PRS Emma07 och wolfy

Thomas såg tyst på honom, han kunde inte riktigt fatta att hans far skulle vara borta när som helst. Han hade alltid varit där som en självklarhet, och det hade alltid känts som om han alltid skulle finnas där också. Lite som en trygghet. Och dessutom som en garanti att Thomas ännu inte skulle behöva bli kung. Det var med blandade känslor han stod inför den uppgiften. Dels med förväntan då han då kunde ändra på allt det han inte höll med sin far om, men också visste han inte ifall han skulle klara det. Han visste inte ifall han var stark nog att vara kung, se bara på hur naiv han alltid var. Han lyssnade tyst på sin far, tog in allt det han sade. Det mesta hade han ju egentligen hört förut, och på vissa punkter höll han till viss del inte med sin far men så var det alltid med de två. De hade helt enkelt lite olika värderingar och Thomas ville bygga upp samhället lite annorlunda mot vad hans far hade gjort.
"Jag vet inte ifall jag är redo än far", sade han ärligt.

“Det spelar ingen roll. Du måste vara redo. Ditt folk behöver en kung. En stark och rättvis kung.” Kungens ansikte vreds en aning av den huggande smärtan i bröstkorgen, hans andetag var också märkbart tyngre och rossligare. ”Du är inte ett barn längre, Thomas, uppför dig inte heller då som ett.” Han såg strängt på sin son. Några stränga ord till skulle han nog lyckas klämma ur sig innan det var för sent. ”Jag älskar dig, min son. Gör mig, din mor och folket stolta genom att alltid göra ditt bästa ifrån dig.”

Thomas lyssnade tyst, man såg på honom hur han hatade detta. Han hatade att se sin far ha ont, och veta att han skulle vara borta vilken sekund som helst. Och han hatade att han skulle bli tvungen att ta över tronen utan att känna sig redo. Han lyssnade tyst och visste knappt ens vad han skulle svara på detta, självklart ville han göra dem stolta. Det var något han alltid strävat hårt efter, men aldrig riktigt känt han lyckats med vilket kanske var en bidragande orsak till att han inte kände sig redo. Och bara det att höra sin far säga att han älskade honom betydde faktiskt otroligt mycket - han kunde inte komma ihåg när eller ens om han hade sagt det förut. Han såg på sin far, lite desperat då han knappt ville inse det faktum att han skulle förlora honom när som helst.
"Snälla lämna oss inte", sade han bara tyst som svar.

Den äldre mannen la armarna om Thomas i en kram, håll honom mot sig innan livet tillslut lämnade hans kropp. En läkare kom fram till sängen för att med två fingrar känna efter pulsen, skakade därefter lite på huvudet innan han vände sig mot drottningen.
”Jag beklagar.” Därefter vände han blicken till Thomas och böjde lite på huvudet. Alysia ville inget hellre än gå fram för att ge hennes älskade en stor kram, men drottningen vände sig nästan omedelbart om mot henne och bad henne gå därifrån. Hon övervägde att säga emot, kräva att få stanna kvar men neg istället lätt innan hon vände sig om för att lämna rummet.

Thomas kramade genast sin far, försiktigt för att inte orsaka honom mer smärta. Han drog ett djupt andetag i ett försök att lugna sig när han kände hur hans far blev still. Han reste sig försiktigt ordentligt, märkte hur hans mor körde ut Alysia. Istället för att protestera vände han helt enkelt och gick också han ut, han klarade inte längre av att vara inne i samma rum som sin fars döda kropp. Plus att han ville ha Alysias stöd.

Delaney sträckte ut sin hand för att placera den på sin sons axel.
”Vi äter middag tillsammans ikväll.” Det var inte en fråga eller ett förslag, utan ett beslut som hon fattat och som Thomas inte hade något att säga till om. De hade en hel del att prata om trots allt. Hon drog sedan åt sig handen igen innan hon riktade blicken mot sängen, där hennes döda make låg. Hon kände sig ganska lugn överlag. Kanske var det på grund av chock men hon och hennes make hade aldrig stått varandra nära.

Thomas stannade till lite och såg på sin mor, nickade bara lite kort. Just nu var han inte särskilt pratsam, och särskilt inte med henne just nu. Han såg inte fram emot middagen då han misstänkte att en huvuddel skulle bestå av att hon frågade ut honom om Alysia. Så fort hon hade släppt honom gick han ut ur rummet, ville bara ut därfrån just då. Han suckade lite direkt då han kom utanför dörren. såg sig snabbt om efter Alysia. Hon var hans stora stöd och den enda han egentligen kunde tänka sig att prata med just nu, kanske förutom Caspian. Men Alysia kom ändå före.

Alysia hade inte gått långt från kungens kammare, utan hade stannat upp en bit ifrån. Hon stod vid ett stort fönster och tittade ut, vände på huvudet då hon hörde fotsteg och gav ifrån sig en tyst suck då det visade sig vara Thomas. Direkt sträckte hon ut sina armar mot honom samtidigt som hon började gå mot honom. Hon visste precis hur det kändes att förlora en förälder för hon hade förlorat båda.

Thomas fann snart Alysia, gick genast fram emot hennes öppna armar och kramade om henne ordentligt. Det märktes tydligt på honom att han var nere för detta, dels självfallet på grund av faderns död. Men också mycket av oro för hur framtiden skulle bli nu, hur det skulle gå när han nu skulle bli tvungen att tillträda som kung.

”Allt kommer ordna sig,” lovade hon honom efter att ha kramat om honom under tystnad en lång stund. ”Det kanske är svårt att tro på nu, men allt kommer att bli bra igen.” Alla reagerade olika på förlust. För en del var det enklare att fortsätta med livet än för andra. Och det var ju helt okej. Thomas hade många som var där för honom, han skulle aldrig vara ensam.