Spring innan de tar dig (Öppet)

(Well, she's in "mah" car so... heheheeheheheheh.)

Dakota tar sig snabbt tillbaka till bilen och biter hårt ned i sin underläpp med hopp om att det ska göra honom något mer i kontroll. De där spårsändarna har helt klart skickat information till människorna, de kan dyka upp när som helst. Det är i dessa situationer Dakota nästan önskar att han fortfarande var tillbaka till förr. Det var inte speciellt roligt att åka från bas till bas i slutet och tvinga folk till... ja... döden men det var säkert och bekvämt. Han vet inte ens vad som hände med hans vänner... eller vad han borde kalla dem. Han saknar dem... ibland. Dakota skakar kvickt på huvudet och vill inte tänka mer på det.

Han positionerar backspegeln och ser till sin förskräckelse en enormt dammoln. Mitt i... en stor bil.
"In i bilarna, nu!" Utropar Dakota illa kvickt och väntar knappt tio sekunder innan han trampar på gasen. Han vet vilken sorts bil det där är och den satans saken kommer komma ikapp dem, såklart. Han hör skott som går rakt igenom plåten på bilen och Dakota svär högt. De måste svänga av någonstans! Snabbt! Det är skotthål i bilen, det måste vara en förbättring i design efter att han fick köra dem.

(Känner för? :3 Känner för att låtsas som att Mina inte finns ^-^ XD)


Hon skulle döda Dawn. Hon var säker på att hon skulle döda den där fördömda skiten som bara var... allmänt otrevlig. Och hon hade tyckt att Emory var otrevlig. Hon hade helt glömt bort hur mycket hon avskydde sådana som Dawn. Och Gwen bara hängde med.
Ärligt talat så var det nog bättre ifall Dawn var död än levde. Celaena kunde inte se någon fördel med att hen överlevde. Det gynnade liksom ingen. Inte ens Dawn själv. Det måste väl vara förskräckligt tröttsamt att vara en sådan skitstövel hela dagarna?
Problemet var såklart bara att hur mycket hon än ville tortera den fördömda genmanipulerade så skulle Celaeana aldrig göra det på grund av att hon hade en hjärna, vare sig Dawn själv ville erkänna det eller inte.
"Ursäkta att jag är van med att fly ensam", muttrade hon medan hon slog igen dörren och satte sig bredvid Emory. "Ursäkta mig att vi spenderade tid på att plocka upp your sorry ass så att hela min plan förstördes."
Ifall de hade varit snabba och smidiga så skulle de ha lyckats. Hon skulle åtminstone lyckats. Ifall Dawn var för inkompetent för att lyckas så var det för sjutton inte hennes fel. Allt var hens eget fel.
Celaena fortsatte att tänka ut sätt att tortera Dawn på medan hon bet på naglarna och var glad över att Emory hade ratten trots att hon gärna ville ha den. Hon skulle väl ha råkat slå in i ett träd halvt med mening bara för att.
Usch. Hon hade glömt hur det var att vara arg på grund av något någon gjort mot henne. Då vaknade hennes överlevnadsinstinkt in - även om det endast var en inkompetent person som förolämpade henne - och hon ville genast eliminera hotet som hotade hennes livssätt.
Tack för den underbara påminnelsen om varför jag inte umgås med sådana som du. Eller personer överhuvudtaget. Fan vad bra jag hade det förut.
Samtidigt hatade hon sig själv för hon ville verkligen inte skada en person, varken med ord eller fysiska slag. Hon ville inte ha en endaste dålig tanke i huvudet.
Hon fortsatte bita på sina naglar medan hon insåg att en av hennes syskon skulle ha dödat Dawn sedan länge bara för att det hade varit de som lärt henne att virra bort soldater. Och för att Dawn vågade sig på att behandla någon som om denne var mindre värd - trots att det var allt det soldaterna stod för.
Celaena skrattade nästan när hon sneglade på Dawn genom förarspegeln och tänkte att hon inte tyckte att Dawn var mer värd än en soldat - personerna hon hade lättast att döda.
Sedan hörde hon pistolskotten och ångrade att de någonsin stannat för att plocka upp Dawn samtidigt som hon drog fram sina vapen och började skjuta.

