What the shadows tell us [PRS]

Skämtet borde få honom att skratta, att kasta ur sig någon kaxig kommentar. Det brukar vara så enkelt. De brukar alltid driva med varandra tills någon ger upp och skrattar först. Men inte nu. Nu ligger Ellis bara där och ser på Wesley, medan ljuset från gatlyktan längre bort får snöflingorna att glittra i luften mellan dem.
”Väldigt...”, svarar han till slut, bara för att bryta tystnaden. Han vill säga någonting mer, men Wesleys leende får honom att tappa tråden fullständigt. Fingrarna är stela av kylan, men han märker det knappt. Det enda han känner är hur hjärtat slår – hårt, snabbt, okontrollerat – och hur kroppen stretar emot, som om den vill stoppa honom. Allt i honom skriker att han borde dra sig undan, att det här är dumt, farligt, fel tid och plats, att det bara är alkoholen som gör honom modig. Men det finns också något annat där, en känsla som har vuxit inom honom under så lång tid att den inte längre går att ignorera. Så Ellis andas in djupt. Och innan han hinner tänka – innan han ens förstår vad han gör – lutar han sig framåt. Avståndet mellan dem försvinner i en enda rörelse. Och han kysser sin bästa vän.

Wesley tänker ingenting om när det blir en tystnad mellan dem. Det är skönt, det brukar kunna bli tyst och det känns ändå helt naturligt, aldrig stelt eller påtvingat prat. Han hör bara Ellis säga Väldigt och han själv nickar instämmande. Det är ändå rätt skönt att ligga där, snön är som en madrass, mjuk, hans luva är som en liten kudde. Han fortsätter att se upp mot himlen. Han har aldrig varit duktig på stjärnbilder, men han vet att Edmund har en stor talang för det där. För honom ser det bara ut som stjärnor, helt huller om buller. Han kan inte se något mönster mellan dem. Men, han kan däremot uppskatta hur vackert det är. Hur tystnaden lägger sig, stjärnorna och månen lyser upp vägarna. Om de varit vid skolan nu så hade de nog kunnat se stjärnorna ännu klarare, eftersom att det är mer ute på landet.
Den rofyllda stunden får snart ett abrupt slut. När Ellis lutar sig fram mot honom så tror han bara att han ska säga något skämtsamt, att han ska reta honom tillbaka.. men nej. Det Wesley minst förväntat sig händer.. och hans vän kysser honom. Hans ögon är vidöppna och paniken börjar skölja över honom. Vänta va? Vad är det Ellis gör? Varför gör han det här? Han har aldrig ens tänkt tanken att hans vän gillat honom på det viset. Att han har såna känslor. Plus.. de är ju två killar, han själv har aldrig haft den tanken?
”Ellis..” Säger han och drar sig snabbt undan. Wesley sätter sig upp, som att alkoholen försvunnit helt ur honom, klar vaken. ”Förlåt.. jag tänker inte så om dig.. jag gillar tjejer..” Säger han tyst och drar en hand över ansiktet. ”Jag visste inte att du tänkte så.."

I samma stund som deras läppar möts känner Ellis hur hans vän stelnar till. Sekunden efter drar Wesley sig undan, och verkligheten träffar Ellis som en käftsmäll. Han nyktrar genast till och paniken sköljer över honom.
”Jag tänker inte så om dig… jag gillar tjejer.” Orden gör ont och han vill bara sjunka genom marken, försvinna, upplösas i ingenting. Hur kunde han vara så dum? Vad fan trodde han? Att Wesley skulle… vadå, känna likadant? Han känner hur blodet rusar upp i ansiktet, hur händerna skakar. Han är en idiot. En sån jävla idiot. Om han bara kunde ta tillbaka det, spola tillbaka tiden några minuter och stoppa sig själv innan allt gick så fruktansvärt fel. Han ser förvirringen i Wesleys ögon och försöker komma på något – vad som helst – som kan rädda situationen. Kanske kan han skämta bort det hela? Men hur skämtar man när det känns som att ens hjärta just slitits mitt itu?
”Wes, jag... jag vet inte vad jag tänkte.” Orden låter hackiga och osäkra. På något sätt lyckas han resa sig, men benen bär honom knappt. Han svär tyst och förbannar hur mycket han druckit. Dessutom värker fotleden. Kanske har han stukat den ändå? Men det spelar ingen roll. Ingenting gör det längre. Han måste bara bort därifrån. Nu.
”Jag måste gå... Bara... bara glöm det, okej?”

