Tårar från himlen

Här kommer ett efterlängtat kapitel!
Sist blev Quirinus väldigt arg, då han hörde Nathan och Nicole nämna händelsen med Snape före jullovet. Det kändes som ett svek, då Nathan har lovat att de aldrig ska prata om det igen. Nathan får dåligt samvete, både för att han vet att han bröt sitt löfte, men också för att han tänker på kvinnan han krockade med på Sankt Mungos. Nicole lyckas dock reda ut allt och Quirinus lugnar sig.
Avis Fortunae ♥



Elzyii ♥




Trezzan och boknörd_ ♥




catradora,Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


____________________________________________________


Kapitel 75


Månaderna flöt fram och innan Quirinus visste ordet av, var det augusti. Han gruvade sig lite för att åka tillbaka till Hogwarts, med tanke på att Snape och Wincott inte skulle lämna honom i fred, det var han säker på.
Jag får försöka undvika dem så gott jag kan, tänkte han medan han satt vid köksbordet en förmiddag. Om inte annat, kan jag hålla mig i närheten av lärarna. Hans tankar avbröts av att steg hördes. Nathan kom in i köket och gjorde lite te. Han satte sig tungt ner vid bordet och såg lite ängslig ut.
”Jo, Quirinus”, sa han efter några sekunders tystnad, "du har ju gjort klart alla läxor. Så jag tänkte faktiskt att vi kunde besöka farmor en vecka. Jag vet att du kanske inte vill göra det, men vi behöver komma ifrån huset ett tag.”
Quirinus bet sig i läppen, för han hade ju lovat att inte bråka om han var tvungen att bo hos Nicole. Han tvekade innan han sa: ”Lovar du att det inte blir som när vi var hos moster Marie?” Han blev genast skuldmedveten, för han märkte att han lät anklagande.
”Jag vet hur ledsen du blev, så vi kommer inte att åka hem efter bara några dagar”, sa fadern lugnt. ”Farmor och jag kommer dessutom att hålla ett öga på Snape och Eileen.”
Det fick Quirinus att känna sig lugnare.
”När åker vi?” undrade han.
”Jag tänkte att vi åker efter middagen när jag har diskat”, svarade Nathan. ”Du kan ju gå och packa ner det du ska ha, så kommer jag efter att ha vikt tvätten.”
Quirinus gick lydigt upp till sitt sovrum och samlade ihop kläder och några böcker. Han letade även upp dagboken och flaskan med osynligt bläck, så han kunde skriva ner sina tankar om det behövdes.


På kvällen lade Nathan en formel på alla blommor så att de inte skulle vissna, innan de slutligen satte sig i bilen och åkte iväg. Quirinus såg ut genom fönstret och tänkte på hur roligt det var sist han besökte sin farmor. Han log när han tänkte på hur de hade bakat tillsammans och haft det trevligt.
”Vad skönt det blir att komma iväg”, sa hans pappa plötsligt med glättig röst. ”Vi kan plocka bär och bara njuta av naturen.”
”Det blir jättebra”, sa Quirinus i ett försök att låta glad. ”När vi är i skogen, hoppas jag att jag hittar några blommor att pressa.” ”Ja, och så får vi tid att umgås, innan du ska tillbaka till Hogwarts”, sa Nathan med ett leende, som dessvärre inte nådde ögonen.
Quirinus förstod med ens varför. Det var ett år sen Mia blev sjuk och hans pappa hade sett hur hon tagit sig för hjärtat när hon planterade blommor. Skuldkänslorna angrep Quirinus, för han hade inte varit hos sin mamma när hon fick problem med hjärtat första gången. Han svalde, för ännu en gång blev saknaden för stor. Nathan sneglade medlidsamt på honom och sa:
”Jag saknar henne också. Jag undrar än idag vad som hänt om jag inte hade slutat tidigare.” Han bet sig i läppen och sa inte ett ord. Quirinus, som kände hur det sved i strupen, tog upp en bok för att skingra tankarna.
Det är synd att jag inte kan styra drömmarna! tänkte han medan han försökte blinka bort tårarna. Då skulle jag få prata med mamma.

