prs med ingetledigt

Jag besvarade kyssen.
- Nu får du bära mig hem till dig, sa jag och log sött.

Jag log tillbaka och bar henne hela den långa vägen hem till mig.

Jag hade somnat i hans famn påväg hem till honom.
Nu sov jag lugnt i hans famn.

Jag betraktade henne när hon låg och sov i min famn. Jag var rädd för att tappa henne. Hon kändes så dyrbar, så ömtålig. Jag bar försiktigt ner henne för trappan, där jag hade mitt rum och lade henne ner i min soffa. Jag såg ut över mitt rum, fullt med skitig tvätt och utslängda böcker, om jag skyndade mig så kanske jag skulle hinna få bort allt innan hon hade vaknat.

Jag vred lite på mig i soffan men sov vidare.
Jag drömde om Marcus.

Mitt rum hade blivit renare än vad det hade varit på år och dagar. Jag satte mig försiktigt ner på soffans kant och betraktade åter igen hennes vackra sovande ansikte.

Jag vaknade och kollade mig omkring i rummet.
- Marcus, sa jag.

-Beca, viskade jag tyst.

Jag ryckte till och kollade på honom.
- Du får inte skrämmas så där, sa jag och blängde surt på honom.

Jag flinade mot henne, hennes hår låg i hela ansiktet och jag strök försiktigt bort det, som om hon vore gjord av glas.