World War II

Anne drack men satte teet i halsen och hostade till som hon skulle storkna.
"Varför?" sa hon och stirrade på henne.
"Var de inte dina vänner? Ska man inte hålla ihop om en sådan sak?" sa hon och bara skakade på huvudet.

Isabelle ryckte på axlarna och såg ner i sitt knä. "Jag antar att några av dem inte var mina vänner, de kanske hade hört att min familj var emot regeringen och inte ville bli nerdragen till lägret med oss..." mumlade hon. Ingen hade kommit för att hjälpa dem.

"Kanske" sa Anne och la armen om henne.
"Det är så att man vill rädda sig själv och de sina först." sa Anne och såg ner i sin kopp.
"Du vet...." Anne tystnade och sa inget mer, det var inte mycket hon sa om sin familj.

Isabell nickade sakta. "Kanske det, men ingen har velat hjälpa mig, förutom du" mumlade hon och lutade sig mot henne. Men hon flög plötsligt upp och hostade till. "Verkar som jag blivit förkyld" kraxade hon.

"Fast jag hade inget att förlora om jag hjälpte dig. De hade allt att förlora." sa Anne och la ner Isabell i sängen, bäddade om henne.
"Du borde håla dig varm så det inte blir värre." sa hon med lätt oro.

Isabell log svagt och lät sig bäddas ner. "Men du hjälpte mig ändå..Utan dig hade jag tappat livsglädjen, gett upp och slutat som de i snön...". Hon slöt ögonen och andningen saktades ner och snart sov hon igen. En av gummorna kom och la en våt handduk på hennes panna och tog sedan kopparna och gick igen.

"Vi hjälpte varandra." sa Anne bara och såg på henne då hon somnade. Hon var orolig för henne men sa inget, de var alla oroliga, hon fick inte dö.

Isabell sov tungt och lugnt till en början. Sen började hon vrida på sig och hon mumlade oroligt. En gumma kom fram och kände på henne. "Hon är kokhet" mumlade hon oroligt. "Och vi måste göra oss av med de svarta tårna...".

Anne stirrade på henne då hon och en man som verkade kommit nyligen kom.
"Förlåt mig." sa Anne med ett kvidande och lämnade rummet, hon klarade inte att se på, det var för hemskt.

Mannen och gumman såg på varandra och suckade. Mannen hade redan verktyg för att få de jobb, och de kunde göra det då Isabell sov.
Gumman tog tag i Isabell och höll fast henne och mannen började. Isabell bara vred oroligt på sig och vred sig, hon kände lite, men det gjorde inte alltför ont då de två tårna var döda. Gumman band om hennes fot och de gick sedan.