När de äntligen var framme vid Nicoles hus, började det regna, så Quirinus och Nathan fick skynda sig att ta ut kofferten med sina tillhörigheter innan de tog sig in med snabba steg.
”Det är så trist att det ska bli dåligt väder ibland”, muttrade Nicole när hon räckte dem varsin handduk. ”Men vi kan göra trevliga saker inomhus och det är alltid en tröst”, tillade hon.
”Ja, det finns alltid något vi kan hitta på”, sa Nathan leende. ”Huvudsaken är att vi får vara tillsammans.”
”Ja, det är roligt”, sa Quirinus muntert.
Farmodern log strålande.
”Jag ska göra lite te åt oss”, sa hon. ”Så ni kan byta till pyjamas under tiden.”
Quirinus följde med sin pappa till övervåningen där de hade gästrummen. Han tog sina kläder och böcker innan han gick till rummet där han brukade sova. När han hade bytt om till pyjamas, såg han ut genom fönstret och suckade djupt. De tunga regndropparna slog mot fönstret och det började mörkna. ”Jag som hoppades få sitta på verandan och läsa en liten stund innan det blir läggdags”, muttrade han besviket. ”Jag får hoppas att det blir sol i morgon. För som pappa sa, skulle det vara roligt att få vara ute i skogen.”
Han suckade och drog på sig morgonrocken innan han styrde stegen mot trappen för att få lite te. När han kom ner till köket, satt Nathan och Nicole redan där. Quirinus slog sig ner vid köksbordet och tog emot en kopp med den varma drycken.
”Ja, jag tänkte att om vädret tillåter, så kan vi vara ute i skogen och leta efter blåbär och hallon”, sa Nicole entusiastiskt. ”Då kan vi baka en paj på dem. Och då kan vi sitta ute och äta.”
”Det är en jättebra idé!” sa Quirinus, som kände sig lite gladare. ”Och jag kan ta med mig en burk och sax, så jag kan samla på blommor!”
”Det blir jättekul, eller hur Nathan?” Nicole log hoppfullt.
Men Nathan satt helt tyst och stirrade ner i sin mugg med frånvarande min.
”Pappa?” sa Quirinus försiktigt. ”Mår du bra?”
Hans pappa sa fortfarande inget utan suckade djupt.
”Nathan”, sa Nicole bekymrat. ”Hör du vad vi säger?”
Nathan tittade upp och mumlade:
”Förlåt. Jag… jag hörde inte vad ni pratade om.”
Quirinus bet sig i läppen, för han var riktigt orolig för sin pappa. ”Är allt som det ska?” frågade han ängsligt.
”Oroa dig inte för mig.” Nathan log ett blekt leende. ”Jag är nog bara trött, så jag går och lägger mig.” Han gav Quirinus en snabb kram innan han lämnade köket. När han var utom synhåll, kunde Quirinus inte hjälpa det, utan viskade:
”Nu är han så där jobbig igen!” Tårar av besvikelse och vrede rann nerför kinderna.
Nicole såg förvånad ut.
”Vad menar du?” undrade hon och lade en hand på Quirinus axel. ”Har det hänt förut?” ”Han har varit konstig ända sedan sommarlovet började!” fräste Quirinus. Utan att tveka talade han om vad som hänt och hur tankspridd fadern varit under sommaren. Han talade även om hur jobbigt det var när de åkte hem från moster Marie.
”Jag försöker intala mig själv att han saknar mamma”, avslutade han med darrig röst, ”men han borde ju förstå att jag behöver honom!” Han slog händerna för ansiktet och snyftade. Farmodern kramade honom hårt.
”Jag förstår att du blir ledsen”, sa hon tröstande. ”Men sen måste du tänka på att det är drygt ett år sedan Mia fick hjärtflimmer. I och med att Nathan såg när hon tog sig för hjärtat, tror jag inte att han kan glömma det så lätt. Du… du måste förstå att det var en skrämmande upplevelse för honom den där gången.”
Quirinus kände sig skamsen och ännu mer tårar rann nerför kinderna.
”Åh, vad jag känner mig dum!” kved han. ”Jag tänkte ju på det när vi åkte hemifrån!”
Nicole suckade medkännande.
”Det är en jobbig tid för oss alla”, sa hon vänligt. ”Då blir det svårt att tänka klart.”
Quirinus snöt sig och drack det sista av sitt te.
”Jag får försöka vara förstående, även om det är svårt.”
”Det låter som en bra idé”, sa Nicole. ”Skulle du vilja att jag sitter hos dig en stund?”
”Ja, tack”, svarade Quirinus. ”Det skulle kännas bra.”
”Jag ska bara diska undan allt, så du kan borsta tänderna och krypa i säng”, sa farmodern. ”Jag kommer om en stund.” Quirinus skyndade iväg och gjorde sig i ordning. På väg till sitt gästrum kunde han inte låta bli att gå förbi rummet där Nathan höll till. Hans pappa satt på sängen med huvudet lutat i händerna och en djup suck hördes.
Jag måste skärpa mig, tänkte Quirinus. Pappa mår ju också dåligt efter allt som hänt mamma. Dessutom vill mamma att vi ska gå vidare. Han tassade in i sovrummet och kröp ner under täcket. Nicole kom efter några minuter och slog sig ner på sängkanten. Quirinus kramade hennes hand och det dröjde inte länge innan han slutligen somnade.
______________________________________________________________

