Sjunde året på Hogwarts

Jag nickade åt Cara.
- Sån tur att jag sa nej då även om jag kan tro att jag skulle klara mej bättre än Scabbior och Grårygg.
- Då går väll inte över va?, sa Dean oroligt och jag skakade änn en gång på huvudet.
- Varför tror ni att jag ska göra det?, sa jag och såg på dem och vände mig sedan mot Hanna.
- Tänker jag inte tala om och föresten vet jag inte allt det mesta är gissningar.
Sen så är det hans ensak att berätta det och inte min, sa jag och såg på dem och Dean nickade instämande.
- Ni övar inge vidare, jag vill att ni ska klara er bra, och de fördökte åter en gång till.
- Bara för att du är så bra, sa Seamus surt och jag ansträngde mig att inte himla med ögonen åt honom.
- Är jag bra?, sa jag och såg på dem och sedan Cara och de andra.

"ja de var väll tur och klart du hade klarat dig bra och bättre än Grårygg och Scabbior" sa jag lätt och Draco tittade på mig
"Det är ingen fara hon berättar inget och det är över" sa jag och kramade om honom och han nickade
"Men nu vill vi veta" sa Hanna och tittade på oss
"Det angår inte er" sa jag vasst och de ryggade tillbaka lite "Förlåt" sa jag sen och tittade på dem
"Vi borde inte frågat" sa Seamus och jag nickade och vände mig sedan mot Laura
"Du är bättre än dem" sa jag lätt och gav henne ett leende och Draco lutade sit huvud mot min axel och jag log mot honom

- Fråga kan man väll, men ett nej är ett nej, sa jag och såg på dem och de nickade skamset.
Jag log sedan mot Cara och slappnade av i ansiktet.
- Vad bra, sa jag glatt och log mot henne och såg sedan på de andra, det gick inte så bra för dem.
Jag lutade mig mot Dean och hoppades att det skulle gå bra för alla.
Jag lät åter ansiktet bli alvarligt bara för att jag tyckte det var kul.
Jag sträckte på mej och såg på alla.

Jag nickade mot Laura och vände mig mot Draco som stirrade rakt fram
"Draco, älskling?" sa jag mjukt och han tittade på mig "tänk inte på det. De är ingen fara längre" sa jag och han nickade svagt och log lätt
"han kan le" viskade Hanna till Susan och jag himlade med ögonen
"han är inget monster vet ni och ni kan såra honom" sa jag lite irriterat
"det är lugnt Cara, jag är van" sa han
"ja men du ska ju inte behöva vara det" sa jag och tog hans hand men han sa inget
"ja du är riktigt bra på det Laura, vem vet du kanske kan lära dig det helt" sa Yaxley lite retsamt och jag puttade till honom och han gav mig en allvarlig blick och och jag blängde tillbaka och han log tillslut och jag såg på de andra
"ni lär er väll nån gång. Det är bara o öva" sa jag och tänkte på det kommande kriget och undrade hur det skulle gå för dem

Jag såg irriterat på Hanna och Susan, hur kunde de vara så okänsliga?
Jag vände mig till Draco och log.
- Du får förlåta dem och mig med de gånger jag har sårat dej, jag är verkligen ledsen för det, sa jag åt honom och såg sedan på Yaxely.
- Tackar, vem vet vinner Voldemort så får jag söka arbete som dödsätare jag borde ju vara bättre kvaliceferad än de flesta, sa jag roat och nickade sedan mot Cara.
- Vi provar på skolan i morgon hela dagen, det lär bli kul, sa jag och såg på dem.
- Men varför i skolan, det är mycket enklare här när det inte händer nått, sa Seamus och jag nickade.
- Just därför, möter ni fiender så vill de nog inte bara sitta ner och vänta på att ni inte ska visa känslor, eller hur?, sa jag och Seamus nickede.
- Men jag fattar fortfarande inte vad det ska vara bra för, sa Hanna.
- Men använder du dej av ickeverbala förtrållningar så vet oftest inte fienden vad du kastar och viasr du inte känslor så är det ännu ett sätt att överlista dem.
Och jag tänker göra allt som krävs för att jag ska klara mig bra och ni gör som ni vill, sa jag och såg på dem andra.

