prs yehet & kkaebsong

"Jadå, jag tror inte de vågar rota runt mitt under dagen. Det finns massvis med folk i diagongränden." Svarar Joshua och sträcker på sig, trär på ett lager body butter över kroppen för att sedan tvätta ansiktet. "Men det är nog en tidsfråga, om några månader kommer det inte ens vara säkert i mugglarvärlden, de kommer inte fortsätta gömma sig."

Nittonåringen plockade åt sig en handduk och fäste den runt höftbenen, för stt sedan sätta sig ner på toalettlocket med en suck. Med stora ögon betraktade han Joshua, tankarna alldeles ifrån sig.
”Vad betyder det för vår del?” Undrade han tyst och vände ner den lätt uppspärrade blicken mot händerna. ”Tror du att vi är i någon slags farozon eller? Vad händer om vi är det?” Nej, han hade inte väntat sig att tiderna skulle hunnit bli så oroliga på bara två ynka år, men Voldemort hade tydligen lyckats åstadkomma panik och terror inom loppet av en extremt kort period.

Joshua biter sig hårt i läppen, stirrar på sin egna spegelbild innan han ser ner mot Zihao.
"Det kommer bli krig.. precis som för sjutton år sedan." Berättar han och kupar nittonåringens kinder i sina händer, lyfter kinden upp en aning så att han kan se honom i ögonen. "Så man får se till att njuta av tiden som finns kvar."

”Så med andra ord kommer vi troligen att dö?” Undrade Zihao och kunde inte hindra sig från att hungrigt betrakta Joshuas fylliga läppar. ”Vad är det då för mening med att vänta? Om tiden ändå håller på att rinna ut?” Fortsatte han och slöt ögonlocken, tog in varenda sekund av tiden den andre hade sina händer kupade runt nittonåringens ansikte. Hur kunde en annan människas beröring vara så ljuvlig? Det var ju egentligen en väldigt positiv sak, men nu när de där läpparna var förbjudna, blev det nästan tortyr.

Det sårar något enormt, att det ska bli ännu ett krig och att faktumet att de kan dö om bara något år gör honom extremt rädd.
"Det så jag inte Zihao," viskar Joshua och skakar på huvudet, släpper taget om den andre för att börja klä på dig. "Vad är det för mening med att kriga om man tror att vi ska dö? Det är bättre att hoppas, eller hur?"

Zihao ryckte lite på axlarna och fiskade upp sina rena kläder från golvet. Det fanns egentligen ingen mening för honom att gå med i något krig om han inte var medveten om riskerna.
”Jag är bara realistisk, Joshua”, förklarade han bittert och började dra på sig underkläderna. ”Du vet mycket väl att magi aldrig har varit min starka sida. Jag tvivlar på att jag ens kan utföra en enda besvärjelse för att vara helt ärlig.” Han skrattade till och ruskade på huvudet. ”Blir det krig kommer jag att vara totalt jävla värdelös.”

Nej, Joshua kan verkligen inte leva om Zihao dör i det där förbaskade kriget. Inte om någon av hans nära och kära gör det.
"Jag vet.. Det finns hög chans att vi dör, vill bara inte tro på det. " förklarar han viskandes, och när han sedan är klar med ombyte går han fram till Zihao igen. Artonåringen gömmer ansiktet hos den äldres bröstkorg, kramar om honom. "Då tänker jag skydda dig, kan trolla fram en mur runt dig så att ingen kommer förbi."

”Men då kan jag ju inte ens försöka hjälpa till”, påpekade Zihao och slingrade armarna om årtonårongen, drog honom närmare intill sig även om det inte var riktigt rätt. ”Ska försöka att inte dö sålänge du lovar mig samma sak”, försäkrade han och drog förstrött fingrarna genom det mjuka, nytvättade håret. ”Det måste ju finnas en anledning till att han rekryterar varulvar, eller hur? Så med andra ord måste det finnas någonting jag kan stå till tjänst med.”

Ett leende sprider sig över läpparna, Joshua kramar om den äldre hårt. Nej han vill aldrig släppa taget, aldrig.
"Jag lovar," försäkrar artonåringen och drar in den andres doft, sluter ögonen. Om det bara kunde vara en dröm, att Voldemort inte existerar. Men nej, drömmande gör ingenting gott. "Du kan stå mycket till tjänst."

De var så sjukt närgångna att det inte var sant. Zihao skulle bryta ihop förr eller senare om de fortsatte hålla på som de nu gjorde, men det var han inte tvungen att påpeka där och då.
”Om det blir krig får du säga precis vad du vill att jag ska göra”, mumlade han och drog en hand utmed Joshuas kind. Han kunde verkligen inte låta bli. ”Börjar faktiskt bli betydligt bättre när det kommer till hela kontroll grejen”, förklarade han därefter med ögon som lös upp.