Wesley kan se hur panikslagen hans vän är. Hur ånger sköljer över honom.. han själv kan inte riktigt förstå vad som precis hänt. Hans bästa vän hade kyss honom, har Ellis känslor för honom? Det verkar som det. Han har aldrig tänkt tanken att det ens varit möjligt. Han ser storögt på sin vän. Det finns inte någonting dömande i hans blick, alls. Han vet att det är oerhört tabubelagt, att det till och med är olagligt, men han har aldrig känt något dåligt gentemot personer som känner på det viset. Han kan höra på Ellis röst hur förkrossad han är. Orden är hackiga och osäkra, och han verkar undvika Wesleys blick.
”Ellis.. det är okej,” säger han. Han är rädd för vad det här kommer göra med deras vänskap.. om det kommer förändras. Troligen, men han vet inte riktigt hur han ska hantera det hela. Han ser hur Ellis reser sig upp från marken, hans berusning verkar ha pausat för en kort stund, men hans ben är fortfarande ostadiga. Wesley är osäker på om han ska ställa sig upp för att gå efter Ellis, hålla honom sällskap och se till så att han inte ramlar ner igen. Samtidigt så kanske hans vän vill vara själv, han kanske bara vill bort från honom just nu.
”Jag.. jag kan följa med dig,” säger han och kravlar sig upp på fötter han också. Även han är ostadig på sina ben.

Ellis kommer på sig själv med att ta ett steg bakåt när Wesley reser sig upp. Hur kunde det bli såhär? För bara några minuter sedan hade de skrattat. Allt hade känt så enkelt. Och nu… Nu klarar han knappt att titta på sin vän. 

”Ellis.. det är okej.…. Jag kan följa med dig,”. Det finns inget elakt eller dömande i Wesleys röst och Ellis vill inget hellre än att säga ja, men han kan inte. Han måste få vara ensam. Han måste bort.
”Nej. Jag vill inte att du följer med.” Orden kommer hårdare än han tänkt och Ellis önskar genast att han kunde ta tillbaka dem. Han vill be om ursäkt, men får inte fram någonting mer. Halsen känns för trång. Allt gör för ont. Så han gör det enda han kan. Han vänder sig om, och går.

Han vet inte hur länge han går. Det känns som minuter, men kan lika gärna vara en timme. När han till slut stannar står han på en upplyst gata någonstans i stan. Andra människor passerar honom, men Ellis märker dem knappt. Allt han hör är sitt bultande hjärta och tankarna som rusar genom huvudet. Han förbannar sig själv. För kyssen. För känslorna. För att han flydde från parken som en ynkrygg. Synfältet blir plötsligt suddigt och Ellis känner hur tårar börjar rinna ner för kinderna. Han torkar snabbt bort dem med handen, men det kommer bara fler och snart ser han knappt vägen framför sig. Han har redan förlorat Edmund. Nu kommer han förlora Wesley också. Och när det händer, för det vet han att det kommer, då blir han ensam… igen.
Insikten får något att brista inom honom och allt han hållit inne — sorgen, skulden, rädslan, längtan — sköljer över honom på en gång. Ett kvävt ljud lämnar hans strupe, något mellan ett skrik och en snyftning, och i samma stund ekar ett öronbedövande ljud genom natten. En efter en exploderar gatlamporna framför honom. Samtidigt krossas ett fönster på huset bredvid. Glas splittras i tusentals skärvor som kastas genom luften. Människor skriker och höjer armarna för att skydda sig. Ellis står kvar. Mitt i mörkret. Han rör sig inte, andas knappt, stirrar bara storögt på glasregnet som faller runt honom. Han försöker förstå. Vad var det som just hände? Och varför känns det som att han… orsakade det?

När Wesley hör det hans vän säger så stannar han genast till. Hans röst är hård, bestämd, och han sätter en rätt tydlig gräns. Han nickar lite, trots att hans vän inte ser det, och börjar röra sig mot huvudgatan. Det är inte direkt någon bra idé, han är redan så pass full att han knappt kan röra sig framåt. Men om han nu inte kan komma fram till skolan så får han helt enkelt stanna på ett värdshus. Han behöver tänka.. eller tja, kanske också skippa att tänka? Det är uppenbart att Ellis inte vill ha något med honom att göra just nu, samtidigt som han vill markera att han inte dömer honom för något. Men kanske han redan gjort det? Kanske Ellis redan förstår det faktumet? Han stryker en hand genom sina mörka lockar och slår sig ner på en barstol och beställer en whisky. Han får helt enkelt stanna över natten, att röra sig hemåt när hans vän inte vill ha något med honom att göra på vägen är helt enkelt den enda utvägen just nu.

