Rollspelare & Wolfy prs

Nate suckade lågt och kollade på Jason.
"Det är din flickvän." sade han lugnt, märkte hur Jason verkade bli piggare.
"Säg till henne att komma hit och dra ut du." sade han nöjt och tänkte dra handen genom håret, kände då att han var snaggad. Han skakade lite på huvudet och drog handen över ansiktet, önskade att han kunde örfila sig själv.

Det här var en tio gånger värre smärta hon kände jämfört med det som hänt tidigare på dagen. Besviket begravde hon ansiktet i händerna, visste inte vad hon skulle ta sig till. Åka därifrån? Det skulle inte vara rätt mot Jason men kom han inte ihåg henne så skulle det spela någon roll?

Nate gick ut och granskade Leah.
"Han vill prata med dig, det är bara en temporär minnesförlust. Oroa dig inte." sade han och pussade henne på huvudet.

Leah sneglade upp på Nate och gnällde till, temporär eller inte så gjorde det lika ont ändå. Hon tog några djupa andetag för att samla sig innan hon gick in till rummet igen, satte sig ner på stolen intill sängen och fäste blicken på Jason.
”Hur mår du?”

Jason granskade henne noggrant och kunde inte riktigt låta bli utan smekte lätt hennes kind.
"Brukar jag säga att du är vacker? Alltså verkligen galet vacker?" frågade han och drog åt sig sin hand.

”Du har sagt det några gånger,” försäkrade hon honom med ett litet leende, ansträngde sig för att hålla tillbaka sina känslor. Det var inte hennes Jason hon talade med. Det kändes annorlunda trots att minnesförlusten inte var något han kunde rå för.

"Okej, om du är min tjej. Hur i helvete kunde du låta mig snagga? Jag ser säkert ut som ett ägg." flinade han och drog upp ena benet mot sig, så att han kunde luta armen mot sitt knä.

”Ett väldigt snyggt ägg i såfall.” Leah drog lite på munnen och kliade sig på handen. ”Du övertygade mig med att det snabbt kommer växa ut igen.” Hon älskade hans långa hår men han såg långt ifrån tokig ut med snaggat också.

"Du ser ledsen ut, är vi osams? Ska jag säga förlåt?" frågade han och lutade sig framåt lite. Han visste inte riktigt varför men han kände sig enormt dragen till henne, även fast han inte alls kände henne. "Hur fick jag ens dig som flickvän? Du är ju stabil tia." frågade han sedan.

Hon skakade hastigt på huvudet: det var inte någon idé med att berätta om vad som hade hänt. Med tanke på att han inte kände igen henne kom han knappast ihåg deras tid tillsammans heller.
”Stressigt på jobbet bara, ingenting värre än så.”