Minnen från förr (PRS)

Tasha muttrade något ohörbart till svar medans hon drog på sig pyjamasbyxorna. Hon visste inte om han sa detta om mat i välmenande eller att han trodde att han skulle kunna bestämma över henne. Hon hoppades och ville tro att det var det föregående och inte det sista.
"Ditt hår ser i alla fall inte värre ut än mitt." konstaterade hon då det såg värre ut. Som en rufsig pojkfrisyr med kala fläckar efter att flätan gått av.
Hon öppnade dörren, drog ett djupt andetag och gick genom den mörka korridoren till trappan. Hon skulle klara det fram till köket hade hon bestämt sig för, hoppades hon på. Det var mörkt och det var det även på nedre plan, men nu var hon beredd på det och det var lättare att härda ut.

Zachary följde efter henne ut genom dörren och genom den mörka korridoren.
"Jag skulle definitivt ha hållit med dig, men eftersom det är mitt fel att det ser ut som det gör så gör jag inte det", sade han och fokuserade på att inte råka trampa på hennes hälar.
Mörkret i huset var verkligen genomträngande. I de flesta hus brukade det finnas lampor tända lite här och var. Men eftersom den möjligheten inte fanns i rucklet de befann sig i så lämnades i stort sett hela huset mörkt. Som om det inte var nog med att det redan såg ut som ett gammalt spökhus, tänkte han och började gå ner för den knakande trappan.
När de nått fram till köket tände han lampan som hänge i taket med en knyckt på sin stav. Egentligen så hade de kunnat tända lamporna som fanns med hjälp av magi. Problemet låg i att han var rädd att glödlamporna skulle explodera eller liknande. I alla fall om de överanvändes.
"Jag har faktiskt ingen aning om vart husalfen får all mat ifrån", sade han fundersamt och började på måfå leta igenom skåpen. "För att vara helt ärlig har jag aldrig varit speciellt uppmärksam på henne."

Tasha kunde inte svara honom då de gick till köket. Hon kunde helt enkelt inte, hon var koncentrerad på att gå och inte få panik. Hon fick inte se sig om i huset, skulle hon det skulle hon definitivt råka i panik.
Då de väl kom in i köket, kunde hon bara sitta en lång stund på en av köksstolarna för att lugna ner sig. Det värsta med huset var mörkret vilket gjorde att hon knappt kunde röra sig i huset.
"Vad har du emot alfer egentligen?" frågar hon slutligen och börjar kolla igenom skåpen hon med. Hon hade faktiskt ingen aning om var maten kom från, om alfer hade något eget sätt eller något. Man kunde inte trolla fram mat ur tomma luften det visste hon, men det kanske var annorlunda för alfer och deras magi?

"De hatar mig så jag hatar dem. Det är ganska simpelt du vet", sade Zachary och ryckte på axlarna medan han öppnade en av skåpluckorna.
Precis som med alla andra skåp, var även detta tomt. Endast en hel drös med damm låg på de tomma hyllorna och blickade tillbaka mot honom med hånfulla uttryck.
"Mallgrodor", muttrade han och smällde igen skåpluckan. "Vart håller den där husalfen hus för övrigt?", frågade han sedan och slog sig ner mittemot Tasha vid det lilla bordet. Han lade upp händerna på bordet och började rulla tummarna. Det var just fint det - att de själva inte kunde hitta i deras eget hus.
"Vad drömde du om?" frågade han efter en stunds tystnad, fortfarande med blicken fäst på sina händer.

Tasha skakade på huvudet och log snett.
"Så lätt är det inte. Alfer är som människor, olika och har olika personlighet. Bara för att du inte passar ihop med vissa betyder det inte alla och Sally är trevlig." svarade hon och tittade igenom de sista skåpen.
"Jag kan göra te om du vill ha så får vi vänta tills Sally vaknar. Onödigt att väcka henne." säger hon och börjar värma vatten på spisen för att sedan lägga i teblad hon funnit. Hon svarade honom inte på en lång stund, viste inte hur hon skulle säga det.
"Jag vet inte... eller." hon tvekade, visste inte vad hon skulle säga.
"Jag glömmer det ganska lätt, vet bara att det är hemskt, panikartat och att jag är fast någonstans. Det är någon som inte släpper mig, jag vet inte." hon rynkade på pannan, visste inte hur hon skulle fortsätta så hon gjorde ordning teet istället och hällde upp i två muggar. Hon gav den ena till honom innan hon satte sig på stolen mitt emot honom.

