i såren.
Det var som vanligt folk i byn, och de skadade gick inte att missa. Flera rusade fram. Någon stöttade upp Eletha och någon annan tog Ethan ifrån henne. "Vad har hänt?" frågade en bonde med rödblont skägg.

"Björn, i en grotta." sa Eletha slött och var mer än tacksam för stödet och att någon tog Ethan.
"Det finns kött om ni vill ha." mumlade hon sedan, hon var omtänksam av naturen och ville inte att någon skulle svälta. Hon tänkte på andra mer än vad hon tänkte på sig själv och ignorerade smärtan så gott det gick.

Två lyfte upp Ethan och en annan tog Eletha. De drog direkt till doktorns hus och la ner dem på ett varsitt bord.
Ethan stönade till igen och slog sakta upp ögonen. "Nej..." mumlade han och vred sig. "Ta hand om Eletha först...". Doktorn rynkade på pannan. "Jag måste ta hand om dig först pojk, du är värst skadad". Men han kunde inte göra något för att Ethan vred så mycket på sig.
"Nej!" sa han igen. "Eletha först!".

Eletha suckade, "Vänta." sa hon till doktorn och satte sig upp. Doktorn protesterade men hon tog sig till Ethans bord halvt borta, nästan svimfärdig.
"Ethan, nu gör du som doktorn säger vare sig du vill eller inte." sa hon och höll fast honom så han inte kunde röra sig alls så att doktorn kunde börja, hon hade gett Simon till en kvinna som skulle ta honom till Ann.

Ethan försökte förtvivlat komma loss. "Nej, jag vill inte!". Han kunde inte göra något då läkaren öppnade upp hans skjorta och tvättade såren. "Du måste tas hand om!". Han var nästan gråtfärdig.
Läkaren tvångsband vanligtvis inte sina patienter, men nu behövdes det. "Ledsen, men hon klarar sig...du däremot har förlorat mycket blod". Han tog fram en ren nål med tråd och började sy igen såren.

Slutligen var han klar men en av hans assistenter hade burit bort den avsvimmade Eletha till hennes bord. Hon var inte lika däran som Ethan men halva hennes ansikte var upprivet och såg hemskt ut, doktorn var rädd att hon kunde ha mist synen. Men han fortsatte med Ethans sår.

Ethan svimmade tillslut av igen av ansträgningen att kämpa emot så. Läkaren hade sytt igen allt och band bandage om hans bröstkorg.
Han gick sedan till Eletha. "Om jag syr extra noggrant...och det läker fint så ska det bli bra" mumlade han och började så sakta och fint han kunde att sy igen såren.

Eletha såg på läkaren innan han började, "Ethan?" säger hon frågande. Och han bara nickar Ethan var okej nu. Sedan sätter han i nålen, hon känner smärtan men ger inte från dig ett ljud och tillslut svimmar hon av blotta smärtan, kroppen var trots allt barmhärtig.