Varför sa du inget Tramptass? [sv]

tack så mkt ja jag försökte göra det roligt :p särskitl emd tanke på att Harry fortfarande inte talat om vad han skall göra ^^ ska skriva mer snart

^ Bäst att han gör det! *Ser mordisk ut*

haha ja ni får helt enkelt vänta och se vem vet Harry kanske är sur på dem jätte länge och ja ni får se

Väldigt bra

Tack så mkt

aawwe ^_^ superbra!



du behöver nästan ingen spänning i denna ff, den är så bra ändå

Tack så mkt nu blev jag riktigt glad kul att du gillade det men jag vill försöka få något mer än vardagssaker att hända ^^ men tack så mkt ändå ♥

här är nästa kapitel och nu är jag riktigt nöjd och ja lite ledsen med

kapitel 16: jag hade velat prata med Lily, o du James

Remus smällde igen dörren till huset och stormade ut på gatan, den här gången hade Sirius gått för långt! Han var så arg på honom, argare än någonsin! Hur kunde han göra så? Remus ville skrika, han ville förstöra något men han kunde inte, inte utan att dra uppmärksamhet till sig. Han gick gatan ner utan att veta vart han var på väg. Han trodde aldrig att han kunde bli arg på animagusen, tänk vad fel han haft. Han skulle kunna likt på Sirius och så gör han så här! Vad är vitsen med att fria om man ändå skall förråda den man älskar? Remus var så förvirrad, han märkte knappt när han stötte ihop med någon, han mumlade ett irriterat förlåt och gick sen vidare. Han kände tårarna bränna bakom ögonlocken men han ville inte gråta för Sirius skull. Han gick in i en gränd och slog näven i teglet och kände smärtan när benen knäcktes och tårarna kom rinnande, han visste inte om han grät för smärtan eller för Sirius handlande. Han skrek till och några förbipasserande kollade på honom men han bara svor till och de återgick till sitt eget. Remus behövde prata med någon! Han önskade Lily varit i livet hon var den som var bra på sådant här. Han insåg precis att han inte egentligen hade någon som han kunde prata med, den första som kom upp var faktiskt Cara men han kunde inte störa henne. Hon var redan tillbaka på Hogwarts och hon hade säkert sina egna problem. Han suckade lite, hon var som Lily, en människa som löste folks problem och alltid fanns där och plockade upp spillrorna från människors liv och klistrade ihop dem och lagade allt. Hon kunde bygga ett slott av en sten, få det att regna av en droppe vatten och måla hela himlen blå, hon var verkligen fantastisk och han undrade vad som skulle hända när henens far kom tillbaka. Den sidan hon övergav var dömda till att förlora. Han reste sig upp och stirrade på handen som blödde men han orkade inte bry sig just nu, smärtan han kände inombords värkte mer än smärtan i handen. Han var tvungen att försöka prata med henne. Han transfererade sig till Hogsmead och gick mot skolan och genom grinden. Han undrade vad han skulle göra nu, han kunde knappast bara klampa in mitt i sorteringen, men turen var på hans sida Flitwick var just på väg in
”Remus vad gör du här?” frågade Flitwick
”Jag hoppades få prata med Cara… öh miss Riddle” sa han och Flitwick såg undrande på honom men sa inget
”Jag skall se om jag får tag på henne, det är kul att se dig i alla fall. Jag hoppas du och Black har det bra. Det måste varit skönt att fått tillbaka en av sina vänner i alla fall” sa professorn
”Ja det är det” sa Remus bara och log svagt innan den lilla mannen försvann in i salen och en kort stund senare kom Cara ut ur salen och hon såg förskräckt på honom
”Herregud vad har du gjort Remus” sa hon förskrcäkt och såg på handen och tog fram sin stav och började hela den
”Förlåt att jag drog bort dig från sorteringen” sa han ursäktande
”Egentligen räddade du mig, det var lite väl tråkigt” sa Cara och log, typiskt henne att vara artig ”men vad har hänt, varför är du här?” sa hon och tog med honom ut på området
”Jag behövde någon att prata med och du var den enda jag kom på, jag hoppas inte du misstycker” sa han ursäktande
”Nej men självklart inte, jag är bara glad om jag kan hjälpa till” sa hon leende, Remus såg på henne och nickade. Cara var som hon var och just nu var han tacksam för det. De stannade vid sjön och han stirrade ut över den och såg på handen, den var som ny hon hade gjort ett bra jobb