(Wow, Celaena har en mörk sida xD Och ett långt inlägg om det blev det också xD)

Vid Aravis förslag skrattade Emory till. Det roade honom något, hennes irritation.
”Och hur tror du att det hade slutat?”
Han gav henne en blick i bakspegeln och åter igen undrade han över vad hon visste. Kunskaper han så törstade efter, ifall de fanns där. Och under ett tag nu hade han klurat ut att ifall de inte på något sätt kom överrens, började arbeta som en enhet. Skulle de splittras. Och ifall det skedde. Han tänkte inte förlora chansen som presenterat sig för honom.
”Jag gillade din plan”, sade Emory i en låg viskning till Celaena när hon hoppade in bredvid honom igen. Och det var sant. Tanken på att få dem att förfölja några simpla människor hade roat honom. Men det lilla leendet dog ut så fort de första skottet ljöd.
Emory pressade ned gasen och slog av ljusen. Han kunde urskilja konturerna och visste att han gjorde dem till en sämre måltavla. Adrenalinet började pumpa i hans ådror och han började sicksacka längs med vägen. De skulle inte dröja länge innan de blev ifatt körda ifall de inte gjorde något snabbt.
”Celaena. Sade du inte något om att göra om bensindunkarna till bomber tidigare?” frågade han och kastade en blick på henne där hon sköt emot deras fiender.

[okej, jag vet att Emory inte är som han var men liksom. This is more fun. ]

Gwen hade precis hunnit skruva isär det första spårsändaren med hjälp av en liten skruvmejsel hon hade i sin ryggsäck, när Dakota hoppar in i bilen och trampar på gasen. Strax efteråt hör hon det första skottet, tätt följt av fler skott vilka flera går rak igenom bilen.
Kvickt knäppte Gwen upp bilbältet och gled ner på golvet nedanför sätet. Hon kröp ihop och försökte göra sig till en så liten måltavla som möjligt. Samtidigt satte hon skruvmejseln i munnen och - med mindre precision än hon skulle velat - slet hon ut sladden som höll igång spårsändaren. För tillfället var den ur funktion.
Hon hörde den dova ljudet av en kula som träffade en kropp. Hon såg upp på Dakota, men han verkade oskadd. Hon såg inte Mina i baksätet, men Gwen varken kunde eller kände det prioriterat att titta till henne nu.
"Försökt skaka av dem", sa hon högt till Dakota för att höras över skotten. "Jag har snart fixat spårsändarna, så då ska de inte kunna spåra oss igen"
Bilen skakade hit och dit, och de ständiga skotten gjorde det svårare att koncentrera sig, men tillslut fick hon ändå upp den andra spårsändaren och slet med ännu större oförsiktighet ut sladden ur den. Det var tveksamt om hon skulle lyckas laga den igen, men det var inte deras största problem just nu.

( Intresserade av att fortsätta? Selma..., Aia, AlexZz, Stranger, AuroraAlexius)

Skotten haglar om dem, men de får inte allt på sig tack vare att den andra bilen var bakom dem. Aravis vände sig om och utbytte en blick med Dawn. Sedan följde hon Celalenas exempel och började skjuta. Det fanns inte mycket annat att göra för dem och Emory hade fullt upp med att köra. Hon kände att de var i underläge och om soldaterna fick dit fler av sina egna skulle de inte klara det. Vad skulle de göra? Hon hoppades på att Gwen nu förstört sändaren och att soldaterna bara körde av diket. Åter kastar hon en blick på Dawn och ser frågande på hen, hade hen något förslag?
Snart uppenbarar sig ett vägskäl framför dem och en plan uppenbarar sig i hennes hjärna. Nu var det bara att den andra bilen uppfattade det.
"Vi tar varsin väg och omringar dem sedan." halvskriker hon till Emory för att överrösta ljuden och försöker vinka den andra bilen bakom dem var de skulle åka. Sen var det bara att hoppas att soldaterna åkte efter Gwens oh de andras bil och då kunde Emory köra efter så de omringade soldaterna.