Någonting som återkommit i Edmunds tankar är hans vän. Han önskar att det inte vore sant, även när det varit över en månad sen de pratade med varandra så tänker han på honom. Det är ingenting positivt direkt.. Det är ingenting han kan dela med sig utav, och det är något som får Henry att hålla honom ännu mer isolerad. Nyligen så hade han suttit i klassrummet och tittat på Ellis för länge, och när skolan slutat och han träffat sin pojkvän i sitt rum, så hade han fått ett hårt slag i ansiktet. Det var första gången Henry slagit honom. Varje gång de är intima så ogillar han det, även om han inte vill göra det så gör han det. Det gör alltid ont efteråt. Han har blivit smalare. Även om han borde ha fått bort tankarna på Ellis vid det här laget så är det i princip omöjligt, hur mycket han än försöker. Han intalar sig själv att vännen är lyckligare utom honom, att han inte vill ha med honom att göra. Trots att Edmund inte har någon aning om det. Han har inte pratat med honom i över en månad, och ändå saknar han honom så oerhört mycket. Mer än någonting annat. Det är patetiskt. För han vet att Ellis drar mer till deras gemensamma vän.. och vid det här laget trodde verkligen Edmund att han skulle ha fallit för Henry. Men allt han fallit för är hans våld, hans kontroll. När hans pojkvän slagit honom i ansiktet så behöver han stanna i sitt rum, i flera dagar framöver, för att inte visa det stora blåmärket över hans kind och öga.

Efter den natten är det ingen som ser Ellis på flera dagar. Ibland hörs märkliga ljud från hans rum – dova rörelser och något som faller i golvet – men dörren förblir låst. Vissa säger att han nog har fått influensan. Det är ju den tiden på året. Och kanske har Edmund drabbats av samma sak, för även han har hållit sig instängd på sitt rum de senaste dagarna. En eftermiddag knackar Cecilia på hos dem med en matbricka i händerna. Ångan från soppskålarna stiger mot hennes ansikte medan hon väntar. Men ingen öppnar. Hon knackar igen, lite hårdare, först på Ellis dörr och sedan på Edmunds. Men hon får inget svar. Till slut sänker hon brickan och ställer den på golvet. Sedan vänder hon sig om och går därifrån med en gnagande oroskänsla i magen.

Det är först på natten mot den fjärde dagen som Ellis öppnar dörren. Han har tillbringat dygnen hopkrupen på sängen, med täcket som ett skydd mot allt utanför. Han har försökt sova, försökt glömma, men varje gång han sluter ögonen kommer ansiktena tillbaka. Inte bara Wesleys, utan alla de han brytt sig om... och sedan förlorat.
Nu öppnar han försiktigt dörren på glänt och försäkrar sig om att ingen är där innan han tyst smyger ut barfota i korridoren. Golvet är iskallt mot fotsulorna, och luften utanför känns kyligare än den inne i rummet. Han rör sig ljudlöst framåt, klädd i en enkel vit t-shirt och lösa byxor. Bristen på sömn har lämnat mörka skuggor under ögonen, och kinderna har förlorat sin färg. Han stannar framför Edmunds dörr. Han vet inte varför han gått dit, vad han tänkt säga eller vad han tror ska hända. Varför skulle Edmund öppna nu när han inte gjort det tidigare? Men Ellis är desperat. Han behöver någon. Han behöver Edmund. Det finns ingen han kan prata med som han kunde prata med honom. Ingen som förstod honom på samma sätt. Så han sväljer och lyfter långsamt handen. Fingrarna darrar lätt när han knackar tre gånger.
”Edmund.” Rösten fastnar i halsen. Han sväljer och försöker igen. ”Edmund… snälla öppna. Bara den här gången.”

Edmund känner sig helt avdomnad. Det finns så mycket i hans liv som hänt de senaste månaderna, som han aldrig trott skulle ske. Han var med när hans syster hamnade i det hemska förhållandet med Andrew, och hur han fanns där för henne.. han trodde att han kände till alla varningsklockor, och tillslut hade han ju gjort det. När Henrys svartsjuka kom fram och tog över deras förhållande. Men innan dess.. hur la han inte märke till det här? Han trodde aldrig han skulle vara i ett förhållande där någon aktivt gör honom illa, där han blir slagen. Men nu har det blivit så, och han kan inte se någon utväg från det hela. Han har ingen aning om vad han ska ta sig till för att komma bort från sin pojkvän, han går i samma klass som honom.. de bor på skolan. Henry kan vaka över honom hela tiden. Någonting som gör allting ännu jobbigare är de syner han ser, och hur han hör röster från människor som ingen annan kan höra. Han vet fortfarande inte vad som är fel, och han börjar undra om det kanske är på grund av den där ritualen.. men han kan inte förstå det, han har aldrig trott på något liknande. Han har alltid varit skeptiker till såna saker, och hade mest hängt med på det hela för att få umgås med Ellis, men nu kan han inte undgå att undra om det legat något i det. Att det varit mörk magi som tagit över honom. Men Edmund känner sig galen som ens tänker i ens tänker i de banorna.