”Det gäller Sirius” sa han och tog ett djupt andetag och Cara såg på honom, Remus antog att hon hade misstänkt det. Ibland kändes det som hon visste vad som hade hänt innan man sa det. ”han kysste en annan” sa Remus lågt
”Han gjorde vad?” sa hon förvånat och försökte samla sig ”är han dum i huvudet?” frågade hon och såg på honom. Det var kanske inte reaktionen Remus hade förväntat sig av sin gamla elev ”förlåt men jag blev bara lite förvånad, ta allt från början nu” sa hon och de satte sig ner på stranden
”jag vet egentligen inte vad som hände. Vi bestämde oss för att ha en fest hemma hos oss, egentligen är vi väl för gamla för det men vi ville träffa gamla vänner och ja bara minnas den gamla goda tiden” började Remus och Cara nickade förstående. ”det gick väl lite över styr, men det hörde väl till den gamla goda tiden det med, och jag borde vetat bättre än att låta Sirius vandra iväg själv det slutade alltid med att han hamnade i nån annans säng, jag borde lärt mig vid det här laget men jag litade väl helt enkelt på honom. Men när jag gick för att leta upp honom hittade jag honom hånglandes med en tjej” sa han lågt och kände sig så korkad för att han inte förstått att det skulle hända
”Först och främst är det verkligen inte ditt fel Remus! Du är inte Sirius barnvakt! Du skall kunna lita på honom! För det andra borde ni kanske ta en paus från varandra. Du älskar väll honom fortfarande?” frågade Cara
”Det är väll klart” sa Remus och såg på henne, trodde hon något annat
”Precis, men förlåt honom inte bara så där, ge honom tid att tänka och känn efter själv. När du känner att du är redo att prata med honom om det så gör det. Chansen är att ni förstör något om ni pratar nu och om du inte vill det föreslår jag att ni är ifrån varandra ett tag” sa hon och log svagt
”Det är bara ett problem med den planen, jag har ingen stans att bo.” sa Remus och funderade men Cara log
”Om du aldrig säger något till Sev kan du få låna hans hus” sa hon leende
”Det kan jag inte” sa han bestämt
”Du får låna mitt rum, det är ju ändå mitt” sa hon leende och Remus nickade tacksamt ”du måste dock säga hesha shasija” för att komma in till mitt rum
”va?” sa Remus undrande
”ormspråk” sa hon bara och han var väl inte egentligen förvånad
”Är du säker på att det går bra?” frågade han
”Helt säker, vad har man inte vänner till?” sa hon och reste sig upp och gav honom en nyckel till huset
”Jag uppskattar det verkligen, tack för allt och förlåt för att jag kom och avbröt dig mitt i festen” sa han
”men be inte om ursäkt, jag finns alltid till hands, jag vet att du gör det samma för mig. Jag hoppas att det löser sig, det gör jag verkligen” sa Cara och kramade om honom och gick sen in på slottet. Remus såg på nyckeln och gick mot grinden, och transfererade sig när han kom bort från området och stod snart utanför Snapes hus. Det kändes lite konstigt att gå in i hans hem, de hade aldrig varit vänner och det kändes som om han inkräktade men Cara sa att det var okej och han behövde sova nån stans. Han tog ett djupt andetag och låste upp dörren och gick in sen. Att säga att han inte fick en chock vore att ljuga. Det var böcker över allt, men det var ändå inte stökigt utan snarare mysigt. Han såg sig omkring och såg på köket, undra hur ofta det användes? Men konstigt nog såg det inte oanvänt ut. Han såg dock inga fler dörrar och undrade vart Caras rum låg? Han undrade om han bara skulle säga orden?
”hesha shasija” det tog honom ett tag att få det rätt, men det var väl inte så konstigt egentligen han kunde inte ormspråket. Han gick in genom dörren och ner för korridoren och kom sen fram till ett rum och han såg sig omkring, det var verkligen magnifikt och ja Slytherinaktigt, han log lite. Det var kanske inte så konstigt egentligen. Han såg sig omkring på allt, han var nyfiken det var han men han ville inte roat bland hennes grejer särskilt inte när hon redan hjälpt honom. Men Cara var inte vem som helst, hon var ändå hans dotter och han ville veta om det märktes när hon var själv. Han såg på böckerna och allt som låg framme men de visade bara att hon studerade. Han såg på klockan som visade mycket och bestämde sig för att sova. Han kröp ner i sängen, han borde sovit bredvid Sirius, men han hade svikit honom. Han slöt ögonen och kände tårarna rinna längs kinderna och han försökte somna

