De utvalda

"Jag vet, men du har Simon!". Det tog för lång tid att ta av selen nu!
Mot honom kom en stor brunbjörn. Den var uppretad och morrade mot honom.

Eletha var ute och krånglade av sig selen. Det var allt hängde på tid och hon tänkte inte låta Ethan vara själv. Hon var glad att Simon ännu var så liten att han inte kunde komma ur.

"Eletha, spring!" ropade Ethan och höll kniven framför sig. Han fick sikta på björnens hjärta. "Det är en björn!".

Eletha ignorerade hans skrik då han ändå inte kunde se henne. Simon var trygg utanför grottan och hon satte fast honom i ett träd. Hårt så han inte kunde komma loss eller någon kunde komma åt honom.

Björnen röt till och sprang mot honom. Ethans hjärta bultade hårt, Eletha hade rätt han var inte den bästa på närstrid...
Men när björnen var tillräckligt nära kastade han hårt iväg kniven. Den träffade rakt i bröstet på björnen.
Men det stoppade inte den. Den fortsatte springa och slog ner honom med en tass. Den ställde sig sedan över honom och Ethan kände hur klorna från tassarna borrade sig in i hans bröstkor.g

Eletha fick fast Simon och sprang in i grottan direkt med att se björnen anfalla Ethan.
"Nej." skrek hon och hoppade på björnen, knuffade undan honom. Hon hade trots allt styrka så det förslog och björnen slog hårt i grottväggen, men med ett vrål var han åter över henne.

Ethan såg det som inte fick hända, hur björnen attackerad Eletha. Han lyckades resa sig trots den olidliga smärtan och blodet som rann från såren.
Han drog en annan kniv och hoppade upp på björnen. Han siktade på huvudet nu. Björnen verkade förvirrad. Den reste sig från dem båda och vinglade till innan den föll ihop. Men den var inte helt död.
Ethan drog resten av knivarna och satte så många han kunde i den. Och när de var slut så ramlade han flämtandes ihop.

Eletha kände slaget från björnen då hon föll, hans klor for rakt över högra sidan av hennes ansikte och hon slog huvudet hårt i stengolvet. För några sekunder svartnade allt, men hon kom upp och hjälpte Ethan, kastade sina dolkar.
Slutligen dog björnen och hon kom oroligt fram till Ethan, "Ethan, hur skadad är du?" sa hon med förskräckelse och kände blodet klibba in i ögat. Men hon strök undan det, som om klomärkerna som nu vanställde hennes halva ansikte inte rörde henne ur fläcken.

Ethan flämtade på marken av smärta. Det rann blod från bröstkorgen och han kände bara smärta. "Eletha..." kved han och såg upp på henne. Då han såg hennes ansikte kved han värre. "Du...du är skadad, du måste till byn Eletha! Till läkaren!".

Eletha ignorerade honom, totalt liksom hon ignorerade sin egen smärta.
"Kom här, vi ska till läkaren." sa hon bara och drog upp honom på fötter.
"Jag kan både bära eller stötta dig, gissar att du vill det andra." sa hon och lät honom luta sig mot sig, han var värre skadad än henne. Men blodet försämrade hennes syn och hon hoppades att det endast var blodet som försämrade synen.