~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Arya fortsatte att stirra på Erik under tiden han steg av sin hatari och kom emot henne. Så många tankar snurrade i hennes huvud samtidigt. Var det här på riktigt? Kunde det verkligene vara sant? Arya visste inte vad hon skulle tro eller känna, allt var så overkligt.

När Erik sträckte upp sin hand mot Arya rörde hon sig först inte. Det var så mycket att ta in på en gång. Men sedan, efter ett par sekunder, släppte hon Dayas man med ena handen och sträckte den skakande mot Eriks. Hon tog ett försiktigt tag om hans fingrar och gled ner från Dayas rygg. Marken var kall och något våt mot hennes bara fötter men det brydde sig inte Arya om. Hon stod bara helt stilla och stirrade upp i Eriks ögon. Hon ville säga något men inget ljud ur munnen. Så hon förblev tyst.

Arya log. Att höra Erik säga hennes namn kändes som en gudagåva efter tre veckor av olidlig längtan. När han smekte hennes kind slappnade hon av och alla känslor från vad som hänt under festen försvann i ett litet svep. Hon lyfte sina händer och förde dem till hans runt hennes ansikte. Långsamt drog hon sin tumme över hans knogar och hennes leende vidgades.
"Erikk." Sade Arya, "jag har saknat dig."

Aryas leende förminskades lite när Erik vände sig bort. Hon ville se hans ansikte. När hans ord nådde hennes öron exploderade något i hennes hjärta. En svärm av fjärilar sköljde genom hela Aryas kropp, ända från tårna till nästippen. Leendet på hennes läppar blev så stort att det gjorde ont i mungiporna. Arya kände sig så glad, så otroligt glad. Erik älskade henne. Han hade kommit hela vägen från Norr till Söder bara för att han älskade henne. Den vetskapen gjorde Arya nästan yr av lycka. Hon drog loss sin ena hand från Eriks och förde den till hans kind. Vände hans ansikte mot hennes och öppnade munnen för att säga något. Men inget ljud kom ut. Det fanns inga ord för vad hon kände. I stället ställde hon sig på tå och förde sina läppar till hans.

En stund gick. Arya hade ingen aning om hur lång tid hon var nära Erik. En minut? En timme? En evighet? Till slut drog hon sig i vilket fall tillbaka och betraktade hans ansikte med ett leende. Båda hennes små händer höll om Eriks kinder och ögonen var fästa på hans. Arya kände sig så lycklig, Erik älskade henne. Och hon älskade honom. Det spelade ingen roll hur mycket folk hatade henne i Söder, så länge hon hade Erik vid sin sida fick hela Bayrios hata henne om de så ville.

Arya strök bort en slinga av Eriks blonda hår från hans ansikte.
"Jag älskar dig också, Erikk."

Vid Eriks sista ord slocknade Aryas leende och blicken blev något sorgsen. Hon funderade kort om hon kanske borde hålla tyst om varför hon flytt från palatset. Men hon litade på Erik mer än någon annan och han var den sista hon ville ljuga för.
"Jag..." Arya suckade, "nej, jag är inte okej...eller, jag är okej men,...inte så mycket annat..."
Med en snabb blick på palatset för att försäkra sig om att ingen var påväg för att hämta tillbaka henne berättade Arya vad som hänt för Erik. Hon berättade om hur hon dragit sig undan de tre veckorna hon och Erik varit separerade, om hur rykten börjat sprida sig och vad som hänt under kvällens fest när hon till sist kommit ut bland folk igen. Det ända hon inte talade om för Erik var hur ryktena hade en djupare grund, långt tillbaka i Aryas barndom.