Som ni ser, mina vänner, så reste Nathan och Quirinus till Nicole, för att komma ifrån huset ett tag. Och Nathan lovar att det inte ska bli som i kapitel 72.

Under den stunden de dricker te, så lyssnar Nathan inte så noga. Det gör Quirinus både arg och ledsen, men sedan får han skuldkänslor, för han vet ju att Nathan såg när Mia tog sig för hjärtat. Som tur är finns farmodern som tröst och stöd.

En stor kram till Avis Fortunae, som kommit med bra tips!

Tack för ännu ett underbart kapitel!

Som vanligt fastnar jag i alla mys-detaljer, med kvällste och pyjamas och tandborstning, för att inte tala om bärplockning och hemmagjord paj... Miljön runt Nicole är trygg och varm ♥ Precis som i förra kapitlet visar hon stöd på alla sätt.

Nathan är tankspridd och jag förstår att Quirinus blir orolig. Kanske Nathan hade kunnat lösa det genom att säga att ja, han tänker och grubblar mycket just nu, men att han inte kan dela de tankarna. Inte än... eller i alla fall inte nu.

Men jag vet inte om det hade minskat Quirinus oro. Tur att han kan prata med Nicole! Hon är som en extra förälder. Fint med en sådan farmor.

Vi får se vad som händer med Nathan och hans tankspriddhet. Vi vet ju att han grubblar på boterskan.

Ser fram emot nästa kapitel!

Avis läste högt för mig! Och jag håller med om allt i hennes kommentar.

Klockrent kapitel!!!

Vi älskar Nicole!!!

Måste meddela att det blir en paus på obestämd tid. Jag vill så gärna ha en del kapitel i lager, men oturligt nog fastnade jag på ett avsnitt. Tack vare att Avis Fortunae kom med råd om det, kan jag skriva på det när andan faller på.

Hoppas på förståelse. ♥ Tack på förhand!

Vi väntar tålmodigt! Kul att jag kunde hjälpa till ♥

tråden låst på begäran av trådstartaren ♥

Kära vänner! Efter ett långt uppehåll så har jag äntligen bestämt mig för att damma av berättelsen och uppdatera den. Varför det har tagit så lång tid, kan vi ta via uggla. (Tillan Sato , Avis Fortunae, Kattbjörn, L'Amour et Psyché , Trezzan, Atira och Cruz767 vet.)

I alla fall vill jag nu posta ett nytt, rykande färskt avsnitt. Och att min semester börjar, gör inte saken sämre!

I förra avsnittet, så anlände Quirinus och Nathan till Nicole och det började regna. De får ta på sig pyjamas innan de får varsin kopp te. Dock är Nathan frånvarande och verkar inte höra vad Nicole och Quirinus säger. Han går iväg utan att förklara. Det gör Quirinus upprörd och säger att det inte är första gången hans pappa beter sig konstigt. Nicole tröstar och påminner om att det är ungefär ett år sedan Mia fick hjärtflimmer första gången, och Nathan såg det. Quirinus får dåligt samvete, men farmodern lugnar honom. Sedan sitter hon med Quirinus tills han somnar.