Draco ryckte på axlarna
"Det är lugnt" sa han lågt och jag höll om honom
"De är nog det bästa svaret ni lär få, han är ju trotts allt en Malfoy" sa jag och han log lite åt mig
"Ja jag kan ju rekomendera dig, du kan få jobba för mig i stället för min far" sa jag till Laura och log
"Ja de är nog roligare än att jobba för mörkrets herre han själv" sa Yaxley med en axelryckning "fast o andra sidan så kanske den här damen bestämmer sig för att ta över efter sin far en dag" sa han och rufsade om mitt hår och de andra såg lite oroligt på mig
"Nej tack, jag håller mig hellre i bakgrunden och försöker hindra honom från att utrota mäsnkligheten" sa jag lätt
"De låter som en bra ide och precis som Laura säger så lär knappast dödsätarna vänta på att ni ska samla er, ni kommer inte hinna blinka förens de dödar er så lika bra att ni över medans ni kan" sa Severus och de andra såg lite förskräckt på honom
"Oroa er inte, Severus kommer inte döda er" sa jag och de andades ut och jag log lätt
"Men de är ju så tråkigt att ha stenansikte en hel dag" suckade jag
"Livet är inte alltid roligt" svarade Yaxley
"Du behöver inte påminna mig" sa jag lite irriterat och han sa inget mer
"Nej men Yaxley dig har jag inte sätt sedan du lämnade skolan, du verkar visst ha valt fel väg i livet" sa Dumbledore och vi tittade alla upp på hans tavla
"Hej på dig Dumbledore, och fel väg beror väll på vem man frågar" savarade Yaxley lätt
"Det är så sant, men vad gör du här? jag trodde inte skolan behövde fler lärare?" sa Dumbledore lite nyfiket
"Yaxley som lärare? du måste skämta? jag tror inte han had ekunnat lära ut något" skrattade jag och Dumbledore gav mig ett leende
"Du sårar mig Cara" sa Yaxley och spelade sorgsen och jag skrattade. "Nej jag är itne lärare, jag ska vaka över damen här, men om hon nu ska vara så elak så kanske det är bäst att låta vargarna ta dig" sa han roat och jag puttade lätt på honom
"Ja gör du det och förklara det sedan för min far" sa jag och de andra stirrade på oss och sedan på Dumbledore och sedan på oss igen som om de hade missat något men jag bara log
"Jag hade glömt hur kul det är att göra eleverna förvirrade" sa Dumbledore och Severus himlade med ögonen

- Bra det då är min framtid säkrad om jag väljer en sådan karriär, vilket jag inte är säkert att jag skulle göra fast jag skulle kunna, sa jag glatt.
- Ska inte du bli auror, sa Hanna förvirrat.
- Jo, självklart men tar Voldemort över så tror jag inte han vill ha aurorer, sa jag roat ochsåg på henne.
Sen lyssnade jag på hela samtalet mellan Dumbledore och Yaxely och jag såg roat på de andras förvirrade och förvånade ansikten.
- Alltså betedde jag mig sådär fånigt när jag fick reda på allt?, sa jag frågande till Cara och såg på deras gapande ansikten.

"säg inte det, pappa skulle nog kunna ha aurorer fast i annat syfte" sa jag med en axelryckning och log sedan mot Laura "nej du satt inte och gapade som en guldfisk" skrattade jag och de andra stängde munnarna
"har du bestämt dig hur du ska göra?" frågade Dumbledore och jag skakade på huvudet
"nej...och jag vet inte om jag kommer kunna göra det heller. De hade underlättat om jag hatade nån av dem" suckade jag
"livet är sällan lätt men när stunden är inne kommer du välja det som ditt hjärta anser är rätt" sa Dumbledore och jag fnös
"kan du aldrig svara normalt. Jag menar måste du röra till alla svar? Jag vet att du vill att jag hjälper Harry fast du vet att chansen är lika stor att jag väljer att hjälpa min far. Kan du bara inte svara något enkelt" suckade jag och han bara log
"men Cara du kan inte hjälpa din far" sa Hanna förskräckt
"nej du måste hjälpa Harry" sa Seamus
"och varför kan jag inte hjälpa min far? Och varför måste jag hjälpa Harry?" sa jag vasst och inväntade deras svar

- Ja då kommer jag klara mig vad som än händer då, antingen blir jag god eller inte, allt beror på utgången av kriget, sa jag och såg upp på Dumbledore.
Jag gillade honom verkligen, trökigt att jag hldrig hade fått träffat honom i verkliga livet, tänkte jag för mig själv och vände mig sedan till de andra.
- Det här kan bli kul, sa jag roat och såg på dem.
- Men tycker inte du också att Cara ska hjälpa Harry?, sa Seamus förskräkt.
- Jo, det tycker jag, sa jag enkelt.
- Ja, men säg åt henne då, sa Susan.
- Vadå ska jag säga till henne att döda sin egen far?, och jag trodde ni var goda, sa jag och såg på dem.
- Ja men det är Voldemort vi snackar om, sa Seamus.
- För Cara är det hennes far och jag tänker stödja henne i vilket val hon än gör även om hon vet vad jag helst vill.
Men jag begär det inte av henne, och det borde inte ni heller, sa jag och såg på dem.
- Så du tänker va med Cara även om hennes far vinner?, sa Neville.
- Självklart dum vore jag väll annars, och om vi inner tänker jag hjälpa henne och alla som har vart snäll mot mig, sa jag bestämt och såg på de andra.

Jag log tacksamt mot Laura
"men de är ju ändå Voldemort, han kan väll inte leva bara för att han är Caras far" sa Seamus och jag blängde på honom
"då kan jag ju be dig döda din egen far. Försök tänka på vad det är ni ber mig om" snäste jag argt
"ja men du måste väll förstå vad som är bäst" sa Hanna
"klart jag gör. Men vem har sagt att det blir frid och fröjd för att Harry vinner?" sa jag trött och de andra såg oroligt på varandra
"ja men vi kommer ju inte dö då" sa Susan
"vem har sagt att ni kommer dö bara för att pappa vinner? Tror ni att jag bara hade låtit honom döda er? Tror ni verkligen det?" frågade jag de lite sorgset