Zachary följde henne med blicken medan hon började värma vatten på vedspisen. Hon hade troligen rätt, men han hade inga planer på att erkänna det, som vanligt. Alla husalfer hittills hade hyst agg mot honom så han hade, som en naturlig reaktion, gjort detsamma.
Tystnaden som följde efter hans fråga blev långdragen. Den gav honom tillräckligt mycket tid att börja fundera över om hans nyfikenhet gjorde henne förargad. När hon slutligen ställde ner en mugg med te framför honom och började tala, andades han ut med en ohörbar suck.
"Brukar inte sådana drömmar förknippas med att man lever kvar i gamla, dåliga minnen?" frågade han och smuttade på det varma teet.
Även om det inte var mat så smakade det gott, varmt och betryggande. Te stod högt på hans personliga lista över saker han gillade.

Tasha nickade fundersamt medans hon blåste lätt på det varma teet.
"Jo, det var därför jag eldade upp vårt hus. Men allt försvann tydligen inte. Det materiella eldades upp, men ja, minnen är ju kvar." hon såg snett på honom.
"Jag är egentligen alldeles för trasslig och trasig att du ska behöva stå ut med mig. Det är inte bara en sak att reda ut. Fysiska saker så som att äta och annat är en del. Sedan det andra......" ho såg på honom. Hon ville veta var han stod, hon tänkte inte tränga sig på honom med alla sina fel och brister. Men hon hade kommit hem för att ta det lugnt och bli bra. Hon kanske behövde hjälp med det? Hon behövde det, men var stod han i det hela?
Sedan behövde väl han stöd med? De båda behövde.
"Jag vill föresten tacka att du kom till mig i natt och räddade mig från drömmen. Det hjälpte, särskilt då du stannade. Det brukar vara som en mardröm annars att ligga vaken och minnas allt på nytt."

"Oroa dig inte på den fronten", sade Zachary och fnös till.
Sättet hon talade om sig själv oroade honom. Det lät nästan som om hon hade gett upp hoppet om att någonsin bli frisk igen, vilket han, för den delen, inte hade några planer på att acceptera. Han skulle inte lägga benen på ryggen och lämna henne i sticket. Sanningen var den att han troligen hade stannat med henne även om han inte haft någon slags svag punkt för henne.
"Jag tänker inte lägga benen på ryggen och lämna dig", sade han och drog på munnen. "Det spelar ingen roll hur trasslig och trasig du är, jag tror att det går att...ehm...åtgärda."
Han tog en ordentlig klunk av det varma teet och lindade sina kalla händer runt muggen varma sidor. Hade hans närvaro verkligen hjälpt henne att ta sig genom mardrömmarna efterspel? Han betvivlar det starkt men kunde inte förneka det gjorde honom varm inombords.
"Dina skrik var ju alldeles förfärliga, vad skulle jag annars ha gjort?" Frågade han och flinade. "Nej, jag driver med dig igen. Jag finner det bara udda att mänsklig, eller vad man nu ska kalla det för, närvaro hade så stor effekt."

Tasha log svagt mot honom, glad för hans ord de värmde.
"Tack" sa hon leende.
"Inte ens jag tror att det går att återgärda, men jag är glad att någon tror. Jag är tacksam för om du vill stanna, jag är tacksam för allt." hon fick knappt fram de sista orden och hennes ögon blev glansiga av rörelse. Men hon fällde inte en tår, visste att han kände behag inför det, hon blinkade istället bort dem och torkade snabbt med tröjärmen.
"Det hade det verkligen och för mig är du mänsklig och det kommer du alltid att vara. Det som händer med dig ibland, det är bara så det är." hon ryckte på axlarna. Men att han var villig att stanna hos henne, orka med henne. Det betydde så mycket för det trodde hon aldrig att hon skulle få uppleva.

Zachary tittade ner på sina händer som fortfarande var virade kring muggen med te. Även om hon försökte dölja sina glansiga ögon, så gjorde hon det inte något vidare skickligt. Eller så var det kanske bara han som var extremt uppmärksam på allt och alla? I vilket fall tog han ingen notis om det och fortsatte att betrakta sina händer med ett snett leende.
"Allt, eller nästan allt, går att åtgärda. Du har bara halkat in på fel spår", sade han och sneglade ut genom det mörka fönstret. "Eller något liknande", rättade han till.
"Jag, å andra sidan, är bara som jag är...föddes till att vara en enfaldig skithög och kommer dö som en."
Han släppte muggen med en hand och strök undan den bångstyriga luggen som fallit ner i ansiktet på honom. om det var någonting han behövde för tillfället, så var det en ny frisyr. Åtminstone en hårnål att fästa bak luggen med. Den han använt förut hade förvunnit - precis som alla hårnålar har en tendens att göra.