Avis Fortunae ♥ (Båda inläggen)



Elzyii ♥



boknörd_ ♥



catradora, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 Trezzan och Fanny Lawiise ♥



Emmi ♥



________________________________________

Kapitel 76

Nathan kände sig yr där han satt i gästrummet. Han hade skuldkänslor för att han inte lyssnade så noga på sin mor och son. Det sved i strupen, för han hade sett Quirinus besvikna min innan han lämnade köket.
”Trots att jag lovade mig själv att inte tänka på den där mystiska kvinnan, så kan jag inte låta bli!” viskade han för sig själv. ”Det dumma är att jag inte har pratat med mamma än.” Han drog en skälvande suck och gick ner till köket för att ta ett glas vatten. Medan han stod vid diskbänken, kunde han inte låta bli att tänka på drömmarna han haft om sin hustru och far. De hade båda sagt till honom att han skulle låta kärleken komma in i hans liv när tillfället gavs. ”Jag önskar att jag kunde känna mig redo”, mumlade Nathan för sig själv. ”Då skulle mamma kunna hjälpa mig.” Han tog en klunk vatten och såg ut genom fönstret. Medan han betraktade regndropparna som föll, kom han ihåg att han sett kvinnan förra veckan när han skulle ta en kopp te i Sankt Mungos kafeteria.


Nathan suckade av lättnad när han gick till femte våningen. I tre timmar hade han hjälpt en massa häxor och trollkarlar med olika förgiftningar, men nu äntligen kunde han ta en paus. När han väl kom till kafeterian, fick han syn på den mystiska kvinnan som han hade krockat med efter nyår och ännu en gång kände han sig konstig. Hon satt vid ett bord och läste igenom några skrivskivor. Det smörgula håret glänste och var uppsatt i en elegant knut. Nathan köpte sitt te och skulle just gå fram till henne, när han oturligt nog snubblade över ett stolsben och tappade balansen. Som om det inte räckte flög koppen ur hans hand och krossades när den föll till golvet, så att den varma drycken stänkte åt alla håll. Boterskan tittade upp och såg nästan arg ut.
”Det här är otroligt!” utbrast hon.
”Jag… jag är ledsen”, sa Nathan, medan kallsvetten bröt fram i pannan. ”Fick du… fick du något på dig?” tillade han försiktigt. ”Nej”, fräste häxan och samlade ihop sina skrivskivor. ”Men jag hade hoppats få lite lugn och ro innan jag ska jobba igen! Är du alltid så här klumpig?!” Hon tittade ilsket på honom.
”Nej”, mumlade Nathan. ”Jag… jag var på väg att sätta mig när jag snavade över något.” Hjärtat slog hårt och det pirrade i kroppen.
Boterskan fnös och reste sig upp.
”Det är klart, du föll ju pladask på golvet i den där matbutiken.” Hon log snett.
”Jag blev knuffad av någon som rusade förbi mig”, förklarade Nathan samtidigt som han blev torr i munnen.
Kvinnan fnös innan hon lämnade rummet med näsan i vädret.
Nathan såg efter henne och blev ännu mer pirrig i magen. Han viftade på trollstaven för att få bort allt te och laga koppen, innan han reste sig upp. Utan att tveka skyndade han sig ut för att leta efter boterskan, men hon var redan utom synhåll. Det fick Nathan att bli irriterad, för han visste inte vilken avdelning hon jobbade på.


Nathan skakade på huvudet och fyllde på lite mer vatten i glaset innan han tog med sig det upp till gästrummet. Han kröp ner under täcket och försökte läsa en stund, men han hann bara läsa ett par rader innan han slog ihop boken. Istället såg han ut genom fönstret där regndroppar syntes.
”Om ändå Mia var i livet”, viskade han. Innan han visste ordet av, sved det bakom ögonlocken, eftersom saknaden efter hustrun gjorde så att det värkte i hjärtat och han började snyfta. För att inte väcka sin son i rummet bredvid, försökte han gråta så tyst han kunde. Det dröjde inte förrän dörren öppnades och Nicole stack in huvudet. Med en medlidsam blick kom hon fram och slog sig ner på sängkanten.
”Hur är det fatt?” frågade hon med viskande röst.
”Allt snurrar”, mumlade Nathan. ”Jag… jag är förvirrad. Det är som om jag är vilsen utan Mia!” Han svalde hårt och nya tårar rann nerför kinderna.
Modern såg medlidsamt på honom.
”Jag kan förstå det.” Hon såg lite besvärad ut när hon tillade: ”Quirinus berättade för mig att du har betett dig lite konstigt den här sommaren. Han uppfattar dig som… tankspridd.”
Nathan tvekade, för han kände sig inte redo att berätta om den mystiska kvinnan från Sankt Mungos.
”Jag… kan inte säga något”, mumlade han och tittade ner på sina knän.
Nicole kramade hans hand. ”Du vet att du kan tala om allt för mig”, sa hon vänligt. ”Så vad det än är som bekymrar dig, lovar jag att stötta dig så gott jag kan.”
”Tack”, viskade Nathan tacksamt och gav Nicole en kram. Hon log innan hon reste sig och lämnade rummet.
När Nathan blivit ensam, kände han hur tröttheten tog över, så han lade sig ner. Jag hoppas jag kan samla mod att berätta om boterskan, tänkte han. Då skulle allt kännas bättre. Efter några minuter sov han djupt.
__________________________________________________


