Prs med Wolf

När Norman var fem meter från Rascal stannade han och höll upp händerna.
"Wow! Okej...jag fattar att du inte litar på mig men tro mig jag är inte här för att göra skada!" Norman såg den vita vargen, "Jag såg vad som hände! Adam är en idiot som inte kan sikta okej? Han siktade antagligen på dig men puckot borde fattat att Anaid skulle stå i vägen,..."
Norman suckade.
"Vad jag försöker säga är, jag ska inte skada någon, jag är här för att hjälpa!" Norman tappade tålamodet, "HON ÄR MIN SYSTER JAG ÄLSKAR HENNE MINST LIKA MYCKET SOM DU IDIOT!"

Det Norman sagt fick bara Rascal att känna sig skyldig.
Om han hade hållit tillbaka Anaid eller stoppat henne på något sätt hade det varit han som blivit skjuten och hon hade inte varit döende. Han kunde fortfarande höra hennes andetag, men de var ytliga och svaga. Hon skulle inte överleva tillräckligt länge för Aimil att rädda henne. Hennes enda chans var magi och den enda som kunde bruka det var Norman.
Rascal fortsatte morra lågt, men tog några tveksamma steg bakåt. Han gjorde det klart för Norman att om han skadade Anaid på något sätt skulle han spendera sina sista ögonblick i Rascals käftar.

Norman suckade.
"Ge dig Rascal, det var inte jag som sköt henne, men jag är den enda som kan rädda henne och det vet du också!" Norman lät händerna falla och tog ett par osäkra steg framåt, "Anaid litar på mig"
Norman var inte så säker på sig själv. Han hade inte använt magi på flera år och var inte alls särskillt bra. Men för att övertyga Rascal var han tvungen att låta säker.
"Hallå hon kommer dö om jag inte gör något!"

Rascal slickade sig om nosen och satte sig ner. Han slöt ögonen när han förvandlades.
"Rädda henne. Bara... Rädda henne", sade han och kramade sina knän. Han såg ner på Anaid med ett förtvivlat ansiktsuttryck och sög in sin underläpp. Utan Anaid skulle han bara vara en utböling. En förvisad varg utan några mål.
Han skämdes över det, men han behövde ha Anaid levande, för sin egen skull. Han var självisk, det visste han, men tanken på en värld utan Anaid verkade meningslös.

Norman rynkade på näsan när vargen slickade sig om nosen. Han hade aldrig förstått sig på hamnskiftare.
När Rascal förvandlades tillbaka till människa kunde Norman inte låta bli att le i hemlighet. Precis som Anaid tyckte han om magi och lockades när han såg andra utföra den. Han gick fram till sin systers kropp och satte sig på huk.
Norman synade området som pilenskaftet stack ut på. Efter en liten stunds tvekan tog han tag om den avbrutna pinnen och drog av alla sina krafter ut den vassa metalen.
"Pilen har gått in väldigt djupt, det kommer vara svårt att hela fullständigt" Norman såg på Rascal igen, "Innan jag börjar måste jag fråga dig, varför bryr du dig så mycket om min syster?"

Vanligtvis hade Rascal inte besvarat Normans fråga, men om han inte tänkte börja hela Anaid innan han fått ett svar hade Rascal inget val.
"För att hon är annorlunda. Hon är varken människa eller hamnskiftare, men hon bryr sig om båda." Han rodnade svagt i mörkret.
"Och hon är varm." Han sade inget mer därefter utan betraktade bara, beredd att hjälpa till om det behövdes.

Norman nickade.
"Jag förstår" Norman log lite snett, "Du gillar henne"
Norman vände sig mot Anaid igen. Han gnuggade sina händer mot varandra, tog ett djupt andetag och började.
Normans magi var annorlunda än Anaids, precis som sin systers var den varm, men på ett annat sett. Normans magi var inte något man värmde sig på den var mer praktisk och anvädbar. Som elden i en smedja.
Normans händer lyste i ett gulaktigt sken när han helade Anaid. Som när man håller i något lysande. Han fokuserade sin magi på såret i Anaid men det var ansträngande. Efter ett par minuter började händerna skaka och efter ytterligare några minuter fick han näsblod.
Såret i Anaid krymte och blodflödet avtog allt mer men Norman kunde inte sluta hela såret. Precis som sin systers var Normans magi begränsad.

Rascal rodnade mer vid Normans ord, men förnekade dem inte. Han såg på medan Norman läkte Anaids sår och blev förbluffad över magins effektivitet. Han avundades brodern. Att ha de krafterna... Rascal kunde inte förstå varför människor hatade dem när de var så vackra och användbara. Det syntes dock att det var ansträngande och begränsat. Norman kunde inte läka såret helt. Rascal reste sig upp.
"Det här kommer att verka obehagligt, men stoppa mig inte. Det är för hennes eget bästa", sade han sedan och förvandlades åter igen. Han sänkte sitt varghuvud närmare såret och började slicka bort blodet. Vargsaliv var bra mot bakterier och skyndade på läkeprocessen. Rascal hoppades bara att Norman inte skulle drämma till honom i bakhuvudet under tiden.

Norman rynkade på näsan igen och gav ifrån sig ett äcklat ljud.
"Okej, jag förstår att det där kanske hjälper men inte ens Anaid skulle uppskatta att du slickade henne på magen..." Norman knuffade till den vita vargen lite och skakde på huvudet, "Hon klarar sig utan det där"
Han såg på sin systers ansikte. Trotts att syskonen var väldigt olika fanns det klara tecken på att de var syskon. Samma bruna ögon, samma bleka hud...
Norman reste på sig.
"Jaha, nudå?"

"Jag tar med Anaid till Aimil, hon kan se efter hennes sår. Du går tillbaka och försöker stoppa armén eller åtminstone uppehålla dem. Jag vet inte hur det här kommer sluta, men vi har information som kan hjälpa oss att få stopp på det här kriget", sade Rascal och placerade Anaid på sin rygg igen. Han vände sig för att gå när han kom på en sak.
"En sak till; om min pappa dör... Kan du se till att han begravs på hamnskiftar-mark? Vi begraver våra släktingar bredvid en å, två kilometer norr om lägret." När han avslutat sin mening sprang han iväg. Han hoppades att hans far skulle klara sig, men chansen var att han redan var död.