prs yehet & kkaebsong

"Men om han håller sig till vegetariska maträtter då? Ingen fisk, ingen kött?" frågar Joshua och häller upp lite te åt sig själv med blicken fäst på nittonåringen. "Jag menar, om man vill arbeta med matlagning så finns det ingen anledning till att inte försöka göra det." Helt ärligt har artonåringen ingen aning om varför de pratar om det, men struntsamma.

”Äsch, jag försökte bara framhålla min brors ytterst få brister”, knotade Zihao surt och sköt ifrån sig den tomma skålen. Han plockade upp en dumpling med ätpinnarna och stoppade den i munnen för att sedan tugga extremt länge, helt utan anledning. Enligt nittonåringen var Yaosu alldeles för perfekt. Skrytmånsen var ju bra på precis allting, åtminstone inte långt ifrån. Kort sammanfattat så kände han sig underlägsen precis alla andra människor i hela huset.

Kanske Joshua borde ha låtit den äldre trycka ner sin bror lite, då Zihao verkar väldigt butter och sur. Skuldkänslorna bubblar än en gång i det ömtåliga hjärtat.
"I mina ögon har du också väldigt få brister," säger han sanningsenligt, bestämmer sig för att han är klar med sin frukost och tar upp Sammie i sin famn. Den lurviga kissen slickar honom tyst över fingret, innan Joshua börjar klia honom över den pälsiga magen. Jo, artonåringen har lärt sig vart de tre kattungarna gillar och inte gillar att bli kliade.

Fortfarande lätt vredgad, stirrade Zihao stint ner i sin tomma skål och knep ihop läpparna. Nu var de där igen och diskuterade om det där med brister. Den ena tyckte inte att den andre hade några alls, medan de själva klankade ner på sig själva som om det inte fanns någon morgondag. Egentligen var det så dumt att det inte var sant.
”Jag har fler brister än positiva aspekter i alla fall”, konstaterade nittonåringen och sköt ut stolen från bordet. Han var så jävla rastlös, visste inte vart han skulle ta vägen vid tillfällen då han kände sig som han nu gjorde.

Det är ingen mening med att ta upp konversationen igen, det verkar som att de aldrig kommer att komma överens. Joshua sitter ner i tystnad och tar några klunkar av teet.
"Du vet iallafall hur jag tycker om det." Säger han lätt och vänder sin uppmärksamhet till Sammie i sin famn när Zihao skjuter bak stolen.

”Jag vet”, muttrade Zihao och reste sig upp för att därefter sträcka armarna över huvudet. ”Ska vi dra? Är jävligt taggad om du inte redan förstått det”, fortsatte han sedan, mycket gladare på rösten. Det kunde bli väldigt uppfriskande att få vistas i en annan miljö ett tag, speciellt utan några jobbiga bröder som bara klagade dag ut och dag in. Och så kunde han även få tag på hårfärg och en massa annat. Nittonåringen var verkligen helt övertygad om att dagen skulle bli lyckad.

"Men då måste jag ju släppa Sammie.." gnäller Joshua och kramar om den lilla kissen. "Han vill inte vara ensam," med det ställer han sig upp och tassar fram till Yaosu för att sedan lägga kattungen på hans bröstkorg. Efter detta skuttar han fram till Zihao och tar tag i hans hand. " Det är bara att hitta mamma också."

Zihao tittade på Joshua med världens dummaste blick, innan han skakade på huvudet och drog med artonåringen mot hallen.
”Betyder det här att jag får katten eller?” Ropade en förvirrad Yaosu efter dem och kliade förstrött Sammie bakom örat. ”Och varsågoda för frukosten.” Där kom det ja, uppläxningen.
”Tar din jacka, Yaosu, bara så att du vet”, svarade nittonåringen sockersött, istället för stt sägs tack, och plockade ner den äldres burberry kappa som var upphängd på en galge. ”Bry dig inte om honom.”

Joshua stannat upp och ser mot tjugoettåringen i köket.
"Nehej du, han ska vara kvar när vi kommer tillbaka. Trösta honom bara, ge honom mjölk." Rättar artonåringen med skärp röst innan han låter ett leende glida över läpparna."förlåt, tack för frukosten, den var suverrän." Skyndar Joshua sig att säga för att fortsätta ut i hallen, sätter på sig skorna och den mjuka, varma kappan.

”Vart tror du att din kära mor är då? Någonstans i närheten eller?” Frågade Zihao och drog jackan tätare omkring kroppen. Nej, det var alldeles för kallt utomhus enligt honom egentligen, men han ville så gärna till Diagongränden att det inte var någon idé att klaga. Med lätt darrande fingrar sköt han upp dörren och sneglade bak mot Joshua. ”Är du redo att gå? Hur tar vi oss ens dit? Med transferens?” Frågade han sedan och rynkade lite på ögonbrynen. Urk, kyla var inte bra grejer det.