Ja, Nathan mår väldigt dåligt över att han inte lyssnar så noga på Quirinus och Nicole. Som om det inte räcker, så får han en återblick där han lyckades irritera den sura boterskan ännu en gång. Hon är mystisk och väcker känslor hos Nathan, vilket han har dåligt samvete över. Han saknar dessutom Mia väldigt mycket, vilket är förståeligt och det gör inte direkt saken bättre. Nicole stöttar honom så gott hon kan, vilket är ett plus.
Ett stort tack till Avis Fortunae som läst igenom texten och kommit med tips.
Nå, hoppas ni har en fin sommar. Glöm inte dricka mycket vatten i värmen. En kommentar skulle göra mig överlycklig! ♥



Vi får se när nästa avsnitt kommer. Glöm inte att tid, ork och lust måste finnas.

Äntligen är storyn aktiv igen! Hoppas nästa avsnitt kommer snart ♥

Nathan befinner sig mitt i sorgen efter Mia samtidigt som han börjarfå känslor för den mystiska boterskan. Hon är kanske inte helt trevlig, eller åtminstone lite kaxig, men kanske just därför pirrar det lite extra i magen på Nathan!

Hon satt vid ett bord och läste igenom några skrivskivor. Det smörgula håret glänste och var uppsatt i en elegant knut.

Det är en fin beskrivning av kvinnan, liksom gestaltningen där hon fnyser och går iväg med näsan i vädret.

Bra att Nicole finns där för honom om han så småningom skulle våga öppna sitt hjärta och berätta om känslorna.

Quirinus uppfattar Nathan som disträ, och så kan det nog vara ur ett barns perspektiv.

Ser fram emot nästa avsnitt!

Det måste vara väldigt jobbigt när ens partner går bort.

Det var ett roligt inslag med boterskan, scenen i kaféet.

Texten är så spännande och vi är så glada att du är tillbaka efter allt som hänt. Vi längtar efter fortsättningen! Det blir spännande att se hur Nathan kommer att tackla sina känslor.

Elzyii och Avis Fortunae (som läste den som godnattsaga för mig)!

Tjolahopp! Här kommer ett nytt kapitel!
Förra gången var Nathan skuldmedveten för att han inte lyssnat ordentligt på Quirinus och Nicole. Det beror på att han tänker på boterskan, som han i en återblick råkade störa när han snubblade. Som tur är finns hans mor till hands vilken är en tröst.

Avis Fortunae ♥


Elzyii♥


Emmi och Cruz767 ♥


catradora, boknörd_, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 Trezzan och Fanny Lawiise ♥

