De utvalda

Ethan bröt först av en gren innan han gick in. Då han var inne såg han knappt något. Men han lyckades fumla fram en tändsticka ur sin ficka och tända på facklan.
Det var väldigt stort inne i grottan, hela berget var nog ihåligt.

"Det är stort, gott om plats." sa Eletha och såg sig om. Rösten lät som ett eko vilket var förståligt och visade att grottan var stor. Men å andra sidan svår att få varm, men det fanns ett hål i taket för röken från en eld.

Ethan nickade. "Om vi blir hittade av kungen så kan vi använda den här grottan som tillflyktsort". Ingen skulle hitta den nog....
Han svängde facklan runt för att se bättre.

"Det kan vi göra." sa Eletha och såg sig om. "Vi kan samla ved här och ha fällar, göra oss förberedda om det skulle hända." Eletha en aningen vemodigt hon ville inte att det skulle ske.

Ethan kom fram och la en arm om henne. "Kungen kommer inte hitta oss, vi kan använda det här som jaktställe också". Då han sa det hörde han ett dovt muller inifrån grottan. Kanske en flock fåglar.

"Hoppas det, gillar egentligen inte grottor, och det är inget för barn." sa hon och rös lätt till, som att grottan eller grottor innebar hemska minnen men inget hon kunde komma på.

than nickade sakta och kramade om henne. "Men vi behöver nog knappt vara här, jag kan samla ved själv" sa han tröstande. Han hörde mullret igen, men nu närmare
Vaksamt vände han sig mot den djupare delen av grottan och vajade med facklan.

Eletha skakade på huvudet, det behövdes inte. "Jag kan hjälpa dig, det är inte det...." sa hon tveksamt och backade sedan bakåt vid ljudet, "Vad är det?" sa hon förskräckt och tog ner Simon i famnen som nu börjat att gråta.

"Jag vet inte" sa Ethan kort. Han hyschade tyst Simon. "Gå ut ur grottan" mumlade han och vände sig om. Men han hann inte långt fören ett högt morrande hördes. Ethan drog sin längsta kniv och vände sig om. "Spring!".

Eletha såg på honom, "Vem är bäst på närkamp? Om detta är vad jag tror det är." sa hon men gick ut ur grottan med Simon. Hon kunde lämna honom där....