Efter att Henry hade slagit honom så hade han blivit tvingad att stanna på sitt rum tills blåmärkena i hans ansikte går bort. Edmund har legat i sängen och försökt att ignorera de bilder han har framför sig. Han försöker fortsätta på boken han håller på med, men det går inte heller. Han har inte kunnat göra någonting de här dagarna. Han vet att Cecilia lämnat en skål med soppa utanför hans dörr, han hade hört hans knackning men inte öppnat.. han skulle inte orka få frågor på blåmärkena. Så han väntade, men när hon väl gått så hade han tagit soppan. Han behövde energi, och han har frusit hela dagarna så det var precis vada han behövde. Han har även fått besök av sin syster.. som var svårare att ignorera. Audrey hade varit envis och stått och knackat på hans dörr hur länge som helst. Oron hade byggts upp i henne mer för varje timme han inte var i skolan. När Edmund brutit sin högra handled så hade han trots det gått till skolan och varit envis med att skriva provet med sin vänstra hand istället. När han haft feber och ont i halsen så undvek han de andra eleverna för att inte smitta dem, men satt utanför med dörren öppen till klassrummet så att han kunde höra lärarnas genomgångar. Han går helt enkelt till skolan även när han mår förskräckligt dåligt, och Audrey hade snabbt insett att det måste vara något riktigt dåligt som hänt för att få Edmund att inte gå.

Tillslut hade han öppnat dörren till henne, hon hade haft med sig gröt och te. Hon hade även lagt ner gröt och te framför Ellis dörr, vilket fick Edmund att fundera över varför inte han är i skolan heller.. Tillslut hade han öppnat upp sig till henne, om Henry. Om vad som hänt, om hur han beter sig. Det var skönt att få stöd en stund.. att bli omfamnad. Med tanke på att hon själv varit med om samma sak så var hon väldigt förstående.. de försökte komma på vad man kan göra för att få stopp på det hela. Men Audrey hade inte riktigt någon lösning på det. Enda anledningen till att hon fått stopp på det Andrew gjort mot henne var för att han tog studenten, och flyttade bort från skolan. Det kommer inte gå här. Han berättade ingenting om sina syner eller hur rädd han är.. han vet inte hur hon skulle reagera då, och han är rädd för det. Men det kändes iallafall bra att få ut lite av det som bekymrar honom.. och att bli omfamnad, med snälla händer.

Det är hans fjärde dag hemma från skolan och Edmund ligger i sin soffa med slutna ögon. Han har en kopp te som står på bordet framför honom, som fortfarande ryker efter att hans syster lämnat det åt honom. Musik spelas på hans grammofon med låg volym. Med tanke på att det är mitt på dagen, och alla lektioner är igång, så hade han verkligen inte förväntat sig att någon skulle knacka på.. hans hjärta stannar till och han tar ett djupt andetag. Sen så hör han den bekanta rösten.. men det är en stor skillnad på den. Rösten brukar vanligtvis vara avslappnad, obrydd, självsäker. Men nu? Hans hjärta sjunker och han ser mot dörren som skiljer dem åt. Han hör det Ellis säger.. han låter förskräcklig, sårad, ledsen, som att han verkligen behöver någon att prata med. Han tar av sig filten och ställer sig upp från soffan. Han har inte pratat med Ellis på över en månad.. och fan vad han saknat hans röst. Han känner hur hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen på honom. Bara den här gången.. det låter som att han behöver hjälp. Han låter.. förtvivlad. Edmund öppnar dörren lite på glänt och ser på honom genom springan. Herregud, han har mörka ringar runt ögonen, han är blek.. Edmund har aldrig sett honom på det viset. Han öppnar dörren lite mer och ser sig omkring i korridoren, för att vara säker på att Henry inte är där och ser dem. Sen tar han försiktigt tag i Ellis hand och tar med honom in i sitt rum, innan han stänger dörren efter dem. Edmund ser på honom med sina stora, mörka ögon, och känner hur hans hjärta gör förskräckligt ont bara att se Ellis må på det här sättet.
”Vad har hänt? Hur mår du?” Undrar han försiktigt.

