@ Intresseklubben antecknar

~blir utmanad på dueller där jag konstant forlorar~
Jag: wow
~postar på anslagstavlan om inga dueller över nivå 10~
~blir utmanade av nivå 33~
Jag: WOW

Sorry, tänkte skicka en uggla om det, men det föll bort.
jag tänkte fråga om du ville duellera så du kunde gå upp i level och att jag förlorar.

Nä, förlorar med flit låter inte rätt. Jag blev bara små-irriterad över att man skriver inga dueller över 10 och man får en level 33 duell.

Det är bara lite skrattretande. XD

Okej, sorry igen Ändrar du dig är du välkommen att skicka duellförfrågan

Det finns tydligen de som samlar på rollspelstärningar som hör till d&d och sånna rollspel. är själv med i en grupp som rollspelar på onsdagarna och jag spelar en vampyr som är en Ranger, en Druid Alv och en vanlig skogsalv.

det är inte som rollspelen man läser här utan du slår mycket med tärningar och ser om du lyckas. tex du slår en siffra och lägger till en bonus och den totalsumman den avgör om du lyckas.

Bor på hotell utan något inplanerat ikväll = oooääändliga möjligheter. Snacks o Disney+ i goooaste sängen efter ett långt bad med någon fedtlig badbomb? Efter ett träningspass? Kanske beställa goda pommes från köket?

Så många alternativ, så lite planerat och så välbehövligt i allt som är

Låter ju asmysigt! (själv har jag bara monster energy och spelar minecraft) Och jag tycker du ska beställa dom däringa pommes.

Alltså känslan av att bara gå in för att uppdatera sin egen level i duellklubben är verkligen satisfying.

Här sitter jag och skriver poesi baserad på Sherlock...

Vi hade historia prov idag, och våran lärare skulle ha muntligt med någon, så min mentor vaktar oss. Det sista historia läraren säger är att hon ska komma ihåg att påminna oss när det är en halvtimme kvar.

Efter ett tag börjar jag bli rätt stressad, så jag tittar på klockan. Det är typ 29 minuter kvar.
”Micheeeeeeelle, du ska berätta att det är en halvtimme kvar nu” viskar jag lite icke diskret för jag är inte diskret av mig.
Hon ropar ut att det är en halvtimme kvar, och jag fortsätter skriva. Jag kollar upp en halv minut senare, och då sitter hon och skrattar åt mig. (Jag frågade om hon skrattade åt mig förra fredagen, och hon svarade ”Ja, alltid”)
Så jag började också skratta, och jag tycker ändå att provet var ganska lyckat. Inte med tanke på mitt framförande, mest bara att jag och Michelle satt och skrattade tyst tillsammans mitt i stressen.