In the dark PRS Vidomina & Medi

"Hon kommer vila mycket. Det är vad jag säger som är lag. Och nu är min lag att hon vilar." hon log och Léon harklade sig.
"Första mötet är från Dante Vallentino" Han såg ner på ett papper och såg sedan upp.

Leo nickade och sneglade på rådet som vid första ögonkastet verkade hotfulla där de tornade upp sig bakom Alice. Alice såg själv respektabel i masken som hon bar. Men så fort Léon presenterat den första besökaren for blicken på mannen som tog några steg över golvet närmare tronens håll där Alice satt. Dante Vallentino. Mannen var klädd i svart med en huva som dolde hans ansikte. Det irriterade både Rion och Leo lite. Det hade känts bättre att se hans blick. Men de behövde inte undra länge till. Mannen tog av sig huvan och framför de visade sig en man med vitt hår, blek hy och en lika kall blick. Han såg inte frisk ut. Inte till första ögonblicket. Men så slog det Leo- han kanske inte var en människa? Utan något annat?
"Alice!", utropade mannen och en från rådet visade sig snabbt för att förtydliga för denne Dante att han skulle tilltala henne som ers höghet.
"Jag har inte tid med artigheter. Ge mig det du är skyldig mig.", sa han och såg fokuserat på Alice. Han pausade. "Ditt rike är skyldig mig mina pengar för det jag tjänat er. Länge har jag tjänat er och nu utnyttjar ni mig." Den kalla blicken var fixerad på Alice.

Alice hoppade till och satte handen mot hjärtat och skakade sedan på huvudet.
"Vi hjälper varandra och om inte mina männ har hjälpt er med pengar ska jag genast se över det så fort mina möten är över. Men jag vill att ni inte talar till mig så." hon försökte vara lugn men man hörde att hon var sur.
"Jag har precis kommit tillbaka från 1 års kiddnappning. hur vågar du att säga att du tjänat mig om du ska vara så hård?"

Dante stod tyst. För en sekund trodde Rion att mannen i fråga inte verkat höra Alices svar. Eller om han inte accepterat det? Men han öppnade sedan munnen för att säga något. "Ja.", sa han då. Hennes fråga fick honom att rynka pannan en aning. Han sänkte blicken för att leta orden och såg sedan upp mot Alice igen. "Oavsett om du är närvarande eller ej så är ansvaret för ditt rike ditt. Om du inte är nöjd med mina tjänster säger jag upp mig. Det finns andra som önskar min förstärkning."
Leo höjde på ögonbrynet. Vad var det för tjänst han hade egentligen? Han sökte blicken mot Léon. Léon kanske visste?

Alice gav ifrån sig en suck.
"Jag var borttvingad från min post, jag ville inte det men jag var som sagt borta." hon höll hårt i armstödet och sänkte huvudet.
"vad är det för tjänster du givit mig och då kan vi diskutera det vidare. jag är inte arg utan bara väldigt nyfiken samt utsliten."

Dante kommenterade inte Alices kommentarer. Han verkade inte intresserad att höra på. Istället sneglade han över axeln. Han visste ju att andra väntade på att få tala med Alice.
"Vet du inte det? Hm, det kanske passar sig då att jag ger mig av?" Han pausade och Leo tyckte sig se hur Dante drog i ena mungipan som i ett litet leende. "Jag är en av jägarna.", sa han som om det räckte som svar. Han hoppades på att inte behöva förklara mer. Det passade honom att vara fåordig.

Hon såg på honom genom masken och skakade på huvudet.
"Som sagt jag vet inte hur dina pengar har delats u. Återkom i morgon så tar vi ett nytt möte om betalning. Jag vill inte förlora mina nära." Hon nickade och Léon såg på Dante.
"Låter det som en bra sak?"

Dante stod still som om han frusit fast. Sättet han betedde sig på var helt klart skumt, tyckte Leo. Men han pustade lättat ut då Dante nickade och bugade sig sedan för att visa att han accepterat prästinnan och Léons förslag. Han backade ett steg för att sedan hastigt vända sig om så att den möra manteln lyfte av vinden och gick sedan mot portarna för att lämna salen.
Rion såg så långt han kunde efter Dante. Han var inte säker på vad han tyckte om mannen.

Léon såg ner på sitt papper.
"Nu har vi Valentina Claremo" sa han högt och lade armarna bakom ryggen och såg mot Alice.
"Mår ni bra ers höghet?" Alice nickade och såg på dem.
"Jag mår bra."

Valentina visade sig inne i salen. En nätt person klädd i en vacker mintgrön klänning som visade hennes bara axlar och armar. Det bruna håret var stiligt halvt uppsatt så flera hårslingor letade sig över hennes axlar och rygg. Han verkade blyg. Det sätt hon knöt sina händer och sänkte blicken skvallrade om det.
"Ers höghet..", sa hon och harklade sig igen. Osäker ifall hon inte hade blivit hörd. "Ers höghet." Hon såg upp mot Alice och lösgjorde sitt grepp om sina händer för att knyta händerna vid varsin sida om sig. Motvilligt såg hon upp mot prästinnan.
"Jag har kommit för att jag har ett meddelande till dig." Valentina svalde. "De sa att jag skulle hälsa till dig- Du har en förrädare bland dina.", sa hon och svalde då. Hennes ord fick henne att knäppa sina händer igen. Det var tydligt att Valentina var rädd. "Gör mig inte illa, jag är bara budbäraren. Om jag inte meddelade dig skulle de skada min familj."