Forbidden love between the dark and the light side [PRIVAT Memory & Zora]

Alec tog mjukt hennes hand nu och log till emot henne
-du älskar denna platsen väl?
fårgade han mjukt och rördehennes kidn en gång ch såg ut på vattnet men än stod han klistrad för att hålla sig ifrån vattnet, han ogillar det och det syns.

Jane stelnar direkt av hans sista ord som flöt ur hans mun. Snart såg man hur hon blossar upp direkt
-JAG E FÖR HELSKOTTA INTE DUM!
fräser hon argt och ar rätt arg nu.
-VADDÅ! KALLAR DU MIG SLA*PA!
fräser hon fram och man såg hon tog illa upp
-OKEJ! JAG ÄR RÄDD FÖR MISTA DIG SOM OWEN!
skek hon argt och stormade ut rummet ich slog igen hans dörr och gick snabbt iväg

När han tagit hennes hand i sin kramade hon om hans och såg sedan ut över sjön igen. Det var så lugnt och fridfullt här.
"Det vet du att jag gör," svarade hon på hans fråga. Jessa reagerade på hans kroppsspråk: det var tydligt att han fortfarande kände obehag för vatten. Hon valde dock att inte kommentera saken, hon planerade liksom inte att simma.


"Nej.." började han när hon ilsket undrade om han försökte antyda att hon var en slam"a. Längre än så hann han inte förrän hon skrikit att hon var rädd att förlora honom liksom hon förlorat Owen och lämnat rummet. Förtvivlat sjönk han ner på golvet och lutade sig mot sängkanten. Vad hade han ställt till med för soppa och hur i hela friden skulle han lösa situationen?

Alec log emot henne
-jag vet och därför tänkte jag man kan göra speciella saker hos
sa han mjukt och släpper hennes hand och log
-kom
sa an och backde för komma undan vattnet


Jane hade lämnat rätt fort slottets gång till sovsalarna och gömt sig en gång hon visste ingne letar i. hon sjönk ner och tårarna kom och hon gömmer ansiktiet i sin famn

Hon putade smått besviket med underläppen när han släppte taget om hennes hand. Ögonblicket senare "spetsade" hon nyfiket öronen när han sa någonting om att man kunde göra någonting speciellt här. Det trodde hon absolut att var möjligt, men det som väckte hennes intresse var att han verkade ha någonting planerat för deras utflykt. Hon följde därför efter honom när han börjat backa för att komma längre ifrån vattnet.


Med ett förargat mutter begravde han ansiktet i händerna och drog sedan fingrarna genom sitt smått rufsiga hår. Varför, varför, varför hade han inte tänkt sig för förrän han öppnat munnen? Han borde helt enkelt ha accepterat det hela då hon förklarat för honom att hon inte ville ha ett öppet förhållande än. Han skulle inte ha pressat henne till att förklara varför. Den obehagliga tanken om att han kanske förlorat henne nu dök upp i hans huvud och ögonen svämmade omedelbart över i tårar.

Alec log lrugit och stoppar henne snart och drog förskigt udnan lite hår ifrån ehnnes ansikte
-Jane har fått blivit utsatt i veckor
sa han och log emot henne lurigt och gick snart ner på knä.
-Jessa vill du göra mig ärana gifta dig med mig ohc bli min dorttning?
fårgade han mjukt


Jane grät säkert i 5 minuter innan hon drog sig till sitt rum igen och låser dörren och satt sig i fönstret, stirrar tomt på folket på slottsgårde

Jessa gav honom en förvirrad blick. Vad hade Jane blivit utsatt för i flera veckor? Var det någonting hon behövde oroa sig för? Hon öppnade munnen för att be honom förklara vad han menade, men stängde den igen när han gick ner på knä. Vad höll han egentligen på med? Frågan han ställde henne gjorde henne mållös. Hade hon verkligen hört rätt? Hon kunde inte annat än skratta och nicka ivrigt till svar. Först torkade hon bort några glädjetårar ur ögonvrån innan hon sträckte fram sin vänstra hand mot honom.


Blaze reste sig efter en stund upp, började gå av och an i rummet. Han visste inte om han på direkten borde gå för att leta upp Jane och förklara hur ledsen han var, eller om det vore klokare att låta henne vara ifred en stund. Kanske han skulle vänta tills Jessa och Alec återvände? Alec hade ju trots allt känt Jane sedan barnsben, han om någon visste hur Blaze borde handskas med situationen och lösa den.

Alec hade flinat ett snett leende av hennes reaktion och tog tyst ringne och satt tyst på dne på henes finger och reser sig och log och var försktigt och gav henne en mjuk kyss på hennes läppar, han ville detta var deras stund och ingen ska behöva störa.


Jane suckar och kollade på dörren, hon var arg än på Blaze. Han hade sårat lite med kommentaren men ärlgit honville mer än gärna visa sig öppet med honom men rädslan för se han flala ofer till döden skräde henne

Hon beundrade den vackra ringen som han trätt på hennes finger och la sedan armarna om hans nacke. Hon ställde sig sedan på tå så han skulle slippa böja sig ner så mycket. Mjukt besvarade hon kyssen hon fick, flyttade sina händer till hans kinder för att långsamt stryka tummarna över dem.


Han insåg relativt fort att han inte hade tillräckligt med tålamod eller vilja att vänta på vare sig Jessa eller Alec. Han var orolig över Jane, inte minst sagt deras förhållande. Måtte hon förlåta honom! Med ett stressat ansiktsuttryck lämnade han rummet och stannade ett flertal betjänter och vakter på vägen: frågade om de visste var någonstans hon höll hus.

Alec log till emot henne
-Jag hopas ringen e bra, den har gått i min familj i flera hundra år.
sa han mjukt och rörde hennes kind och log och lät henne röra hans


En kvinna stannar
-såg jane för 4 minuter sen gå till sitt rum och slå igen dörren, prova där.
sa kvinann kort och gick vidare

Mycket väl satt Jane där i sitt rum och tjurade än.

"Den är perfekt," viskade hon när hon återfått talförmågan. Sedan sjönk hon ner på knä och begravde ansiktet i händerna. Ord räckte inte till att beskriva hur glad hon var för tillfället. Tårarna - trots att de var utav lycka - ville hon inte att Alec skulle behöva se. Det var ingenting att skämmas för, men hon ville inte att han skulle missförstå och tro att hon grät för att hon inte ville gifta sig med honom.


När en kvinna stannade gjorde han det samma. Hon förklarade att hon alldeles nyligen sett Jane försvinna in på sitt rum. Hade han tur skulle hon fortfarande vara där. Blaze kastade ur sig ett snabbt 'tack' och skyndade sig sedan iväg igen. Det fanns ingen tid att förlora. Han tvärnitade vid dörren till hennes rum och tvekade någon sekund innan han knackade på.