Sirius hade sprungit efter Remus men han hade snart försvunnit in i folkmassan. Hur kunde han vara så korkad? Hade han förstört allt nu? Varför kunde han bara inte vara nykter och se till att inte göra något dumt? Han började skicka hem folk och skyllde på att han började må lite väl illa och de skrattade
”Ja du är inte lika ung som du var Sirius” skrattade John och Black sonen bara nickade och när huset var tomt, skrek han högt. Hur kunde han vara en sån idiot? Han älskade Remus kunde han bara inte låta allt vara bra då? Kunde han inte bara vara glad för det han hade. Han slog ner alla glas från bordet och svor till när han skar sig. Det här var den värsta dagen i hans liv. Han hade sårat Remus, och förstört allt de byggt upp. Han gick surt upp till deras rum. Han önskade James var vid liv, han hade behövt prata med honom, som han alltid gjort förr. Han slängde sig på deras säng och kände saknaden av Remus. Han behövde prata med någon, kanske Cara? Nej han tänkte inte störa henne idag, inte på första dagen på skolan och Remus hade säkert redan pratat med henne och då tog hon hans parti.
”Jag får skylla mig själv” sa Sirius
”Ja det får du” sa en välbekant röst och han såg faktiskt Cara stå där
”va? Hur kom du in?” frågade han förvirrat
”jag har mina knep, men det var inte därför jag kom hit. Du sårade honom rejält” sa hon och satte sig på sängen
”Tror du inte jag vet det! Tror du inte jag vill ha det ogjort” sa Sirius sorgset
”Jag vet inte om du vet hur mycket Sirius. Han litade verkligen på dig och han tror att det är hans fel” sa Cara sorgset
”hur skulle det kunna vara de?” frågade animagusen oförstående
”Han anser att han borde passat dig och jag skulle tro också att du inte anser att han duger” sa hon
”klart han duger, orrrr jag är en sån idiot” sa Sirius
”Ja just nu är du det. Men jag kom bara hit för att se till att du inte gör något dumt som skadar dig själv” sa hon
”varför skulle jag göra det?” frågade Sirius undrande
”Remus slog sönder sin hand så jag var inte säker” sa hon
”Han gjorde vad? Är han okej, vart är han förresten?” frågade Sirius
”Han är okej så oroa dig inte och jag sa åt honom att vänta några dagar med att prata med dig så ni båda fick tid att tänka. Jag vet inte vart han tog vägen” sa hon och Sirius såg besviket på henne, men hon hade nog rätt. Sirius var för full för att kunna lösa några problem
”Kommer han tillbaka?” frågade Sirius oroligt och hon tog hans händer
”Ja det gör han, men du måste förtjäna hans tillit igen och jag vet inte om du får mer än en chans till så ta vara på den” sa hon allvarligt och Sirius nickade, han skulle göra vad som helst för att få en chans till.
”Det skall jag” sa Sirius och log mot henne
”Sov nu Sirius, jag måste tillbaka till skolan och tänk dig för nästa gång” sa hon och kramade om honom och strax var hon borta. Sirius såg upp i taket. Cara hade rätt han måste förtjäna Remus tillit, det visste han, men han visste inte hur. Han la sig på sidan och försökte somna

OMG o.O hur hemsk får man bli?? du kan ju inte...bara sådär...ARRRR nu hatar jag dig Cara!! vad var det bra för??

(p.s bra skrivet men ajg är för arg på dig just nu för att kunna säga snälla saker)

Cara-hemsk haha ni får vänta och se vad som händer xD o jag vet att du tkr om spänningen

ja det är väll klart, men jag är rädd för vad du tänker göra med dem