Sjunde året på Hogwarts

Jag förberädde mig för den dödande förbannelsen, men de fyra föll ner och jag såg en mörk gestallt och jag ryggade tillbaka och kröp ihop intill Cara.
Jag kollade sedan snabbt upp och suckade ut när jag märkte att det var Sev.

jag kände hur någon skakade om mig och när de rörde min arm skrek jag till och slog förskrcäkt upp ögonen men andaddes ut när jag såg att det var min gudfar
"Är ni okej? de andra kom tillbaka och berättade vad som hänt?" sa han och undersökte oss
"Jag har väll mått både bättre och sämre" sa jag och han läkte min arm och min sår och gjorde lika dant med Laura
"Du då? hur är det med dig?" rågade han min vän

Severus läkte mina sår och jag andades ut när jag visste att faran var över.
- Jo, jag är väll okej antar jag, suckade jag och log svagt mot Sev.
- Kan du ta oss härifrån nu?, sa jag och försökte ställa mej upp men föll ihop.
- Kan du kedja lös mig?, jag har ingen känsel i benen, sa jag och snyftade till.

Severus nickade och låste upp kjedjorna och gavv osss våra stavar
"antar att ni ville ha tillbaks dem" sa han vänligt och tog sedan tag i oss och vi hamnade på hans kontor och min far reste sig upp
"Hur kan du vara så dum" skrek han när jag kom in men jag svarade inte "vill du dö eller?"
jag vek bort bliken men sa inget
"Cara?" sa Severus lite försiktigt och jag vände mig mot dem och nickade svagt
"Men lilla gumman, varör då?" sa min far och satte sig bredvid mig
"Jag orkar inte med det här hela tiden! jag känner mig som ett djur på flyckt, jag är inte trygg nån stans" sa jag trött och slog ner blicken och sa inget mer och min far höll om mig och tittade på de andra två

Jag tog emot staven och log och i nästa secund var vi i Sevs kontor.
Sev satte mig i en fotölj och jag kröp ihop när jag hörde Voldemort skrika.
Jag mötte Voldemorts blick men slog ner den jag visste inteinte vad jag skulle säga.
Allt kändes så hopplöst, jag förstod Cara fullt och fast.
Antingen dog vi nu eller i kriget eller möjligtvis så överlevde vi, tänkte jag och suckade.
Jag Kröp ihop på fotöljen och kände att tårarna började rinna sakta, allt var så hopplöst.

"Men Cara du får inte ge upp" sa Severus
"Nehe? och varför inte deT? vi kan ju byta i så fall. ni två kan ju få vara de som är jagade" skrek jag åt dem och gick sedan fram till Laura
"Hur är det" frågade jag försiktigt och satte mig på armstödet och höll om henne, jag hatade att se henne ledsen, jag visste inte vad jag skulle göra
"Men Cara du ffår ändå inte ge upp" sa min far
"Allt är ju ditt fel! du o ditt dumma krig! kunde du inte bara varit nöjd med det du hade?" skrek jag men han svarade inte och jag vände mig mot Laura

- Jag håller med Cara, ingen av er är jagade eller blir torterade, sa jag och såg på Cara som satte sig vid mig.
- Det är bra allt känns bara så hopplöst, sa jag och log svagt mot henne.
Jag hållde med om allt Cara skrek till sin far men bara nickade instämmande.

de andra två sainget och ja vad skulle de säga? jag var egentligen elak mot Severus som visste hur det var.
"Ja jag förstår dig" sa jag till Laura och kramade om henne och skakade sedan på huvudet
"Men snälla Cara du kan inte ta ditt liv" sa min far bedjande till mig och jag stirrade förvånat på hono, han brukar aldrig be.
"Du bryr dig verkligen" sa jag ffrövånat
"Klart jag gör, snälla Cara" sa han och jag bara stirrade ner i golvet och de knackade på dörren och de andra kom in, Neville, Seamus, Hanna och Susan tvärstannade i dörren och jag slängde en blick på min far
"Du gör inget" sa jag vast
"Jag skiter väll i dem förtilfället! jag har väll fult upp med att få dig att fatta att du inte kan ta ditt liv" sa min far och såg på mig de andra flämtade till och jag bara såg ner i golvet
"Tack så mycket" mumlade jag men sa inget mer och bara väntade på att de andra skulle säga något

- Det är att välja på att ta sitt eget liv eller att nån annan gör det.
Men då får npn annan göra det, inse det Cara, sa jag och såg alvarligt på henne.
Jag såg upp då dörren öppnade sig och de andra kom in.
- Är det bra med er?, sa jag frågande och de nickade.
- Själv då?, sa Dean och kom fram till mig.
- Jo, det är väll okej, sa jag och log svagt.
- Vad menar du med att ta ditt liv?, sa Draco chockat och kom fram till Caras sida.

"Jag vill ju hellre välja när jag får avsluta det, än att någon annan gör det" sa jag bestämt och mötte inte Dracos blick och han la en arm om mig
"Cara svara mig" sa han och jag suckade
"Jag är bara så trött på allt. jag hatar att vara jagad och om jag försvinner kan de inte använda er mot mig" sa jag sorgset
"Glöm det! du ska inte någon stanns" sa Draco och höll om mig
"Men kan ni inte låta mig fatta de beslutet själv?" sa jag och tittade på dem