PRS Lupple & Medi

"Jag vill inte ha rätt." Hon såg på honom och smekte hans kind och suckade.
"Du luktar så mycket bättre. Jag kommer inte kunna låta dig gå." Hon tog hans hand och log svagt.
"Så snälla ta ingen annan ikväll. "

Han nickade sakta och kysste hennes läppar mjukt.
" Okej. Jag ska inte locka tjejer." Sa han och smekte hennes kind sakta och suckade.
"Ingen annan? Du vill inte att jag jagar." Sa han lågt och bet sig i läppen.
Han ville väldigt gärna jaga men om hon fann det jobbigt så fick han helt enkelt strunta i det och det var svårt. Otroligt svårt.

"Det jag menar är att du fortfarande älskar mig " Hon såg på honom.
"Du får inte säga det till någon annan." Hon log mot honom och skrattade till. Tristan kom ut med en tallrik och satte ner den.
"Föräten är hicoryrökt majonnäs med skivad skinka och mozzarella och tomater." Han satte ner tallriken framför Willlow."

Dorian såg på henne och skrattade lågt.
"Men älskling. Såklart jag älskar dig. Det kommer jag alltid göra." Viskade han och flinade.
"Det skulle jag aldrig göra. Mitt hjärta, min själ, hela jag tillhör dig." Viskade han och kysste henne mjukt innan han flyttade på sig och såg tallriken som Tristan bar ut.

Allie som drog sig tillbaka ur sina dagdrömmar såg på tallriken med ett stort leende.
"Åh Willow- hur gott?" Utbrast hon och studerade den noggrant.

Hon log mot Dorian och började att äta och hon slöt ögonen.
"Majonnäsen är lätt, luftig och har lite rökig ton, inte mycket men så god." Hon svalde och tog lite skinka.
"Skinkan är så salt men inte för salt. Den har en rik köttsmak och den passar nog bra med majonnäsen-" Hon skrattade och började rodna.
"Jag känner mig som tvfolk som ska prata och diskutera mat." Hon tog upp en tomat och stoppade den i munnen.
"Åh herregud. Den här var söt med en s"fyllig smak som gör mig knäsvag. Man märker att det är en bra tomat och den passar så bra ihop med allt." Hon log mot Tristan innan hon stoppade mozzarellan i munnen.
"Krämig,lätt med en ljuv smak som bara mozzarella har. Jag har svårt att beskriva den. Trådarna liksom går av och det är helt gudomligt."

Allie hängde med på varje ord hon sa och nickade uppmuntrande.
Hon ville så väldigt gärna höra.
"Du är så bra på detta." Fnissade hon glatt och studerade varje sak hon diskuterade och försökte att föreställa sig det.
"Varför kan vi inte äta mat pappa?" Gnällde hon tyst och Alexander skrattade lågt och slog sig ned vid en stol.
"Vi kan absolut äta den. Jag och Lathan kan kanske till och med uppskatta den på nån nivå. Kanske även Dorian, men du unga dam skulle med största sannolikhet bli sjuk. " Sa Alexander lågt och pedagogiskt och Allie himlade med ögonen och fokuserade istället på Willow och maten.

"Är det verkligen så? Jag trodde ni inte kunde." Hon åt upp allt på tallriken och lutade sig tillbaka.
"Intressant." Hon log när Tristan bar bort den.
"Maten kommer så fort den är klar." Han log.
"Så hur går det med sjukhuset Alexander?"

Alexander nickade sakta. " Vi undviker det eftersom det inte ger oss någonting. Det ger oss ingen näring. Och våra kroppar förbränner på ett helt annat sätt än människors. Men Allie som är väldigt ung, hennes kropp behöver fortfarande blod. Jag å andra sidan har liksom byggt upp nån styrka under alla år. Därför klarar jag mig även längre utan blod och min kropp skulle liksom inte ens bry sig om jag åt det skulle bara smaka konstigt men Allies kropp skulle inte kunna ta emot den ens." Sa han ärligt
Allie lyssnade noga och suckade. "Så jag behöver vänta x antal tusen år. Kul." Muttrade hon men såg sedan på Willow. "Du får vara min smakkännare under tiden." Log hon uppmuntrande.

" Det går bra som vanligt. Folk är alltid sjuka, och de flesta fallen går att hjälpa- andra inte." Sa han suckande och snart satte sig även Lathan ner.

"Jag är gärna din smakkännare. Det är rätt kul att prata om mat som en fancy lady." Hon log och såg sedan ner i knät och svalde.
"Jag tror det kommer bli en rolig kväll tror inte du det?" Hon sträckte på sig så hennes rygg knakade till och hon kved.
"Ajj det gjorde ont."

"Om vi ska vara fancy så borde vi hämta såna gamla klänningar, har de inte berättat att de är typ adel, eller var." Flinade hon och nickade.
"Garanterat kommer bli perfekt." Sa hon lycklig och hoppade sedan högt när det knakade till, det lät ju så mycket högre för henne.

Dorian rörde sig in med snabba steg till rummet och såg på de hela. "Vad gör du?" Sa han oroligt och såg på henne. Det hade ju låtit riktigt illa.