When the sun rise [Sv]

Åh så bra! Dör vad spännande!

Kapitel 18 ?
Fred Weasley

Mitt hjärta slog i dubbel hastighet när jag rusade in mot skogen tillsammans med de andra.
"Rose? Rose, var är du?!", skrek Hugo. Jag tvärstannade, och höll ut armen för att hejda de andra.
"Rose? Hör du mig? Var är du?", sa jag högt. Vi väntade spänt på svar.
"Fred? Åh, Fred! Snälla hjälp mig!" Rose röst lät lätt panikslagen.
"Var är du?", frågade jag lugnt. Förstod att det inte hjälpte att låta hysterisk själv.
"Jag ramlade ner. Jag fastnade, Fred. Hjälp, snälla!", nästan skrek hon. Rösten darrade.
"Var är du, Rosie?" Det var Albus som hade yttrat sig.
"Vid stenen. Det finns ett hål bakom den stora stenen."

Snön hade rasat ner på den bortre delen av den enorma stenen som vi stod vid. Med några snabba steg var vi där.
"Jag ser inget hål"?, sa Roxanne.
"Det är igentäppt! Snälla få ut mig härifrån. Jag kan inte andas!" Det hördes att hon grät och skakade. Albus slängde sig ner i snön och började gräva. Vi andra gjorde samma sak, samtidigt som Albus pratade lugnande med Rose. Försäkrade henne om att hon snart skulle vara uppe. Att alla var här för att hjälpa henne. Snön var hårt packad, och jag började förstå varför min yngre kusin hade panik. Hon, som jag visste hade klaustrofobi, och inte klarade av trånga utrymmen.

Tillslut syntes ett hål. Man kunde höra Rose dra ett djupt, ryckigt andetag och sträckte upp sin hand. Roxanne fattade den.
"Det är lugnt nu Rose. Du kan ta det lugnt. Vi är här, och du är snart ute.", försäkrade min syster lugnande. Jag såg ner i hålet. Det var stort och djupt. Förmodligen ett ide av något slag.
"Jag sitter fast." Rose grät. Det hördes. Jag såg mig omkring. Allas ansikten var plågade för att hon mådde så dåligt, eftersom vi visste om hennes skräck för trånga utrymmen.
"Jag kryper in och hjälper henne.", sa Albus bestämt, och kröp försiktigt in i det gamla idet, med huvudet först. Vi kunde utifrån höra hur han tröstade och lugnade Rose och peppade henne. Så började han backa. Han backade ända tills hela han var ute, och hans händer var knäppta runt hans jämnåriga kusins armar. Hon sparkade på med benen. Så var hon ute.

Hon såg svimfärdig ut, men omfamnade Albus med darrande armar som tack. Hon skakade i hela kroppen. Så reste hon sig på vingliga ben.Borstade av sig.
"Vi berättar inte de här för de vuxna va?", sa hon oroligt. Svaret var vi nog alla eniga om. Detta skulle förbli vår hemlighet.
"Förlåt! Jag skulle inte ha sprungit så långt in i skogen..." Men det ända vi brydde oss om var att hon mådde bra.
"På tal om det... Vart kom vi ifrån egentligen?", undrade James försiktigt. Vi såg oss omkring. Det såg exakt likadant ut överallt omkring oss.
"Ähum... Jag tror att det var därifrån.", sa Hugo tveksamt och pekade.

Skit bra kapitel , jag älskar hur du skriver, vilken fantastisk skrivare du är! Du kanske borde bli författare? Isåfall skulle jag läsa dina böcker! Du är otrolig!

Jättebra! ♥

Superbra kapitel! Jag får verkligen upp en bild på vad som händer. Fint!

Omf, älskar hur du framställer deras vänskap

Snälla söta rara kan vi få lite mer?

Superbra! ♥

Jättespännande!!! ♥

Haha, oh god. Stuck in the forest XD
Tur att det bara var ett hål! Det är så irriterande när folk alltid skriver samma sak...: "Åh, hon är kidnappad!
Så det var bra att du gjorde en annan grejj av det ♥

toppen bra! du bara måste skriva mer