De utvalda

Ethan kom in genom dörren och drog av sig skorna. Han gick in till Eletha och Simon. "Så här sitter ni och har de kul" log han och ställde honungen på bordet.
"Pappa, kul" fortsatte Simon skratta och kröp ner på golvet igen. Ethan stannade upp och log stort. "Hörde du?!" frågade han ELetha lyckligt.

"Han har sagt gott med." sa Eletha och nickade glatt. "Det har nog släppt nu, nu kommer nog orden som på löpande band." sa Eletha, eller hon hade hört att det var så.

Ethan kramade om Eletha. "Det är så kul" mumlade han. Det var härligt att se sitt barn lära sig saker. Han såg plötsligt i ögonvrån hur Simon kröp mot ett par byxor han hade som det satt några knivar i bältet på.
"Simon, inte röra det där" sa han varnande och gick snabbt fram till pojken och plockade upp de.

"Vi får nog hålla honom undan från allt detta, lägga de på ställen dit han inte når." mumlade Eletha och hostade lätt till, hon gav Simon träsleven istället och började koka vatten till te.

"Ja, jag vill inte att han råkar skära sig eller någon annan". Han la upp knivarna på en kökshylla innan han tog upp Simon som började slå på honom med träsleven.

"Han gillar att slåss." flinade Eletha lite och gjorde ordning te med honungen i. "Tack, vill du ha te med?" frågar hon Ethan mjukt.

"Jag har märkt det" skrattade Ethan och flyttade varsamt skeden ifrån sig. "Nej tack, det är bra" sa han sedan och log. Han satte ner Simon ännu en gång och gick fram till Eletha.
"Om du vill så kanske vi kan gå ändå idag...".

"Det kan vi göra." sa Eletha och nickade. Hon log och läppjade på sitt varma te. "Har bara halsont och lite feber, inget som hindrar en liten skogspromenad." ler hon och kramar honom lätt.

"Men jag vill bara att du inte ska bli ännu sjukare" sa Ethan och suckade lätt, men besvarade ömt kramen. "Du och Simon är de som jag bryr mig mest om".

"Tror jag inte. Jag är ju inte döende." skrattade hon lätt men hostade sedan till ett par gånger.
"Och jag bryr mig om er." säger hon och kramar om honom.