prs yehet & kkaebsong

Huvudet faller lite på sniskan, ler svagt åt den andres ord.
"Jag tror du kommer veta vad det är du behöver göra när stunden kommer," viskar Joshua försäkrande. "Kom, vi borde inte tänka på det nu, hur ska man kunna njuta av stunden om man är rädd konstant?" Det är bara prat, artonåringen kokar med rädsla, men det blir mer självklart när man går in på den diskussionen. Om livet är som vanligt, kan man försöka ignorera det, låtsas vara glad och må fint. "Tror du att någon av dem har vaknat än?"

”Vi kan alltid hoppas”, mumlade Zihao och reste sig upp, tog tag i Joshuas betydligt mindre händer och började leda honom mot dörren. ”Yaosu är väl troligen vaken, han ska nog dra snart..Weimin kommer nog att ligga och sova hela dagen”, sade han och himlade med ögonen. Jo, den yngre brodern kunde defintivt ligga och dra sig tills fram på eftermiddagen. Den filluren väckte man inte i första taget inte. ”Din mamma då? Vi måste ju tala om för henne att vi tänker ta oss en sväng in mot stan.”

"Då går vi och säger hejdå till honom," säger Joshua och kramar om Zihaos hand, han har saknat den äldres närhet något hemskt mycket. "Tror du att vi kommer se honom snart igen?" Frågar artonåringen och ser upp mot den äldre i tystnad. Modern ja, hon är ju en morgonperson hon. "Om hon inte vaknat än skulle jag vara förvånad, hon kanske är ute och går med Haru."

Ännu en gång gjorde Zihao misstaget att bli på tok för bekväm i den andres sällskap. Han slängde en arm runt artonåringen och sneglade mot trappan. Även om ljudet var väldigt avlägset tyckte han att det som om någon skramlade nere i köket.
”Tror att det är mycket möjligt att han hsr gått ner redan”, konstaterade han och vände på stegen mot trappstegen. ”Han gillar ju att laga frukost och sådär..en riktig jäval snobb är han”, muttrade han därefter, men kunde trots det inte låta bli att sniffa i luften. Usch, han var egentligen också hungrig nu e han väl tänkte på det.

På tal om Yaosu kan Joshua aldrig glömma bort den där dumma kyssen som de haft, gud hur borta hade han varit? Borde han bara glömma bort det, borde de prata om det? Borde han prata med Zihao om det? Blicken vilar på nittonåringen i tystnad, nej han måste försöka glömma bort det.
"Jag är faktiskt rätt hungrig," berättar artonåringen, som tvingat sig i mat igår kväll efter Ethan lämnat honom.

”Du, det är jag med”, sade Zihao som halvt om halvt föste Joshua nerför trappan. ”Undrar vad han lagar faktiskt”, fortsatte han och vek in i köket där Yaosu stod och skötte ungefär fem olika kastruller respektive stekpannor. Jösses, vad höll den äldre brodern på med egentligen?
”Åh, godmorgon”, sade tjugoettåringen glatt och slängde en snabb blick mot de andra två. ”Vill ni ha frukost eller? Det finns helt klart så att det räcker till alla.”

Med ett lätt skrattande låter Joshua sig bli inföst in i köket, och helt ärligt luktar det super.
"Det luktar gudomligt," påpekar artonåringen som försvinner till vardagsrummet där en liten kissa mjauar efter uppmärksamhet, och tar därmed upp honom. "Vad lagar du för något?" Frågar Joshua tyst och lägger försiktigt upp Sammie på Zihaos axel.

Yaosu ryckte lite på axlarna och höll fram stekpannan mot de andra två. Mat var verkligen hand stora passion, vilket var väldigt bra för resten av världen.
”Det här är stark tofu i chiliolja, sedan så förberedde jag lite xifan igårkväll med svamp och röda bönor, och så har vi några dumplings från gårdagen, lite pumpa i klibbigt ris och gammal hederlig äggröra” rabblade han på. Zihao himlade lite med ögonen och skakade på huvudet. Hur mycket hade han tänkt att de skulle äta egentligen? Han vred lite på nacken och kliade katten som Joshua satt på en av axlarna, under hakan, orkade inte lyssna mer på den äldre som fortfarande pratade om mat och bla bla bla.
”Så, vem är det här? Inte Mimmi i alla fall.”

Att äta allt det där till frukost? Hur? Vad hände med vänlig hederlig bröd och yoghurt? Med rynkade ögonbryn skakar Joshua lätt på huvudet och vänder sig mot Zihao istället. Han kliar försiktigt Sammie bakom det blondfläckiga örat.
"Sammie, han är den yngsta." Förklarar artonåringen, den tjocka, lena pälsen kittlas mot fingret medan den lilla katten leker med Zihaos tröja.

”Tror han gillar mig, för att vara helt ärlig”, sade Zihao och log snett. ”Alltså mig, och med det menar jag alla aspekter av mig, inte bara som jag ser ut nu”, förklarade han och slog sig ner på av av stolarna vid bordet. Försiktigt lirkade han loss de små vassa klorna som slet i tröjan och lyfte ner Sammie i famnen, där kattungen nöjt lade sig till rätta. Han älskade verkligen katter, de var så rogivande och älskvärda.
”Så, jag tror att allting är färdigt nu”, mumlade Yaosu när tystnaden precis lagt sig, och började ställa fram olika skålar och tallrikar med mat på. ”Det här är en riktig Xie frukost, man får ta precis hur mycket eller lite man vill.”