__________________________________________________

Kapitel 77


Några dagar efter ankomsten till Nicole, vaknade Quirinus av att fåglarna kvittrade och när han öppnade ögonen, såg han att solstrålarna började tränga sig fram genom regnmolnen. Det fick honom att bli gladare, för nu kunde han gå till skogen och samla lite blommor.
Eftersom det var tyst i huset, tänkte han gå efter frukost, för annars skulle Nathan bli orolig om Quirinus saknades och de inte visste var han var. Quirinus kastade av sig täcket och tassade ut till badrummet för att borsta tänderna. Efter några minuter smög han tillbaka till sitt rum och klädde på sig, innan han tog en bok och gick nerför trapporna för att läsa en stund på verandan. När han öppnade dörren, kände han en frisk doft av regnet och gräset gnistrade i solskenet.
Medan han läste, njöt han av tystnaden omkring sig. Efter en halvtimme slog han igen boken och betraktade himlen, där några små moln syntes. Steg hördes bakom honom och när han vände sig om, stod farmodern där.
”Så du är redan vaken?” sa hon vänligt.
”Ja, jag kunde inte somna om”, svarade Quirinus. ”Solen tittar ju fram och då tänkte jag gå ut till skogen.” Han tvekade innan han tillade: ”Bara pappa låter mig göra det.”
”Det tror jag nog”, sa Nicole och drog fram sin trollstav. ”Vi kan ju börja göra frukost och äta här på verandan, så får vi det lite trevligt. Du kan gå in och ta fram koppar, så kommer jag när jag har ställt i ordning bordet och stolarna.”
Quirinus lydde och gick in i köket med raska steg. När han letade efter en bricka att ställa kopparna på, hörde han steg och hans pappa syntes i dörröppningen.
”Så snällt att du hjälper farmor”, sa Nathan med ett blekt leende.
”Ja, jag vaknade tidigt, så jag gick ner hit för att läsa”, sa Quirinus och drog fram tre muggar. ”Farmor tycker att vi ska sitta på verandan och äta frukost.”
”Det låter trevligt”, sa Nathan och svängde på sin trollstav för att låta smör, bröd och en kanna mjölk landa på bordet. När Nicole kom in i matsalen, hjälptes hon och Nathan åt att göra te, innan de tog ut alltihop på terrassen, där fågelsång hördes. ”Jo, pappa”, sa Quirinus efter några minuter, ”skulle vi kunna gå ut i skogen en stund, så jag kan samla blommor?”
Fadern såg tveksam ut när han tog en klunk av sitt te.
”Jag… jag tänkte att vi kunde vara här på gården, alla tre”, sa han. ”Det finns ju äpplen som ska plockas.”
Quirinus bet sig i läppen. ”Men jag skulle vilja plocka lite blommor att pressa”, sa han försiktigt. ”Jag kan ju gå själv, och då lovar jag att hålla mig till stigar jag känner till.”
Nathan tittade osäkert på honom, och det såg ut som han hade tänkt säga nej. Quirinus kände att stämningen blev spänd, så han tittade ner i sin tekopp, för att inte visa sin besvikelse. Nathan harklade sig och sa:
”Jag går och bäddar sängen, medan jag tänker på saken.” Därefter reste han sig och gick in.


Quirinus kunde inte hjälpa det, utan muttrade:
”Han kommer att säga nej! Han behandlar mig som ett barn!” ”Jag tror han är rädd att det ska hända något”, sa farmodern lugnande.
”Du får inte bli sur på en gång.” Hon samlade ihop tallrikar och koppar. ”Jag går och pratar med honom. Du kan ju sitta här och läsa lite. Vi kommer snart.”
När hon gick in, suckade Quirinus djupt. Han tog upp boken och försökte läsa, men irriterad som han var, gav han upp. Det kändes som en evighet innan Nathan kom fram till honom. Han harklade sig innan han sa:
”Jag och farmor har pratat lite, och du får gå till skogen och samla blommor. Men du måste lova mig två saker.” Han såg genast sträng ut. ”Du får inte gå för nära floden, eller någon sjö. Och du måste vara tillbaka klockan tolv, för då äter vi lunch.” ”Jag lovar!” sa Quirinus, som genast kände sig gladare. ”Du kan lita på mig!”
”Det låter bra.” Nathan smålog. ”Du får låna min klocka, så du kan hålla koll på tiden.” Han lirkade av sig armbandsuret han brukade ha på sig.
Quirinus tog emot det och gav fadern en kram, innan han rusade iväg till sitt sovrum för att packa ner sakerna han behövde. Efter att ha fått några smörgåsar, en skiva sockerkaka, ett par äpplen och en flaska mjölk av Nicole, skyndade Quirinus sig iväg mot skogen, innan hans pappa hann ändra sig.


