Life - Lupple & Medi PRS

"Du hade satt honom här." Hon såg på honom.
"Så skulle han bara ha sagt nej eller vadå?" Hon åt och hörde fnitter från övervåningen.
"De verkar ha kul." Hon såg sedan på Gabriel.
"Och jag har det väldigt bra. Jag trodde inte jag skulle få se dig igen. Mitt minne av dig var så fruktansvärt suddigt."

Gabriel såg på henne med ett snett leende. "Det vet jag att jag gjorde. "Sa han och suckade tungt. " Nej han behövde ju vara här." Sa han enkelt. Han tittade uppåt och flinade. "De har roligt. "Log han roat och blev snart mer allvarlig. "Åh älskling, inte behövde du oroa dig. "Viskade han. "Jag lovade mig själv att komma tillbaka till dig. "Viskade han.

Hon såg på honom och svalde det sista och reste sig för att ställa in disken och log.
"Ska jag fråga de där uppe om han ska äta?" Viskade hon med en mjuk känsla.

Gabriel flinade lite och nickade. "Du kan alltid fråga. "Log han. De var absolut upptagna men samtidigt så verkade Mi väldigt noga gällande mat och liknande.

Hon log och nickade och tog upp en tallrik och knackade på.
"Vill Ethan ha lite mat kanske?" Frågade hon och log.

"Ethan såg upp ooch svalde.
"Mi vad ska jag säga? " Viskade han och svalde hårt.

Sammy tog sig in i köket, som människa med en filt omkring sig och satte sig ned. Han verkade trött men ändå glad. "Förlåt Sammy. "Viskade Gabriel och Sammy bara log och skakade på huvudet. Han behövde verkligen inte be om ursäkt.

Mi blev måttligt irriterad över knackningen, hon hade vetat att Olivia skulle komma men ändå. "Är du hungrig älskling?" Frågade hon ömt innan hon såg mot dörren. "Kom in du. "Sa hon mjukt mot Olivia.

Han nickade.
"Jag blev det. Det luktar underbart." Han smekte henne över ryggen och såg Olivia komma in och log.
"Jag kommer med mat. Det är rätt många vargar där nere så vila ni här uppe." Hon satte ner brickan på skrivbordet.
"Ska jag göra något annat?"

Mi log mot honom. "Då ska du ju äta. "Viskade hon och smekte hans kind innan hon såg på Olivia, leendes. "Åh tack du, det var verkligen snällt. "Sa hon ärligt och skrattade tyst. "Jag känner det. " Flinade hon men skakade på huvudet. "Nej du behöver inte oroa dig för oss, vi klarar oss fint. " Log hon lyckligt.

Hon tog den andra brickan och lämmnade rummet och kom ner. När hon väl var i köket lade hon armarna om Sammy.
"Du är bäst vet du det? Du höll mig och Ethan säker."

Mi flyttade sig från Ethan och hjälpte honom upp i sittande ställning. "Ät. "Viskade hon och la sig bredvid honom efter att ha ställt fram brickan så han nådde ordentligt.

Sammy kände hennes kram och kramade henne tillbaka. Väldigt glad. "Åh det var ingen fara. "Viskade han och rodnade lätt.