Han borde inte vara här. Edmund har gjort det väldigt tydligt att han inte vill ha något mer med honom att göra. Ändå står Ellis kvar utanför dörren. För han känner sig så vilsen, och han behöver sin vän. Inte bara på grund av det som hände med Wesley, utan för allt som följde därefter... Han har undvikit både tidningar och radion de senaste dagarna, men han kan ändå föreställa sig rubrikerna och de spekulationer som måste florera efter explosionen nere i stan. Ellis själv kan fortfarande inte förstå det som hände, eller varför saker tycks röra sig omkring honom så fort hans känslor blir för starka. Det borde inte vara möjligt, ändå händer det, gång på gång. Den enda förklaring han kan komma på är ritualen. Men det här var inte vad han menade när han, halvt på skämt, sa att han ville ha gudalika krafter.
Inifrån rummet hörs det svaga ljudet från en grammofonskiva. Det är samma melodi som brukade spelas när han och Edmund satt där inne tillsammans. Nu känns det som en evighet sedan. Ellis sluter ögonen och tar ett darrande andetag medan han lyssnar på de välbekanta tonerna. Då hör han plötsligt steg. Någon som närmar sig. Sedan ett klick, och dörren öppnas på glänt. Först ser han bara ett öga genom springan, en glimt av blont hår, men han vet genast att det är Edmund. Det känns som en livstid sedan deras blickar möttes, och Ellis känner hur magen knyter sig. Han vill säga något – vad som helst – men rösten sviker honom. Då händer något han inte är beredd på. Edmund öppnar dörren. Hans blick glider snabbt längs korridoren, som om han vill försäkra sig om att ingen ser dem, innan han försiktigt griper Ellis hand och drar in honom i rummet. Ett ögonblick står de bara där. Sedan frågar Edmund hur han mår, men Ellis svarar inte. Han stirrar bara på den unge mannen framför sig med stora, vidöppna ögon. För första gången på flera veckor ser han sin vän. Riktigt ser honom. Hur kindbenen står ut mer än förut, hur skuggorna under ögonen mörknat, hur trött hans hållning är. Och... blåmärkena. Dova, mörka märken mot den bleka huden. Det hugger till i Ellis bröst och det känns som om något inom honom går sönder på nytt.
”Ed…”, säger han tyst. ”Vad har hänt med dig?”

Egentligen kanske det inte varit en bra idé att dra med Ellis in i sitt rum.. han verkar chockad över att se Edmund framför sig, hur hans utseende förändrats. Hur hans tidigare lite puffiga kinder smalnat av rejält, hur kindbenen står ut, mörkret under hans ögon, blåmärkena över hans ansikte. Han vill inte visa sig på det här sättet för någon.. men allra minst för Ellis. Det spelar ingen roll att han inte pratat med honom på över en månad, att han försökt sig hålla borta från honom.. hans känslor är fortfarande lika starka som innan, och han hatar det. Han är också rädd för att Henry ska komma till hans rum och banka på dörren i undran om varför han låst den. Men när han ser hur dåligt Ellis verkar må så kan han inte ignorera honom längre.. han kan inte stänga dörren i hans ansikte. Varför gång Edmund ser på honom så brister hans hjärta mer, faktumet att Ellis aldrig kommer känna sak är oerhört jobbigt att tänka på. Och det blir bara jobbigare när han faktiskt ser på sin vän, när de pratar. Han stryker en hand genom sina mjuka, blonda lockar och viker undan lite med blicken när han hör Ellis fråga. Vad har hänt med honom? Edmund har ingen aning om hur han försatt sig i den här situationen, hur allt blivit så fruktansvärt fel på bara ett par månader. Han vet att han inte kan berätta sanningen, även om han verkligen skulle vilja göra det.. han får inte bli nära Ellis igen, om Henry inser det kommer det bara bli ännu värre.
”Åh.. blåmärkena? Jag halkade i snön i helgen, slog mig rätt rejält i ansiktet,” förklarar han med en lögn och tar ett djupt andetag. ”Har blivit sjuk också.. det är därför jag ser så hemsk ut,” säger han med ett blekt leende och går till soffan för att sätta sig ner igen. Musiken spelar fortfarande i grammofonen, en skiva som de två vännerna lyssnat på flertalet gånger tillsammans i Edmunds rum, innan allt blivit så fel.
”Jag är mer orolig över dig.. vad har hänt?” Undrar han försiktigt och ser på Ellis med sina stora, mörka ögon.