De utvalda

"Jag vet, men jag vill inte att du ska behöva känna att du måste vara så" sa Ethan och la armen om hennes axlar.
Han log sedan stort. "Menar du det? Åh Elpir" skrattade han till.

Eletha nickar, "Okej, då vet jag, det känns skönt att slippa." log hon och fortsatte sedan med ett skratt, "Troligen, hon har inte varit nära några andra hästar." sa hon och log stort hon med.

En tanke slog plötsligt Ethan. "Ha, Elpir och Morier är lite som du och ja..." log han. Visst var de hästar. Men ändå.

"Kanske, jag vet inte hur det är med hästar. Men vem vet." log Eletha och kramade om honom och de gick genom byn mot skogen.

Ethan besvarade kramen men såg till att inte råka mosa Simon som sprattlade i selen. Ethan kände blickarna på dem, en del vänliga, en del nyfikna, och några få av hat och osäkerhet.

Eletha log och Simon skrattade sitt änglaskratt som kunde få vart hjärta att skratta, och även de hårdaste blickarna mjuknade.

Ethan log större. Hans pojke var verkligen underbar, han hade aldrig trott att han skulle få en familj som den här.
De nådde fram till skogskanten och Ethan tog täten. "Jag bör nog visa vägen, knappt jag hittade dit sist".

"Visst." sa Eletha och klev glatt in i skogen. "Ska ut och jaga jag med sedan, har saknat det." sa hon leende, hon var glad att åter vara smidig och kunna röra sig.

"Gör det du, du kan låna min båge så passar jag Simon". Han kanske kunde försöka göra några vänner i byn samtidigt...Han kände inga män i sin ålder i princip...
Han ledde dem genom skogen tills ett stort berg syntes. "Här är det, men att hitta ingången är lurigt". Han gick till ett träd, närmast berget, och drog undan några grenar. Ett ingång uppenbarade sig.

"Det kan jag göra." sa Eletha mycket glatt. Hon älskade att vara ute i skogen och få ströva fritt och att slippa ansvaret för Simon skulle vara underbart för ett tag.
Eletha såg på ingången och böjde sig fram för att hon och Simon skulle komma in, "Men det är bra att man inte ser ingången." sa hon lätt.