Löven låg stilla på den fuktiga marken, men det syntes inga blommor. Quirinus suckade och tittade på armbandsuret han hade fått låna. I en och en halv timme hade han varit ute och besvikelsen kröp inom honom.
”Jag skulle kanske ha gått åt ett annat håll”, mumlade han för sig själv och slog sig ner på en stubbe för att vila lite. ”Det finns inte så mycket som en frisk ormbunke.” Han öppnade väskan och tog fram en smörgås. Medan han åt av matsäcken, lyssnade han till ljud från vinden, som blandades med några kråkors kraxande och fåglars mjuka kvittrande. Det lugnade honom lite. Jag kan ju alltid njuta av naturen, tänkte han och tog en klunk mjölk. Klockan är ju ändå bara kvart i tio, så jag behöver inte gå tillbaka riktigt än. Han åt det sista av ett äpple innan han slängde det bland några buskar. Han stack ner handen i väskan för att ta fram sin bok, men blev genast förvånad. Jane Eyre, som han hade börjat på kvällen före, låg inte där. Quirinus stönade när han insåg att han hade glömt boken på bordet på verandan i all iver över att få gå till skogen.
”Jag skulle ha dubbelkollat om jag hade allt med mig”, muttrade han irriterat. Han kände sig besviken på sig själv. Just som han tänkte gå hem, kom han plötsligt ihåg att Nicole hade berättat att hon ibland gick till ett bibliotek som låg något kvarter från Spinnargränden. ”Jag minns att Lily talade om för mig en gång att hon bor i närheten av Spinnargränden! Tänk om hon är på biblioteket hon också?!” Quirinus blev genast gladare och slängde väskan över axeln innan han med snabba steg skyndade iväg.


Efter att ha passerat en bro över floden, några gläntor, hus och en lekplats, fick Quirinus syn på två stora byggnader som låg ett stenkast ifrån varandra. Den ena var ett badhus med utomhuspool och det andra var biblioteket. Han kände hur hjärtat bultade av lycka, så han ökade farten, samtidigt som han hoppades att han skulle få möta Lily. Men när han passerade simhallen, hörde han obehagligt bekant röst som sa: ”Vet du ifall din mamma har sett Quirrells pappa på Sankt Mungos någon mer gång?”
Quirinus stelnade till, och utan att ens tänka, styrde han stegen mot en jättelik grind som fanns vid staketet runt den stora utomhusbassängen och gömde sig bakom en buske. När han kikade bland löven, kunde han se en hög stol bredvid bassängen och precis som han befarade, stod Snape, iklädd ett par svarta badbyxor, vid en trampolin och sträckte på sig.
Wincott, som hade på sig ett par gröna badbyxor, satt på bassängkanten och plaskade med fötterna när han svarade: ”Inte vad jag vet. Fast hon sa en gång att de inte brukar prata med varandra när de vistas i samma rum.”
”Nej, för han är ju lika feg som Quirrell!” Snape log ett hånfullt leende, innan han klev upp på trampolinen och efter några sekunder dök han ner i det klarblå vattnet, vars klorlukt stack i näsan på Quirinus. Den två år äldre pojken kom upp till ytan och började simma med snabba rörelser. Wincott gled också ner i vattnet och gjorde Snape sällskap. Quirinus betraktade dem, medan han hoppades att de inte skulle se honom. Allt som hördes var ett plaskande ljud från bassängen.
”Jag är inte förvånad över att Quirinus är rädd för vatten, precis som Nathan”, sa Snape medan han flöt på rygg. ”Jag kommer än idag ihåg när vi ville visa honom växterna i skogen eller sjön! Han blev vit som ett lakan!”
”Ja, och när han och de andra förstaårseleverna kom in i stora salen!” sa Wincott och ett elakt skratt hördes. ”Quirrell var den enda som var blöt ner från midjan! Och han darrade!”
”Precis”, sa Snape och flinade självbelåtet. ”Jag hörde förresten de där tvillingarna från Hufflepuff nämna att de har sett hur Quirrell undviker sjön! Han vågar nog inte ens duscha eller ta ett bad. Konstigt att blommorna inte vissnar när han går förbi! Eller att hans rumskompisar inte svimmar av lukten!”
Quirinus fick en klump i magen när han kom ihåg de elaka pojkarna från Hufflepuff. De hade ju sagt likadant om honom den gången han letade efter blommor på skolgården.
”Det skulle inte förvåna mig att Quirrell läser böcker om hur man ska kunna simma bra!” skrattade Wincott medan han trampade vatten. ”Nathan var ju likadan, har ju mamma sagt!” ”Ja, det har min mamma också berättat. Vet du, Russell? Tänk om Quirrell skulle gå och läsa, samtidigt han är nära en bassäng eller sjön vid Hogwarts? Och har näsan så djupt inne i boken att han inte ser sig för, utan ramlar i vattnet? Då skulle han begära att folk räddade boken!” Snape hånlog ännu mer innan han plötsligt försvann under ytan.
I nästa sekund kom han upp igen men istället för att ta sig framåt, sprattlade han vilt omkring sig, så vattnet stänkte åt alla håll. Det gjorde Quirinus förbryllad. Han såg ju hur den äldre pojken verkade bra på att dyka.
”Hjälp!” ropade Snape med falsk röst och ett elakt flin på de tunna läpparna. ”Jag är rädd för vatten och sjunker som en sten! Men ta upp boken, så den inte blir förstörd!” Han försvann igen och viftade med ena handen. ”Jag pressar även fåniga blommor och är höjdrädd, så det är inte konstigt att jag är dålig på att simma!” tillade han när han hade huvudet ovanför ytan igen.
Det fick Wincott att skratta så det ekade över hela området. ”Det där var bra, Severus!” sa han mellan skrattsalvorna. ”Så där skulle Quirrell definitivt reagera om han hamnade i vattnet!” Quirinus kände däremot hur det sved bakom ögonlocken, för han förstod att Snape gjorde narr av honom. I nästa sekund hördes en gäll signal och en kvinna med brunt hår och röd baddräkt kom springande mot bassängen med en livboj. Men när hon såg hur de två pojkarna skrattade, tvärstannade hon och verkade genast arg.
”Vad håller ni på med?!” utbrast hon ilsket.
”Vi skojade bara”, sa Snape och strök håret ur ögonen.
Kvinnan såg vresig ut och sa:
”Det är dumt att du låtsas drunkna! Tänk om det händer på riktigt?! Då kanske jag och de andra badvakterna tror att du och din vän bluffar.” Hon gick mot den höga stolen. ”Gör inte om det, för då bannlyser jag er från simhallen!”
”Vi lovar.” Snape log inställsamt, innan han vände sig till Wincott och sa: ”Vi går till bubbelpoolen en stund.”
Därefter tog de sig ur bassängen och gick iväg. När de var utom synhåll, lät Quirinus tårarna rinna.
Varför ska jag vara som en öppen bok? Det går inte hålla något hemligt för de där två elakingarna, tänkte han medan han försökte gråta tyst. Tänk om mina rumskamrater får reda på att jag är rädd för vatten?! Då skulle de kanske reta mig! Det räcker med att de tycker jag är konstig som inte gillar quidditch!
Han reste sig sedan upp och skyndade sig iväg åt det håll han kom ifrån. Medan han sprang mot farmoderns hus, ekade Snapes och Wincotts spydiga ord i huvudet på honom.

________________________________________________________________

Som ni såg, blev det inte riktigt som Quirinus hade tänkt sig då han inte hittar några fina blommor och dessutom har han glömt boken han höll på med på morgonen. (Jag skulle bli tokig om jag glömde min egen bok hemma! AHHH! Katastrof! )
Han tänker dock att han kan gå till biblioteket som finns en bit ifrån och hoppas träffa Lily, eftersom hon bor i närheten av Spinnargränden!

Men ack, vilken otur! Det finns ett badhus ett stenkast från biblioteket, och tyvärr är Snape och Wincott där i utomhusbassängen. Quirinus smiter fram och hör hur de två äldre pojkarna pratar illa om honom, som vanligt, och verkar veta att Quirinus är rädd för vatten. Snape låtsas till och med drunkna, bara för att göra narr av Quirinus. Tur att en badvakt kommer och skäller ut honom. Quirinus har dock sett och hört alltihop, så han rusar tillbaka till sin farmor, alldeles upprörd.

Som ni märker, nämns pojkarna från Hufflepuff, och det visar sig att de är tvillingar.
Ett stort tack till Avis Fortunae som kommit med bra tips. Hon fick mig ta med att Snape låtsas att han drunknar, i och med att det passar hans karaktär i storyn! Jag var nämligen först osäker på att ta med just den biten, men som ni ser, fick det bli så. ♥